lördag
apr302016

Saker jag minns

Jag minns blicken. Den sa nej. Ansiktet var rött av ansträngning. Sussie pressade hyschat fram “DB!”, ingen använde mitt riktiga namn under den här tiden. Vi var på en buss på väg någonstans med klassen, Sussies armar hölls fast av ett par killar, samtidigt som de hetsade på för att jag skulle sticka handen innanför collegetröjan och ta på hennes bröst. Vi var tolv eller kanske tretton och Sussie var populäraste tjejen i klassen.

Jag minns inte om jag tog på hennes bröst, mitt minne säger mig att jag inte gjorde det, inte vågade kanske, eller var det av barmhärtighet? Men jag minns att det hände att killarna höll fast tjejerna och tog på dem. Jag minns att det hände ofta. Som en lek. I Sussies ögon fanns däremot ingen lek, bara allvar.

Killarna höll fast tjejer. Killarna sprang in i tjejernas omklädningsrum efter gymnastiken. Killarna tog på tjejernas kroppar. Händer ovanpå kläderna och händer under kläderna.

Jag vet inte när det började, men jag minns när Danijela fick bröst, först i klassen. Att vara en early adopter av den vuxna kroppen var inte något positivt och Danijelas bröst sände en chockvåg genom ännu ej könsmogna personers psyke. Att hon dessutom var en av de fem "jugoschlaver" (som vi uttalade det) som precis börjat i klassen hjälpte inte. Dessutom hade jag och Danijela gått samma dagis och tillsammans deltagit i en av de tidiga sexuella lekar som barn ofta har. Nu berättade jag för klassens killar om detta, ett sätt att försöka stiga i rang på någon annans bekostnad.

Det sägs att tjejer minns medan killar bortförklarar mellanstadiets sexuella övergrepp och trakasserier. Visst fanns det en diffus linje mellan vad som var ”på skoj” och vad som inte var det. Men de händelser jag minns var oftast inte det minsta roliga. 

Och om allt detta nu var på skoj, hur ska man förklara att tjejerna så ofta klagade inför våra lärare? Det gör man inte om man tycker det bara är något kul. Många har vittnat om hur vuxna blundade eller bagatelliserade det hela som en lite jobbig period som dessutom var fullkomligt naturlig. Men i vår klass hände faktiskt något annat.

Tjejerna klagade. Och istället för att släta över samlade vår lärare Ove alla killar i klassen som hade varit involverade för ett allvarligt samtal. Jag var en av dem. Men någonting i anklagelserna hade jag inte varit med om eller gjort så jag började gråta och protestera att jag inte hade dragit ner någons kjol eller vad det nu var jag upplevde som orättvist. Ove släppte iväg mig trots att jag var skyldig.

En annan gång sa han till oss på skarpen för att vi sprungit in hos tjejerna efter gympan, en slående kontrast till den gymnastiklärare vi hade som ”försvann” från skolan efter att tjejerna hade börjat prata om att han ständigt kom ner till dem för att kolla att de duschade efter träningen (han gjorde samma sak med oss killar men det var ju inte direkt samma sak).

Ove var allt man önskade sig av en lärare. Han lärde oss inte bara hur man räknade eller stavade, han lärde oss om rätt och fel. Mycket av det som inlemmades i vad som var rätt handlade om att ta ansvar. En gång hade Sussie skrivit på griffeltavlan med spritpenna men Ove var inte intresserad av straff utan av att Sussie erkände sitt misstag. En annan gång hade någon ätit ett äpple på rasten utan att slänga det i papperskorgen. Ingen ville kännas vid äpplet, varpå Ove frågade hjälpläraren Kerstin om det inte var hon som hade gjort det. Kerstin fattade galoppen och erkände, vad dumt av henne att inte slänga äpplet och låtsas som inget!

Så när Ove sedan lämnade klassen efter bara ett och ett halvt år föll allt samman. En bra lärare kan vända unga människors öde, få dem att växa både som människor och som moraliska individer. Men att förlora läraren kan också vara förödande, barn som har börjat lita på någon och som blir övergivna förvandlas snart till karaktärer ur Flugornas herre.

Tafsandet började igen, och det var i den här perioden som jag befann mig i en buss med en Sussie som desperat försökte frigöra sig ur ett skruvgrepp innan klassens beskedliga nörd hetsades att ta på hennes bröst. Tjejer hölls nu fast i grottan i badhuset också, där de tuffaste tjejerna badade barbröstade, enbart iklädda adidasshorts i ett slags sexuell och kroppslig frigörelse som inte betydde att det var fritt fram att känna på deras kroppar, men som av vissa uppfattades så.

Utan Ove eller andra vuxna (vi gick snabbt igenom en rad lärare som inte orkade eller klarade av att hantera oss) tog tjejerna saken i egna händer och försökte betala tillbaka med samma mynt. Grupper av tjejer hoppade på ensamma killar, men på en kille finns det inga bröst att ta på och att gå direkt på snoppen är inte samma sak, inte samma simpla förnedring. Under en rast brottade tjejerna ner min vän ”Tjocken” (som egentligen hette Mattias) i klassrummet och knäppte upp hans jeans och började dra ner hans kalsonger.

– Du har ju gôrmycket môs! utropade en av tjejerna, och så var den förnedringen förbytt i någon sorts maskulin triumf.

Någon gång slutade det. Vi gick på högstadiet och den oskyldiga leken som inte var så oskyldig sköljdes bort av den status som de sexuellt aktiva hade. I stället var det som att saker gick under ytan. Som den gången två tjejer i klassen pratade om att vår klassföreståndare var äcklig. Jag förstod att något hade hänt, kanske var det oskyldigt, kanske inte. Eller när en tjej i en parallell-klass ryktades ha sugit av en kille offentligt på en fest. Det var som om allt skedde mer i hemlighet, utanför skoltid. Som om tafsande nu var något omoget, något som bevisade att man inte hade sex.

Killarna i klassen riktade istället sin energi mot att försöka framstå som sexuellt aktiva. Vi satt i en annan buss och Pålle hävdade att han ”gjort det”. Ingen trodde på honom utan avkrävde detaljer om vem det var, någon tjej han träffat på semester och som ingen, bekvämt nog, visste vem det var. 

Själv hade jag snart också viktigare saker för mig. Som att börja en upptäcktsresa med min sexualitet, något som samtidigt ställer frågor kring vad de här övergreppen handlade om. För varför var en bög involverad i det här? Kanske var det bara rätt och slätt ett utövande av förtryck. Kanske var det ett grupptryck ordnat kring hormoner eller någon annans fantasier eller ilska.

Men även om jag inte vet varför jag gjorde det så jag vet att det hände. Jag glömmer inte Sussies blick. Jag glömmer inte att jag fegade mig ur ansvarstagandet genom att peka på den felaktiga detaljen istället för att acceptera den övergripande bilden. Fattade Ove att det var det jag gjorde? Kanske hade han sagt, om Kerstin varit där också, att det var dumt av henne att dra ner kjolen på Johansson, Håkansson eller Pettson. Och kanske hade Kerstin erkänt. Vad dumt av henne att förgripa sig på tjejerna och sedan låtsas som inget!

torsdag
feb182016

Staring into the abyss

Stillbild ur Sauls son, av László Nemes.

Jag förlorade tron på mänskligheten. Hur? Jag vet inte. Jag, som av kollegor har kallats ”Silver lining” Björk efter min förmåga att se ljuset i tunneln såg mig i stället omkring och såg bara mörker.

Nog för att 2015 var ett tungt år, särskilt när man bor så stor del av tiden i Paris, men förut brukade jag kunna se kriser och hemskheter som problem som förr eller senare skulle övervinnas. Allt löser sig, brukade jag känna. Men jag gör inte det mer samma automatik längre. 

Jag vet inte exakt varför, men jag vet att en viktig pusselbit var att jag gick och såg László Nemes film Sauls son, som handlar om Sonderkommando, den grupp judar som tvingades ta hand om mördandet i gaskamrarna.

Filmen är väldigt bra men fruktansvärd att bevittna. Att se den kändes som att vara i Auschwitz – och det gick inte att värja sig för ofattbarheten i att förintelsen hände. Jag såg den dessutom kort efter attackerna i Paris och tillsammans blev dessa upplevelser två sänken som drog mig ner i djupet.

Snart tittade jag mig omkring i världen och såg politiker som saknar kompass när Europa behöver dem mer än någonsin (förutom Angela Merkel, vad skulle vi göra utan henne?). Jag såg människor förkasta systemet för att de ville röra om i grytan med resultat som ett mer auktoritärt Polen. Jag såg svenskar bry sig mer om det amerikanska primärvalet än Europa när kontinenten går igenom sin kanske allvarligaste kris någonsin. Jag kände inte förtroende för människorna.

Så jag tänkte: Det ofattbara hände en gång. Det ofattbara kan hända igen.

Och jag kände att jag inte litade på att människorna var tillräckligt smarta för att undvika det. Det hände i ett civiliserat samhälle. Det hände.

Sorry. Mitt första inlägg här på evigheter är tungt. Men jag behöver få ner det, samla tankarna. Jag skrattar åt mig själv när jag säger att jag förlorat tron på mänskligheten för jag känner mig som Andie MacDowell i Sex, lögner och videoband – någon som överdriver något som hon inte kan ha någon kontroll över. Och jag ler åt mig själv när jag pratar med personer omkring mig som känner en större optimism än någonsin: de säger ”mörkret innan gryningen”, jag säger ”eller dancing on the lip of the volcano”.

Jag har nu sett tre av fyra delar av Shoah, Claude Lanzmanns nio timmar långa förintelsedokumentär från 1985 som fortfarande finns att se på SVT Play. (Sauls son bygger för övrigt till stora delar på material från dokumentären, från att jobba med förintandet av människor och upptäcka sina familjemedlemmar till att skyffla människoaska ner i en flod.)

Shoah är också fruktansvärd, men på något underligt sätt får den mig att tro mer på människan. För dessa överlevare, bärare av fruktansvärda minnen, tog sig igenom helvetet och levde vidare. De skaffade familjer. Dokumentären vibrerar av insikten att dessa människor såg mening i att fortsätta leva, trots de outhärdliga omständigheterna.

Och kanske är det därför Shoah ger mig hopp. Att inte ens när helvetet materialiserades på jorden bröt människorna sönder. Mänskligheten kämpade för det goda, för överlevnad, för värdighet. Mänskligheten gjorde motstånd, mänskligheten trodde på att gott kunde följa efter förintelsen. Så jag känner mig mer redo, även om saker och ting går åt fanders. Det kommer finnas en väg framåt.

Sauls son går på bio, Shoah finns på SVT Play.

tisdag
apr242012

Den som inte gillar't är bög!

Alltså man orkar ju inte. Lyssnar på lite ny jamaicansk musik. Bland annat den här:

Det är Konshens Gal A Bubble och den handlar om att kvinnor har härliga häckar som de skakar på så mycket de kan.

Mitt problem med den här låten kom när jag lyssnade på den i min iPod. "Vänta lite nu", tänkte jag. "Sa han helt plötsligt 'you a battyman'? eller drömde jag?" I Youtube-versionen och i den text man kan hitta på nätet toastar Konshens "Aye when d gyal dem ah dip it and ah drop it, Yuh ah funny man if yuh nuh happy". Funny man? Är inte det lite typ som fikus på svenska?

Så jag lyssnade på den version jag hade på mp3 och hej, där hade Konshens bytt ut "funny man" till "batty man". Thanks.

Egentligen skulle jag bara vilja säga att jag tror världens alla battymen väldigt mycket uppskattar den överdrivna kvinnliga sexualiteten. Jag kan inte annat än läsa både kvinnorna och männens översexuella beteende som camp på något sätt.

Ta bara den här inte så gamla videon från Mr Vegas (som ju blev känd genom en låt som handlade om att man inte ska hålla på med oralsex, Heads High):

Jag ser bara kvinnor som måste svalka vaginan för att de är så upphetsade.

Eller hans senaste video Bruk It Down:

Jag skulle tippa på att gays på Jamaica tar efter sättet de där tjejerna dansar på. Jag skulle tippa att de, tvärtemot vad Konshens hävdar, blir jätteglada av allt rumpskakande.

Men det här visar också vilket Sisyfos-arbete det blir om man ska leta efter homofobi i dancehall. Det kan ju räcka med att man drar gränsen just vid extremfallen och ta resten för vad det är: försök att vara hårdkokta, roliga eller bara "normala". Ibland måste man komma ihåg att så sent som 1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom i Sverige. Saker och ting kan förändras snabbt ibland. 

tisdag
apr242012

Idé för ett modejobb

Dansare på Théâtre de la Ville framför Pina Bauschs 1980. Foto: Uli Weiss/Théâtre de la Ville.

fredag
apr202012

En dag började jag helt enkelt läsa novellsamlingar

Jag har alltid haft svårt för novellsamlingar, även när jag tyckt de varit bra. Men så läste jag en recension av tre splittans nya i Independent när jag satt på ett flyg, rev ur recensionen och köpte alla tre när jag kom hem till Storbritannien igen.

Kanske var det för att där stod att Jennifer Egans Emerald City handlade om stylister och modeller. Inte var dag man hör talas om noveller som utspelar sig i modevärlden.

Nu var just novellen om stylisten kanske inte den bästa i boken, men herregud vad mycket bra det fanns där. Ändå var jag inte beredd på hur bra Alexander McLeods Light Lifting skulle vara. Sitter på tunnelbanan genom London och ryser, får tårar i ögonen för att det är så vackert skrivet.

Ibland tänker jag att jag går bakåt i utvecklingen. Jag rör mig vänsterut i mina tankebanor och jag drabbas av konsten och kulturen på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för bara några år sedan. I stället för att bli kall och cynisk och rationell känner jag mig idealistisk och romantisk. Är det så här det är att nå medelåldern?

Jag drabbas. Så skulle jag sammanfatta mitt liv nu. Jag drabbas av det jag läser. Jag drabbas av känslan av att solen blickar fram. Jag drabbas av löven och blommorna. Jag drabbas av hur bra konst kan vara. Jag drabbas och jag ryser, av välbehag och av en känsla av overklighet.

Men jag känner mig inte som en tonåring. Kanske är detta medelåldern som kommer emot mig med stormsteg. Kanske är det känslan av att livet faktiskt kommer ta slut, att man ser backkrönet och att det efter det är nedförsbacke.

Jag vet inte om detta är att börja blogga igen. Jag har inte tid. Men jag tittade i min blogg och saknade den. Kanske kan man ta sig tid.

måndag
jun202011

Blown out of proportion

70-talet var uppenbarligen ett oerhört proggigt årtionde.

Sent omsider känner jag att jag återigen måste kommentera debatten om den blåsta generationen. Jag har bara gjort det i förbigående på Rodeo.

Det har varit många bra inlägg, både där på Rodeo och på andra ställen, men ändå har jag en gnagande känsla av att något fattas i diskussionen. Det pekas hela tiden på nyliberalismen, både i ursprungsinlägget och i Consts "rant", det pratas om arbetslösheten som är stor hos de unga, både hos Lisa Ehlin och Const. Jag köper allt det som delförklaringar, men ändå har jag en fråga i huvudet: varför pratar vi bara om kvinnor? Nyliberalismen och ungdomsarbetslösheten handlar inte om tjejer utan om båda könen. Ändå är det kvinnor som är "blåsta". Ingen undersöker om män har blivit allt mer fotbollsintresserade under de här åren. Ingen skriver upprört om att unga män bara intresserar sig för fotbollsstjärnor – för vi lever i en kultur där det inte anses det minsta blåst att köpa säsongsbiljetter eller lusläsa tabloidernas sportbilagor.

Nu har jag ingen aning om huruvida sportintresset har ökat, men det känns så – från att ha varit helt marginaliserat i min bekantskapskrets började helt plötsligt en stor grupp av dem slaviskt följa allt från fotboll till Tour de France. Det kanske också beror på ungdomsarbetslösheten, vad vet jag?

Men det som allra mest gnager är att alla verkar så överens om hur vi ska värdera dessa saker. Ann Charlott Altstadt vill att de unga ska vara mer politiska (men analyserar bara unga modebloggande tjejers apolitiska sida), Const håller med om detta, Lisa Ehlin hävdar att de unga redan är politiska. Jag har i grunden inget att invända mot detta, och som Johan Wirfält påpekar så är de nätverk som de modebloggande tjejerna bygger i sig politiska.

Och ändå, vad är det som är så fel med modebloggande? Jag kan ha invändningar mot kvaliteten hos många modebloggar, men jag undrar ändå varför modeintresse ses som höjden av dekadens när folk kommer undan med att vara sportfånar utan att någon ens höjer ett ögonbryn. Samtidigt vänder jag mig mot en generell känsla som finns om att det rena modeintresset i sig är dåligt. Det finns ett ”fint” modeintresse som är teoretiskt, analytiskt, feministiskt, hbt-medvetet, politiskt. Det finns även ett ”fult” modeintresse som handlar om glädje. Linna Johansson snuddar vid dessa frågor i en text där hon åtminstone pekar på elefanten i rummet och försöker analysera varför det just är kvinnor som modebloggar och inte män (eller kanske snarare varför kvinnor modebloggar, snarare än något annat). Linna må vara en av de mest profilerade feministiska pennorna i landet, men hon förstår varför just det ytliga i modet kan vara det som lockar – och hon verkar inte se något fel med det.

Mode är en plats med oändligt många problem och dåliga sidor och jag säger inte att man inte ska analysera dem – men, jag är tveksam till att man säger saker som kan översättas med att mode är något slags sjukdomssymptom i en nyliberal värld. Mode är kanske ett friskhetstecken. Ja, varför inte? Tänk om mode är en nödvändig verklighetsflykt för att man ska behålla sansen i en allt mer komplex värld. Tänk om mode skänker mer glädje än det skapar misär. Tänk om vi faktiskt behöver mode för att ens orka vara politiska.

Kläder och mode är aldrig någon lösning på världens problem, men det är å andra sidan inte konst, film eller litteratur heller (några andra områden som alltid undslipper kritik). Men nu är det inte någon antingen/eller värld vi lever i, som Hanna Yoicks Johansson påpekat. India Knight skrev häromdagen i Sunday Times [betalsajt] om kändistidningar och att det ses som korkat att följa Cheryl Coles förehavanden, medan inget sådant stigma föreligger dem som kan allt om Zlatan Ibrahimovic. Ändå är det i det ena fallet oförenligt med politik, medan det inte är det i det andra. Att det skulle bero på att fotboll är en arbetarklassport missar målet. Det finns en hel del mode som har arbetarklassrötter – för att inte tala om Cheryl Cole. Samtidigt älskar alla tennis och golf trots deras mer posha bakgrund.

Det grundläggande argumentet i hela den här diskussionen verkar som jag ser det vara att mode är ett ovärdigt intresse i ett samhälle där klyftorna ökar. Jag anser att det är ett tankefel. Det är bara ett ovärdigt intresse om det används för att slippa tänka på mänsklighetens umbäranden. Och för att komma till slutsatsen att det är så måste man anta att alla som läser Elin Kling och Blondinbella bara har detta som enda intresse.

På 1970-talet, när en mer politisk generation tydligen var fylld av progg och punkvärderingar enligt dem som var unga då var den singel som låg längst på Topplistans förstaplats Yes Sir, I Can Boogie med Baccara (för övrigt den singel som innehavt förstaplatsen längst någonsin, 20 veckor). Inte direkt ett tecken på ett samhälle dikterat av en samhällskritisk generation om ni frågar mig, men vad vet jag? Hur som helst kan jag nog koka ihop en historia om att 70-talet inte var det minsta samhällskritiskt utifrån detta faktum.

torsdag
maj262011

Visst, vi borde vara goda, men ibland är det okej att inte vara det

Johan Wirfält tyckte att jag skulle skriva om Tyler, the creator, även känd som den senaste hiphopartisten att omfamnas av hipstervärlden. Han hamnar på NME-omslag och plåtas av Vice (av Terry Richardson så klart) och han är – enligt Johan – mer skate än hiphop.

Problemet med Tyler, the creator är att han skriver texter där han använder ordet ”faggot” ofta, säger att han ”hate gays” (men också att han gillar ”gay gangbangers”, förvisso med ”no homo”-brasklappen i nästa mening), eller att han våldtar en tjej i en Hummer och sedan säger att det inte bara ett talesätt när han rappar att han dumpade henne.

I höstas anordnade jag och min kompis Petter Wallenberg en reggaeklubb för gays som något slags svar på den debatt som då hade slamrat kring i media och på Facebook om huruvida det var okej att Beenie Man kom och spelade i Sverige – han hade ju homofoba låtar.

Är det inte kanske samma sak här?

Nej. Själv skulle jag säga att jag drar gränsen om en artist rappar om att attackera bögbarer eller skjuta dem i huvudet, som en del dancehallartister gör. Hip hopen må ofta vara homofob, men faggot används nästan alltid som en diss av andra straighta män. Det är en kultur med hårda machos som kallar killar de inte gillar för faggots och kvinnor som inte faller för deras ”charm” för bitches and sluts.

Den här veckan släppte Lady Gaga sitt andra riktiga album, Born This Way (hon går nu under smeknamnet Disco-P!nk bland mig och mina vänner av uppenbara skäl). Gaga är en artist som nästan aldrig någon försvarar utifrån hennes musikaliska kvaliteter. Snarare är det hennes musik som ursäktas utifrån det faktum att hon har rätt politics. Hon vill väl, alla får kramas och vara freakiga i Ladyns värld.

Tyler, the creators värld är i stället nihilistisk och omogen – en tonåring som vill provocera genom att att rappa om att våldta en gravid kvinna och sedan berätta för sina kompisar att han haft en trekant. Recensenter stryker ett streck över de misogyna och homofoba delarna av sången eftersom de tycker kvaliteten på verket är hög.

Det pratas alltid om att homofobi ursäktas medan rasism och antisemitism skulle vara en karriärdödare (Tegan and Sara använder just detta i sin kritik av Tyler, the creator, se Johans inlägg), men jag har svårt att se att Rolling Stones har fått särskilt mycket kritik för låten Brown Sugar som många svarta uppfattar som en sång om slavvåldtäkter. Eller för den delen att Public Enemys karriär dog när Chuck D rappade att judar ”got me like Jesus”.

Men hur ska vi ha det egentligen? Borde det innebära döden för en musikartists karriär om de använder sig av rasistiskt/antisemitiskt/homofobiskt bildspråk? Ibland får jag känslan av att det finns en stor grupp människor som tycker att konsten ska bedömas efter en moralisk skala först och sen efter en estetisk sådan.

Jag frågade därför Twitter: ”Vad skulle ni välja? En värld där all musik gjordes av Lady Gaga eller en där musiken gjordes av Tyler, the creator? Inklusive budskap.”

Detta var mitt tillspetsade sätt att säga att valet står mellan en värld där allt låter som P!nk på disco men där heller ingen blir upprörd (förutom kristna, men det är ingen som bryr sig om huruvida de blir upprörda nu för tiden), eller en värld där musiken tillåts vara komplex och poetisk, men där misogyni och homofobi inte är borttvättade.

Svaren var delade, men Gagavärlden vann.

Jag har berört min skepticism till krav på moralism inom de fria konsterna tidigare, främst i samband med debatten kring Terry Richardson förra året, men även när det gäller upprördhet över att italienska Vogue gjorde mode av oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Av den anledningen köper jag att Tyler, the creator säger faggot i var och varannan mening. För jag tolkar det inte som ett angrepp på bögar i allmänhet, utan som en jargong som kommer från en grabbig värld där det bögiga är något negativt. Jag tycker inte att det är något bra, det är homofobiskt, men även om jag förstår och ofta sympatiserar med GLAAD och RFSL i deras kamp mot alla övertramp mot HBT-personer så är jag helt enkelt inte en av de gaysen som går omkring och ojar mig över att någon svart kille rappar om att alla andra är fjollor.

Däremot kritiserar jag gärna den kultur som föder detta. Och en halvdan rappare som rappar om faggots har inget egentligt försvar. Då blir det bara dålig kulturrelativism.

Vi gör faktiskt de här överslätningarna hela tiden. Ta till exempel Gaspard Noé, den franska filmskaparen bakom bland annat Seul contre tous och Irréversible. Irréversible uppmärksammades för sin oerhört otäcka våldtäktsskildring, men den innehåller också en av de mest homofoba skildringarna av en gaysauna någonsin (bögarna är höga och skrattar när Vincent Cassel mördar mannen som han tror våldtagit hans älskade). Ändå blir Noé bara en auteur som utforskar våld och sexualitet.

Popmusiken har därför mer gemensamt med modet än något annat område. Popstjärnor förväntas vara förebilder, precis som modebilden förväntas (eller önskas) förmedla ett hälsosamt ideal.

Det är här jag skiljer mig från många, för jag ser popmusik och mode som konstyttringar som åtminstone är förtjänta av lika mycket konstnärlig frihet som film. Ja, folk kommer bli trampade på tårna, men är det så farligt? Om ni inte håller med mig så för all del, rulla in Gagavärlden!

lördag
maj212011

En pendang till objektifieringen av män

I dag skriver jag i Svenska Dagbladet om den accelererande objektifieringen av män. Artikeln går att läsa här. Ett kort utdrag:

Av tradition kan män arbeta i offentligheten med bar överkropp eller spela basket i kvarteret enbart klädda i shorts utan att någon höjer på ögonbrynet. Den exponerade bringan är av tradition inte oanständig. Men under det senaste decenniet har paparazzikulturen, den ökade tillgången på digitalkameror och bildbloggar, samt behovet av profilbilder på sajter som Facebook och MySpace samverkat för att förvandla den manliga överkroppen till det sexobjekt den alltid varit i gayvärlden. Man kanske kan säga att män har förlorat rätten till omedvetenhet.

Jag tänker på detta när jag ser rapporter om att tidskriften Dossier har censurerats i USA. Omslaget (se ovan) företställer den androgyna killmodellen Andrej Pejic, som blev vald till en av världens sexigaste kvinnor av herrtidningen FHM i år och som gått både herr- och damvisningar.

Even though the bookstores have been informed of Andrej Pejic’s gender, they are still insisting on having the image censored - pointing out that he looks more of a naked woman than a man.

Skye Parrot explained how it is only the American stores which have asked Dossier for the cover-ups. She added that there are naked men featured on the covers of magazine all the time, so why should Dossier have to face the brunt alone? But she later said that she understood why this has happened and the only reason was that it made people uncomfortable. The cover featuring Andrej Pejic plays with the idea of gender roles and that is what makes some people uncomfortable. If you look at the body of Andrej Pejic, then you know that it is a man, but when you look at the face, it seems like that of a woman and one can easily get confused.

Skye Parrot, som är grundare och creative director på Dossier, tror alltså att det är ett obehag inför könsambivalensen i bilden som är orsaken till att Barnes & Noble och Borders vill att Dossier ska komma inklädd i plast.

Agnes skriver på Rodeo:

Omslaget och reaktionerna säger mycket om kön och könsroller – hur kropp förväntas, uppfattas och framställs i både modevärlden och annan media? Om det här är en man, då borde det inte vara stötande? Om det var en kvinna, utan låt säga Freja Beha, skulle vi känna annorlunda då? För man vill ju faktiskt knappt sätta kvinnor topless på omslag, eller i modebilder över huvud taget. Eftersom det känns så utspelat, överstökat. Men här är dock något annat. Det är långt från en vanlig topless modebild.

Frågan är om det är en sorts transfobi som är problemet? Men vi hörde inget om att Candy Magazine skulle vara censurerad när den visade män i drag på omslaget, så det är i alla fall ingen enkel eller direkt sådan.

Om man tittar på vad Borders och Barnes and Noble säger så hävdar de att problemet är att man upplever Pejic som en kvinna (något som trots allt är en relevant poäng. Ta bara denna bild på Freja Beha – en modell som Agnes också nämner – i en bild från en reklamkampanj för Georg Jensen).

Sanningen är att väldigt många tjejmodeller i dag har en kropp som ligger närmare Andrej Pejics än Lara Stones. Att Pejic inte har några bröst hindrar inte att man inte ser honom som en kvinna. Och är verkligen det här omslaget så annorlunda från det omslag med Kate Moss som vi hade på Rodeo 2008?

Även om det kan hända att omslaget med Pejic väcker obehag hos människor för att det föreställer en man som också är en sexig tjej, så undrar jag om det inte också är ett utslag för det faktum att objektifieringen av den manliga kroppen är oreflekterad i dagens samhälle. Hade Pejic sett ut som en kille hade toplessbilden inte varit något problem. Hade det däremot varit Freja Beha eller Kate Moss på omslaget hade samma bild blivit censurerad.

Detta är dock inte ett tecken på något slags Pär Ström-problem för män. Det handlar inte om att det är synd om män för att de sexualiseras medan kvinnors bröst leder till debatter om objektifiering. Vad det pekar på är att den manliga bringan fortfarande befinner sig i ett gränsland. En bild på en kvinnas kropp är en sexuell bild, medan en bild på en mans kropp både är det och inte är det. Det är uppenbart att ett omslag som Details Matthew Morrison-cover (se nedan) är tänkt att vara sexigt. Det är också ett bra exempel på hur objektifieringen döljs bakom en idé om fitness (något som jag pekar på i min Svenskan-artikel).

Men att ett sådant omslag inte leder till censur pekar också att det nakna mansbröstet inte är sexualiserat. Vi lever i en kultur som fortfarande låtsas som om kvinnor inte har en visuell sexualitet alls och där straighta män förväntas vara omedvetna om andra mäns kroppar. Jag är ganska övertygad om att den illusionen håller på att raseras och det är i det gränslandet som Andrej Pejics nakna bringa rör sig.

tisdag
mar292011

Silly Benjamin

Var hemma hos mina föräldrar i Borås i helgen och hittade en gammal The Face med ett reportage av Carine Roitfeld. Jag glömde ta med mig infon om vilket nummer det är, men jag tror att det är från februari 1996. Fotona är tagna av Mario Testino.

Tyckte att det, i dessa Andrej Pejic-tider, kändes spännande att se att för 15 år sedan gjordes nästan exakt samma sak.

Det var över huvud taget spännande att titta igenom The Face från den här tiden. Oftast var det bara ett eller högst två modereportage (och då för det mesta sex sidor långt). Hittade även ett reportage som gjorde stort intryck på mig då, en blandning av våld, blod, vapen och mode. Men det lägger jag upp någon annan gång.

Jag vet att jag inte bloggat här på länge, men jag har inte haft tid eller ork. Jag syns ju på så många andra ställen just nu och ofta går mina idéer till krönikor eller artiklar, snarare än blogginlägg. Kanske kan jag ändra på detta framöver. Jag hoppas det.

söndag
jan092011

"They seem to be inviting you in and say, 'Hey, look at me. Enjoy what you see and be proud of what you feel.'"

Från Vogue Paris februari 2005. Foto: Mikael Jansson

Emmanuelle Alt är ny chefredaktör för franska Vogue, som ni säkert redan vet. Hon efterträder Carine Roitfeld, som det nu tisslas och tasslas om – ryktena gör gällande att hon blev sparkad.

Kanske var det för att hon sägs ha lånat Balenciaga-kläder till Max Mara så att det italienska märket kunde kopiera dem. Detta skulle ha varit orsaken till att hon blev portad från Balenciaga och märket drog bort sina annonser.

En annan möjlighet är att folk var missnöjda för att hon jobbade för mycket med andra uppdrag, något som skulle kunna förklara varför Emmanuelle Alt nu sägs komma arbeta "enbart" med tidningen.

Men den troligaste orsaken till varför det skedde så här och så snabbt är väl ändå att ryktena om att LVMH hotade dra bort alla sina annonser (dvs Dior, Givenchy, Guerlain, Fendi, Louis Vuitton etc), för att Bernard Arnault sades vara upprörd över reportaget Cadeaux i decembernumret av tidningen.

Roitfeld har under hösten klagat på annonsörernas stingslighet kring kontroversiella ämnen och deklarerade i en intervju med New York Times att det är viktigt att kämpa för franska Vogues politiskt inkorrekta attityd. I dagens klimat är en cigarett skäl för att en annonsör ska börja klaga.

Under Roitfelds ledning har franska Vogue gått från att vara en borgerlig tråkmåns till att bli en sexig diskussionsstartare. Man kan ha invändningar mot alla tuttar och medvetet provokativa bilder, men om det är så att hon fallit på grund av att modevärldens mäktigaste män hade invändningar mot innehållet känns det ganska mycket som en principfråga, n'est-ce pas?

The Times påpekade i sin kommentar i gårdagens tidning att utnämnandet av Emmanuelle Alt tyder på att Condé Nast inte var särskilt lyckliga över att bli av med Roitfeld, eftersom Alt är Carines lärjunge. Xavier Romatet från Condé Nast sa att man inte skulle förvänta sig några radikala förändringar. Är det ett litet långfinger till LVMH jag ser?

Fabien Baron, som var creative director för Vogue Paris till för två år sedan tror däremot att tidningen kommer att bli mer kommersiell under Alt, enligt New York Times. Kanske är detta målet för Alt, att på riktigt ta upp kampen med franska Elle och bli den stora modetidningen i Frankrike?

Jag tänker ibland att människors uttråkade miner inför Purples, Terry Richardsons, franska Vogues alla tuttar och provokationer etc påminner om hur många himlade med ögonen när Madonna släppte boken Sex och skivan Erotica. Känslan i luften var att Madonnas provokationer kändes tomma, hon hade spelat på sex så länge att alla bara gäspade och sa "gör något annat". Men när man tittar tillbaka på den där perioden så var det väl sista gången Madonna kändes relevant och även då hon var som snyggast och roligast.

När jag ledde ett runda bords-samtal för tidningen SID berättade Salka Hallström Bornold om hur de, när hon jobbade för Bon, hade blivit trötta på allt naket och beslutat sig för att göra påklätt mode i stället. "Men det var ju skittråkigt. Det kändes helt omodernt." berättade hon.

Jag har alltid haft en viss skepsis mot alla argument som vill vända blicken bort från det sexiga och från kroppen. Kanske är det min uppväxt i en kristen miljö som gör mig misstänksam mot puritanism, kanske är det bara det faktum att en viktig del av gayrörelsen alltid har varit att hylla det hedonistiska, det kroppsliga och sexet. Jag älskade Bruce Webers film för Yves Saint Laurents herrkollektion AW 2010/2011 för att den handlade om just detta, om ett slags njutning i att få visa upp sig och bli betraktad, eller för den delen den enkla njutningen i att titta på en vacker kropp och inte skämmas för att man gillar det. Liksom vad är problemet?

Mode kommer mot oss i så hög hastighet och från så många håll att många av oss känner ett behov av att sticka hål på bubblan för att behålla någon sans. Dessutom är det svårt att skilja mode från all annan skönhetshets som följer i dess kölvatten med dietråd och träningstips. Jag förstår till fullo att många, särskilt tjejer, eftersom de är mer utsatta, känner sig nödgade att dra i handbromsen.

Men samtidigt får jag alltid en känsla av att man vill kasta ut barnet med barnvattnet och jag vet inte vad som skulle återstå om allt mode vore intellektuellt och seriöst, alternativt påklätt och vuxet, aldrig löjligt, aldrig kroppsfixerat eller sexigt.

Nu är det väl ingen risk att just franska Vogue ska bli sådan. Eller det är ju precis det det är, eftersom det var typ så den var innan Roitfeld tog över. Och är det inte bättre att vi har en rolig Vogue som vi ibland himlar med ögonen åt än att vi har en sober och sansad Vogue som aldrig får oss att le?