lördag
jul212018

Ett bättre samtal och andra saker som jag har i huvudet så här i juli 2018

Franska kids på Champs-Elysées efter Frankrikes VM-guld.

Årets sommarlåt hemma hos mig är Djadja av den franska sångerskan Aya Nakamura, född i Bamako i Mali men uppvuxen i Aulnay-sous-Bois utanför Paris. På bara några månader har videon setts över 100 miljoner gånger på YouTube, vilket gör Aya till ett många exempel på hur den afrikanska diasporan sätter ett allt större avtryck på den globala kulturen. Det innebär samtidigt ett breddande av bilden av svart kultur från ett alltför snävt fokus på USA.

Djadja och Ayas första stora hit Comportement blandar amerikansk R&B, maliharmonier och rytmer från zouk love, en musikstil från Franska Antillerna på ett sätt som känns extremt franskt. Denna mix av urban hiphop-kultur, före detta kolonier och de där delarna av Frankrike som ligger i Västindien kan bara existera här med allt vad det betyder av mörk historia och orättvis samtid.

Efter att Frankrike vunnit fotbolls-VM gick jag ner på Champs-Elysées tillsammans med en miljon andra. Där och då blev det synligt hur stor del av Stor-Paris som består av svarta kids. Att så många var ”renoi” eller ”rebeu” var inte förvånande när 14 av 23 spelare hade rötter på den afrikanska kontinenten, inklusive Marocko och Algeriet.

Men detta faktum fick också vissa att kalla Frankrike för det sista afrikanska laget i turneringen och en tweet från Khaled Beydoun blev viral. I den skrev han: 

 

Dear France,

Congratulations on winning the #WorldCup.

80% of your team is African, cut out the racism and xenophobia.

50% of your team are Muslims, cut out the Islamophobia.

Africans and Muslims delivered you a second World Cup, now deliver them justice.

 

Inom en halvtimma hade tweeten fått över 50,000 retweets. Om man bortser från att siffrorna är off – 14 av 23 är 60% – så är det svårt att inte hålla med om andemeningen: Lägg ner rasism, främlingsfientlighet och islamofobi. Men reaktionen i Frankrike var annorlunda än i många andra delar av världen. I USA till exempel tänker och pratar man ofta i termer av ras medan Frankrike tog bort ordet ur sin konstitution förra månaden. Och eftersom statistik baserad på etnicitet är förbjuden i Frankrike vet ingen exakt hur stor del av Frankrikes befolkning som har rötter i länder söder om Sahara, men uppskattningar rör sig mellan 3-8 procent.

En fransk kvinna som kommenterade på en amerikansk moderedaktörs Instagram efter att han lagt upp en bild på texten vände sig emot att tweeten var felaktig. Hon menade att tweeten var ”osann” eftersom spelarna inte är afrikaner utan franska medborgare, dessutom nästan alla födda i Frankrike. Hon tydliggjorde att om tweeten hade sagt ”av afrikansk härkomst” så hade hon varit helt för. Fransoser är väldigt noga med logik och terminologi. 

Benjamin Mendy, en av vinnarna i fotbollslaget, gav själv sitt svar när han tweetade en lista på alla spelare med en fransk flagga. Även andra svarta franska sportstjärnor som basketspelaren Nicolas Batum har uttryckt samma åsikt. I en artikel i Le Monde skrev författaren François Sureau att medan alla pratade härkomst tycktes spelarna i laget mer intresserade av vart de är på väg och firandet av dem uttryckte denna dröm om en republik som fungerar. 

I Frankrike ogillar man instinktivt gruppidentitet eftersom man ser det som att den inte går ihop med idén om republiken, som bygger på en stark stat med en nation av medborgare. Man diskuterar ofta problemet med ”communautarisme” där allt från islamister, identitetspolitiska feminister och identitära högerextremister buntas ihop som tecken på en och samma oroväckande utveckling där klanmentalitet går före rationalitet – i vänstertidningar lika ofta som högertidningar.

Jag kan inte uttala mig om rasism som drabbar svarta och muslimer i Frankrike, men jag kan se att den där tweeten inte föll i lika god jord här som i USA och jag tyckte det var intressant. Det tycks finnas en stark övertygelse om att det är viktigt att kalla dessa fotbollsspelare med afrikansk bakgrund för fransmän och man ser det som slutet på diskussionen. Som om fotbollsspelarna först och främst är franska medborgare och inte ska reduceras till medlemmar i en grupp.

* * *

Jag flyttade från Sverige 2006, återvände och var baserad i Stockholm i drygt ett och ett halvt år 2008-2009. Sedan 2010 har jag bott heltid utomlands, först i Storbritannien, nu i Frankrike. Jag är en invandrare eller kanske en expat, och trots att jag är en privilegierad sådan har det gett mig ett perspektiv på vad det innebär att bo i ett annat land än ens eget.

Under all denna tid har jag aldrig känt mig som något annat än svensk. Kanske hade jag kunnat se mig som brittisk om jag hade stannat kvar där och skaffat medborgarskap. Jag var också mer en del av den brittiska kulturen, delvis genom min engelska kille, än vad jag är här i Frankrike. 

Men min upplevelse gör också att allt snack om svenska värderingar, om en svensk kultur att bli en del av, känns väldigt världsfrånvänt för mig.

För om vi pratar integration så innebär det varken mer eller mindre än att kunna delta i samhället, betala skatt, ha bankkonto, sköta sig etc. Och man behöver inte få en förklaring av vad svensk kultur är för att förstå vad det innebär att assimileras, då det enbart innebär att bete sig som majoritetsbefolkningen i stor utsträckning – ett Sisyfos-arbete eftersom man alltid kan vara lite mer assimilerad än vad man är nu. Ändå är många i Sverige fixerade vid att kunna definiera vad eller vem som är svensk(t).

När Björn Söder pratade om att judar och samer inte är svenskar föreslog Thomas Gür i Svenska Dagbladet att vad som egentligen pågick här var en sorts språkförbistring som kommer av att ordet svensk används för tre olika saker: 1) etnisk tillhörighet 2) medlem i den svenska nationen och 3) svensk medborgare.

Många gick i taket över dessa ”grader av svenskhet” men det finns trots allt en poäng här, för det är sant att ”svensk” används på flera olika sätt och att detta skapar bråk och missförstånd. Lösningen i Gürs text och Ivar Arpis utvecklande av den är att vi som i Finland borde ha tre ord: svensk, svenskländare och svensk medborgare. Men att svensk ska vara lika med etnisk svensk, som Arpi och Gür antyder, är inte självklart utan snarare del av själva problemet. Dessutom flyter definitionerna av etnisk svensk att vara del av nationen Sverige ihop på ett sätt som gör att man kan fråga sig om båda begreppen behövs. Svensk medborgare reduceras samtidigt till juridisk kategori, när det kan vara en mer djupgående identitet, vilket dock iallafall Ivar Arpi anser sig vara för.

Efter mina år utomlands har jag en känsla för vad det skulle innebära att faktiskt bli britt eller fransman. Brittisk är redan en identitet som ligger över den etniska, ett uttryck för att man är medborgare i en union, inte i en etnicitet – därför känns den mer öppen än den svenska identiteten. För fransmännen är det – åtminstone på pappret – just fransk medborgare som är det avgörande och Frankrike har i århundraden varit ett land som bestått av olika etniciteter, språk, kulturer. Men i Sverige känns det oklart vad det skulle innebära att bli svensk. Eller kanske snarare: att vara svensk är ofta att vara etnisk svensk, när det egentligen borde innebära att vara just svensk medborgare och, som jag ser det bör man då även anses bli en del av nationen.

För att göra saker mer komplicerade följer Sverige också den tyska medborgarskapsprincipen jus sanguinis (”blodets rätt”) där det är föräldrarnas medborgarskap som bestämmer barnets medborgarskap. I USA, Storbritannien och Frankrike råder istället främst jus soli (”jordens rätt”) där medborgarskapet är en rättighet som kommer ur att man är född i landet (dessa dagar finns det ofta en del begränsningar). Jus soli ger därför känslan av att medborgarskap i en nation handlar om var man bor, inte vem man är.

* * *

Där är svårt att överskatta hur viktigt identitet är i vår samtid. På The Ezra Klein Show, en av mina favoritpodcasts, diskuterar Arthur Brooks hur vi blivit fixerade vid just identitet och problemen med detta. Identitet handlar enligt honom om att peka ut hur vi skiljer oss från varandra. Istället föreslår han stories, berättelser, eftersom berättelser handlar om det som förenar oss. Kanske hade Khaled Beydouns tweet blivit annorlunda sedd om den istället för identitet fokuserat på berättelser, som att Kylian Mbappé är uppvuxen i den fattiga Paris-förorten Bondy eller att laget sattes samman för att skapa gemenskap (fraternité). Men det är klart att den kanske inte blivit viral då. En annan fråga är varför USA:s syn på identitet och ras, som alltid varit präglad av landets relation till slaveriet, ska prägla samtalet i Europa idag? Att ifrågasätta denna amerikanska vinkel betyder inte att det inte finns andra komplicerade samtal kring kolonialism och rasism att ha.

Just Ezra Kleins podd har haft ett antal gäster under 2018 som har forskat på, skrivit böcker om, eller varit experter på identitet, sociala mediers inverkan på polarisering och liknande frågeställningar. Som när Lilliana Mason berättade om forskning som visar att det räcker att berätta för någon att de är en del av en grupp för att de ska börja tävla med andra grupper. Hon har även en teori om hur vi sätter ihop allt fler identiteter till mega-identiteter som i USA samlas kring partitillhörighet men där tendensen i Sverige nog ligger närmare ”vänster” och ”höger”. Dessa mega-identiteter gör det allt svårare för oss att tänka kritiskt.

I ett annat avsnitt diskuterade Tristan Harris att det är negativa känslor som dominerar online eftersom sociala medier handlar om engagemang och ilska tenderar att engagera mer. Amy Chua pratade om klanmentalitet (tribalism) och att gruppinstinkten har blivit grundläggande i USA på grund av demografiska förändringar – jag misstänker att liknande förändringar i Sverige påverkar många på samma sätt.

När jag lyssnade på Arthur Brooks-avsnittet, som mest handlar om att vi är dåliga på att inte hålla med varandra eftersom vi diskuterar med förakt, tänkte jag på andra insikter jag fått mig till godo i denna podd. Som att politiskt insatta personer är de som har svårast att ändra åsikt, eller att även när man läser motståndarsidans argument så gör man det inte med ett öppet sinne utan för att hitta motargument. Och att när man svarar en motståndare så återger man deras argument på ett sätt som inte engagerar med texten och som ofta framställer argumentationen på ett illvilligt sätt. 

Jag tänkte då bland annat på Kajsa Ekis Ekmans artikel om transkvinnor (Könet i knoppen, Aftonbladet 17/1-2018) och hur jag och så många andra gick i taket när vi läste den. Svaren på artikeln kan inte anses ta argumenten på allvar, de osar ibland förakt, de beskriver inte grundargumenten på ett välvilligt sätt. Att sedan Ekman själv är extremt onyanserad och ofta föraktfull i sin argumentation är en annan sak.

Så jag läste om artikeln, inte bara med ett öppet sinne, utan även välvillig i tolkningen, och jag förstod vad Kajsa Ekis Ekman snackade om. Jag såg att hennes artikel pekar på möjliga anomalier, något som alla teorier har, och att den också ställer relevanta frågor. Jag såg att man hade kunnat svara med en annan ton, en som hade handlat mer om att bemöta argumenten i sak. Som att första meningen i Kajsas artikel är fake news (är det ingen som faktakollar artiklar längre på dagstidningar?). Eller ge alternativa beskrivningar av fakta – man kan till exempel ifrågasätta att det faktum att Martine Rothblatt är USA:s bäst betalda kvinnliga VD är en vinst för män, varför inte en vinst för transkvinnor som statistiskt sett tjänar mindre än biologiska kvinnor? (Att transmän enligt undersökningar tjänar mer än de gjorde som kvinnor är också ett potentiellt underkännande av påståenden som ”Få kvinnofödda gör framgång i männens värld.”.)

Men främst skulle jag velat se svar som mejslade fram vad Kajsa Ekis Ekman faktiskt argumenterar för och sedan bemötte eller nyanserade det. Vad hade hänt om vi hade sett att den grundläggande konfliktlinjen här går mellan Ekmans materiella världssyn och många av belackarnas mer pragmatiska syn? Ekmans kvinnor definieras som ”den halva av mänskligheten som föds med XX-kromosomer och som har gemensamt att de får bröst, vagina, mens och kan (oftast) bli gravida”, medan till exempel Maria Ramnehill hävdar att kvinna är man när man behandlas som sådan: ”Männen som trakasserat mig och tafsat har aldrig undersökt mina kromosomer – de har sett min kropp och bedömt den som en kvinnas.” 

I slutänden handlar detta om att Ekman inte anser att den pragmatiska synen förändrar verkligheten, hon kallar den därför idealistisk, men om man vill argumentera för att verkligheten, liksom språket, är bättre tolkad utifrån hur den behandlas eller används finns det mycket filosofi man kan stödja sig på.

* * *

I en krönika för SvD skrev Madelaine Levy om Amanda Ripleys långa text om hur journalister skulle kunna lära från konfliktmedlare och psykologer när man täcker polariserande ämnen genom  att introducera mer komplexitet. Forskningsprojekten Amanda Ripley skriver om är amerikanska och man undrar om – och hoppas på att – det finns liknande projekt i Sverige. Det känns också generellt underligt att inte mer av den här diskussionen finns i Sverige, för oavsett översättning av ”confirmation bias” så är det sällan någon skriver om fenomenet, som om allt stannade upp när vi upptäckte idén om filterbubblor. 

Som Madelaine påpekar är det mycket som står på spel här, polarisering och konflikt och rädsla är bra avstamp för fascistiska regimer, men i dagens klickonomi är det just engagemang som är ledord, vilket bäddar för hårdare vinkling och att man anlitar polemiska skribenter som Kajsa Ekis Ekman. Borde man inte kunna förvänta sig att redaktörer, åtminstone i djupliggande, seriösa konflikter, inte anlitade blåsbälgspennor?

En av de viktigaste punkterna i Amanda Ripleys text är förmågan att lyssna. Om det är något som karakteriserar vår samtid så är det att vi snarare är väldigt upptagna med att övertyga – oss själva och andra. Det blir inte mycket tid över för lyssnande då.

I dessa tider av å ena sidan ironiserande över de som tycker att ”vi måste ta människors oro på allvar”, å andra sidan angrepp på alla som tycks stå för identitetspolitik, undrar man vad som skulle hända om fler utgick från riktlinjer som ”försöka förstå folks drivkrafter”, en av flera konkreta idéer som kommit fram ur Amanda Ripleys research. Om den oro och rädsla som många uppenbarligen känner idag skulle man kunna fråga: ”Vad har de upplevt för att komma dit? Vad innebär det att känna sig säker?” Och för den som tycker det är töntigt att en grupp människor vill ha separatistiska rum för rasifierade kanske följande frågor skulle ge svar som fick dem att förstå även om de inte höll med: ”Hur kom du fram till att du ville vara i ett separatistiskt rum för rasifierade? Hur känns det att prata om dessa rum?”

Det är inte konflikten i sig som är tänkt att försvinna, men kanske blir positionerna mindre låsta. Demokrati handlar ändå om att hitta gemensam grund med andra demokrater.

* * *

I Sverige verkar vi istället fixerade vid att det handlar om fakta. Om jag bara fick ta med mig ett enda svenskt karaktärsdrag till en öde ö för att reppa svenskhet skulle det vara denna nitiska tilltro till fakta. Redan när jag pluggade i Italien märkte jag hur jag själv ständigt ville korrigera italienska kompisar när de broderade ut om något vi båda varit med om. De försökte berätta en underhållande historia, men jag tog minsann ner dem på jorden. 

Vi tror därför att det är korrekta fakta som kommer övertyga andra att de har fel. Det är logiskt men går emot all forskning på området. Jag ser detta om och om igen, att man tänker att rätt siffror om brottslighet, rätt siffror om invandring, rätt siffror om systemkollapsen kommer förändra folks världsbild. Men det är just den här typen av ”du har fel”-argumentation som triggar igång folks försvarsmekanismer eftersom de känner sig angripna.

Det ses oftast som en fråga om ”vänster försöker övertyga höger” men exempel på motsatsen skulle kunna vara när någon – oftast en man till höger – försöker övertyga feministisk lagda människor till vänster om att fakta visar att lönegapet inte existerar om man justerar för preferenser. Det finns också en hel rörelse på högerkanten var största önskan är att vi ska kunna diskutera fakta utan att blanda in känslor – särskilt när det gäller ämnen som kön och ras.

Det är svårt att inte sympatisera med både önskan att kunna diskutera fakta utan ideologiska skygglappar och förhoppningarna att fakta förändrar åsikter. Men fakta existerar inte utan kontext och vi kan vara överens om fakta och ändå ha olika åsikter om vad de betyder eller vad som ska göras. 

Tidigare nämnde Arthur Brooks har precis startat en egen podcast som heter The Arthur Brooks Show och den handlar om att lära sig att inte hålla med varandra – på ett bättre sätt (”how to disagree well”). Just denna förmåga att kunna hantera olikhet och olika synsätt handlar ofta om att hitta gemensamma utgångspunkter. Brooks säger bland annat att man ska fokusera på varför, inte på vad.

Att gemenskap eller snarare en känsla av samhörighet är viktigt är både hoppingivande och hotfullt. Som jag ser det kan vi antingen göra en ansträngning för att lära oss prata med varandra och därigenom skapa ett bättre demokratiskt samtal och större samhörighet. Eller så kommer den där samhörigheten frambringas genom ett allt större fokus på nationell tillhörighet, på att vara del av folket. Människor söker efter att få känna gemenskap, den kan lika väl komma från ett antiliberalt eller fascistiskt håll. 

 

onsdag
sep202017

Det är tydligen inte slutet för USA

 

Ibland läser man böcker som får en att fundera. Som Peter Zeihans The Accidental Superpower. Den låter tråkig, handlar om geopolitik. Men jag har i takt med att jag bott utomlands allt längre blivit mer och mer fascinerad av hur geografi och historia påverkar oss, trots att vi låtsas som om vi är så globaliserade och lever mest på nätet ändå.

I The Accidental Superpower, som är ett par år gammal, förutspår Zeihan att USA kommer vända sig bort från världen, sluta bry sig om den globala frihandeln och istället gå tillbaka till vad han anser är USA:s normaltillstånd: isolationism.

Ur ett geopolitiskt perspektiv är USA det bästa landet i världen. Zeihan lägger stor vikt vid floder som man kan använda som transportleder. Det är gratis infrastruktur. Han pratar om naturliga hamnar, öar som skyddar kusten. USA har detta i överflöd. Lägg till detta naturliga gränser som utgör skydd mot fiender och USA visar sig näst intill ointagligt, samt en demografi som till skillnad från resten av världen inte är katastrofal.

Men oljan då? Zeihan hävdar att USA snart kommer vara energioberoende på grund av shale-revolutionen. Det är då onödigt för dem att patrullera persiska viken. Det är då onödigt för dem att har trupper i Saudiarabien. Och så vidare.

När USA drar sig undan kommer Kina vara den stora förloraren. Va? tänker alla. Men Zeihan hävdar att Kina är beroende av export och global marknad (och har dessutom grava problem med sin statsskuld och banksystem etc) och att det som gör frihandeln möjlig är att USA:s flotta patrullerar världshaven. Ingen annan flotta kan ta USA:s plats och det är detta som är den första dominobrickan. USA:s inre marknad är så stor och rik så landet klarar sig utan omvärlden.

Andra länder kommer börja bete sig mer imperialistiskt igen, tror Zeihan. Åtminstone på lite längre sikt. Turkiet kommer kanske gå in i Balkan igen, om inte som ockupationsmakt så som maktspelare. Ryssland kommer vilja skapa sin normala skyddsbuffert med Baltikum, Ukraina och Östeuropa i kikarsiktet. Japan kommer behöva agera mer aggressivt för de klarar sig inte som isolerad nation. Kina tror Zeihan kanske kommer sluta fungera som en enad nation. (Och Sverige kommer kanske stödja Polens försök att stoppa Rysslands expansion!)

Det är förvisso spekulativt men Zeihan har positiva recensioner från tunga tänkare och journalister som Fareed Zakaria. Och han säger samtidigt att han ofta drar slutsatser som går stick i stäv med det han själv tror på – han är en grön libertarian.

Men jag känner hur boken också förändrat min syn på världshändelser. Trump framstår helt plötsligt som mindre av en galenpanna utan i stället någon som vet med sig att USA:s position är starkare än andras. Zeihans pessimism om EU – baserat bland annat på hur olika geopolitiska behov de olika delarna av kontinenten har – har fått mig att känna en viss skepsis inför de senaste federalistiska ouvertyrerna. Det får mig också att känna tvekan inför Kinas stora projekt som går under namnet Nya sidenvägen. Dels för att Kina snart kommer ha en demografisk bomb på tamburmattan (alla ensamma barn som ska försörja resten), dels för att projektet gör det tydligt hur viktig globaliseringen är för landet.
Kanske är premissen i boken felaktig, men om den inte är det går vi mot så kallade spännande tider.

lördag
jun032017

Locke eller Voltaire, vad är Sveriges val?


Entrén till Parc Monceau, ett uttryck för intolerans?

En intressant artikel i nya numret av Philosophie. Claude Habib funderar kring varför Frankrike och USA har så olika syn på vad tolerans är. När Frankrike ser det som ett uttryck för tolerans att förbjuda burkor på offentlig plats jämför den amerikanska pressen Frankrike med Afghanistan och i sitt tal i Kairo kritiserade Obama förbudet mot religiösa symboler i franska skolor.En amerikansk vän till Habib som är på besök i Paris ogillar det borgerliga området kring Parc Monceau men blir glad när hon kommer till det multikulturella elfte arrondissementet. I Haussmans klassiska Paris ser vännen förtryck av minoriteter, i män i djellabah och beslöjade kvinnor ser hon frihet.

Habib pekar på USA:s historia som ett land ditt religiösa minoriteter sökt sig undan förtryck medan Frankrike under sin historia varit mer eller mindre helt katolskt. USA saknar enligt Habib Frankrikes antikyrkliga impulser. Att som i USA tillåta Amish-sekten att ta ur sina barn ur skolan redan vid 15 års ålder skulle i Frankrike vara otänkbart eftersom det sätter gruppens intressen framför individens.

I grunden finns de olika synsätten hos Locke och Voltaire, men inte för att Voltaire skulle ha accepterat ateismen, utan för att de har olika idéer om det religiösa sökandet och vetandet. Locke såg det som något gott att många sekter och åskådningar uppstod och existerade. Det var ett exempel på hur olika människor är, men också en möjlighet eftersom detta utbyte av idéer skulle leda till en mer sann teologi på sikt.

För Voltaire fanns inget sådant som kunskap om Gud, det enda man visste var att Gud fanns och hade skapat världen, men man kan inte veta något om denna Gud, inget om hens tankar, mål, önskningar. Det gjorde honom fri att driva friskt med all religion som han ansåg vara nonsens.

Så långt, så intressant. Men det fick mig också att fundera på var Sverige befinner sig på denna skala. På ett sätt är vi ett lika sekulariserat och traditionellt sätt homogent land som Frankrike. Ett land där vi också är övertygade om att det samhälle vi har byggt är överlägset andra alternativ. Men samtidigt tillhör vi den anglosaxiska värld som kritiserar Frankrike för förbud mot burka och religiösa symboler i skolor. Vi är ett extremt amerikaniserat land, men kanske främst på det sättet att vi identifierar oss med ett specifikt USA, kusternas städer, snarare än den religiösa mellanvästern.

Habib skriver att för ett amerikanskt öga är mosaiken av stilar och dräkter ett konkret tecken på tolerans och så har jag tänkt själv många gånger. Det är när det blir för likriktat som jag upplever något slags  oro. Men om det talas 37 språk på bussen och hipsters delar trottoar med sikher så känner jag mig lugn – tolerans för det avvikande garanterar tolerans för alla.

En fransman ser däremot något annat: integrationens misslyckande.

Och gör inte många svenskar det också? Kanske inte jag och många med mig, men visst finns en liknande tradition av förakt för religion som vi ser i Frankrike även i Sverige? Visst finns en lika homogen kultur? Visst finns en övertygelse om att det svenska samhället är ett rationellt samhälle som alla vill vara del av så fort de förstår det fullständigt och känner sig välkomnade?

Hur går det franska och anglosaxiska ihop? Jag undrar om denna schizofreni (om jag har rätt i att den finns) är en orsak till att synen på invandring och det nya, multikulturella är så polariserad idag. Samtidigt tycks det mig som att något liknande den franska historien och traditionen ligger närmare den svenska, kanske för att homogeniteten är så tydlig, kanske för att vi är så sekulära.

Eller så är det en ytlig tolkning. För det finns en stark koppling mellan frikyrkligheten och arbetarrörelsen och därför i förlängningen med välfärdsstaten. Kanske är det mer korrekt att se det som att det frikyrkliga och det sekulära draget båda två är lika grundläggande för den svenska synen på tolerans. Och där den ena drar åt Amerikat, beundrar den andra fransk laïcité. Men kan de verkligen samexistera i längden?

torsdag
apr062017

Ett litet tips om Hollywoodlegender

Peg Entwistle.

Ja, jag ska börja lyssna på S-Town som alla andra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fortsätta knarka You Must Remember This, Karina Longworths fantastiska podcast om det gamla Hollywoods glömda berättelser och karaktärer.

Förra säsongen handlade uteslutande om Joan Crawford och fick mig att omvärdera denna ikon till att vara något slags feminist, fråga mig om Faye Dunaway kanske inte var ett större monster än Joan och upptäcka den stiliserade och fascinerade westernfilmen Johnny Guitar.

I andra avsnitt har jag fått höra om Marlene Dietrichs plan på hur hon skulle mörda Hitler, samt om hur Hedi Lamarr uppfann en teknik som vi idag använder i mobiltelefoner och wifi.

Den nya säsongen går under temat Dead Blondes och berättar så klart om Marilyn Monroe, men inleder med den mindre kända Peg Entwistle. Peg var inte direkt en filmskådis utan hörde snarare hemma på teaterscenen och är kanske mest omtalad som personen som genom sin rollprestation i Ibsens Vildanden fick Bette Davis att vilja bli skådespelare.

Peg Entwistle exemplifierar exakt vad Karina är ute efter med sitt tema: blondiner vars berömmelse eller rykte blev större och viktigare när de dog. Hon begick självmord 1932 genom att hoppa från H:et i Hollywood-skylten (på den tiden stod det Hollywoodland) och det blev en story som pressen gillade: den unga kvinnan som fick sina drömmar om berömmelse krossade i den så kallade drömfabriken. Att sedan Peg inte alls var särskilt intresserade av filmens berömmelse utan faktiskt snarare tvingades dit på grund av lite otur och dåliga val efter att ha utsetts till en av Broadways mer spännande nya stjärnskott, det brydde sig ingen om och än idag beskrivs Peg Entwistles story på ett liknande sätt.

Sedan 40-talet sägs skylten vara hemsökt av hennes ande. Ibland kan man känna doften av hennes parfym.

 

tisdag
mar282017

Sluta vara er själva – återkomsten

Zhang Huang's Q Confucius. 

Ibland får man en underbar känsla av vad var det jag sa. För snart ett år sedan skrev jag om samtidens psykotiska tro på att man ska vara sig själv när allt pekar på att man istället ska vara missnöjd med den man är.

I en intervju i The Guardian berättar Michael Puett nu om sin kurs på Harvard och boken som sammanfattar den: The Path. Det är en uppdatering av kinesisk antik filosofi för dagens selfiegeneration och de är minst sagt chockade.

För Konfucius är nämligen idén att vi ska blicka inåt, hitta oss själva och sedan vara sanna mot det vi hittat enklast att beskriva som nonsens. Det finns inget jag, bara mönster och vanor och som Guardian-artikeln påpekar är det så uppenbart fallet att ”Google utnyttjar vår förutsägbarhet till att sälja saker till oss utan att vi märker det.”

Målet är i stället att ständigt bryta sina mönster. Puett säger: ”Självhjälp brukar handla om att lära dig att älska dig själv och acceptera att du är den du är. Många av de här idéerna säger motsatsen – nej, du besegrar jaget, du bryter ner det. Du ska inte vara lycklig med att vara den du är.”

Inte visste jag att jag hade tagit på mig Konfucius-hatten, men jag skriver under på detta hundraprocentigt. Varför denna fixering vid att vi har något slags kärna? Det ställer så många frågor: Föddes vi med den? Skapades den av våra föräldrar? Är kärnan generna? Om det finns ett äkta jag som vi ska hitta fram till, hur utvecklas vi när vi väl hittat det?

Jag misstänker att vi förvirrar oss själva när vi tycker att vi accepterar oss själva. Många gånger är accepterandet just ett brott med vanor och tankar som har varit negativa. Vi tror vi hittat ett kärnjag, men egentligen har vi just brutit ner och förändrat den självbild som tryckt ner oss. Att vi sedan ska stanna upp där är något slags galenskap. I dessa tider av flytande sexualitet och gender så känns det dessutom extremt otidsenligt. 

torsdag
feb182016

Staring into the abyss

Stillbild ur Sauls son, av László Nemes.

Jag förlorade tron på mänskligheten. Hur? Jag vet inte. Jag, som av kollegor har kallats ”Silver lining” Björk efter min förmåga att se ljuset i tunneln såg mig i stället omkring och såg bara mörker.

Nog för att 2015 var ett tungt år, särskilt när man bor så stor del av tiden i Paris, men förut brukade jag kunna se kriser och hemskheter som problem som förr eller senare skulle övervinnas. Allt löser sig, brukade jag känna. Men jag gör inte det mer samma automatik längre. 

Jag vet inte exakt varför, men jag vet att en viktig pusselbit var att jag gick och såg László Nemes film Sauls son, som handlar om Sonderkommando, den grupp judar som tvingades ta hand om mördandet i gaskamrarna.

Filmen är väldigt bra men fruktansvärd att bevittna. Att se den kändes som att vara i Auschwitz – och det gick inte att värja sig för ofattbarheten i att förintelsen hände. Jag såg den dessutom kort efter attackerna i Paris och tillsammans blev dessa upplevelser två sänken som drog mig ner i djupet.

Snart tittade jag mig omkring i världen och såg politiker som saknar kompass när Europa behöver dem mer än någonsin (förutom Angela Merkel, vad skulle vi göra utan henne?). Jag såg människor förkasta systemet för att de ville röra om i grytan med resultat som ett mer auktoritärt Polen. Jag såg svenskar bry sig mer om det amerikanska primärvalet än Europa när kontinenten går igenom sin kanske allvarligaste kris någonsin. Jag kände inte förtroende för människorna.

Så jag tänkte: Det ofattbara hände en gång. Det ofattbara kan hända igen.

Och jag kände att jag inte litade på att människorna var tillräckligt smarta för att undvika det. Det hände i ett civiliserat samhälle. Det hände.

Sorry. Mitt första inlägg här på evigheter är tungt. Men jag behöver få ner det, samla tankarna. Jag skrattar åt mig själv när jag säger att jag förlorat tron på mänskligheten för jag känner mig som Andie MacDowell i Sex, lögner och videoband – någon som överdriver något som hon inte kan ha någon kontroll över. Och jag ler åt mig själv när jag pratar med personer omkring mig som känner en större optimism än någonsin: de säger ”mörkret innan gryningen”, jag säger ”eller dancing on the lip of the volcano”.

Jag har nu sett tre av fyra delar av Shoah, Claude Lanzmanns nio timmar långa förintelsedokumentär från 1985 som fortfarande finns att se på SVT Play. (Sauls son bygger för övrigt till stora delar på material från dokumentären, från att jobba med förintandet av människor och upptäcka sina familjemedlemmar till att skyffla människoaska ner i en flod.)

Shoah är också fruktansvärd, men på något underligt sätt får den mig att tro mer på människan. För dessa överlevare, bärare av fruktansvärda minnen, tog sig igenom helvetet och levde vidare. De skaffade familjer. Dokumentären vibrerar av insikten att dessa människor såg mening i att fortsätta leva, trots de outhärdliga omständigheterna.

Och kanske är det därför Shoah ger mig hopp. Att inte ens när helvetet materialiserades på jorden bröt människorna sönder. Mänskligheten kämpade för det goda, för överlevnad, för värdighet. Mänskligheten gjorde motstånd, mänskligheten trodde på att gott kunde följa efter förintelsen. Så jag känner mig mer redo, även om saker och ting går åt fanders. Det kommer finnas en väg framåt.

Sauls son går på bio, Shoah finns på SVT Play.

tisdag
apr242012

Den som inte gillar't är bög!

Alltså man orkar ju inte. Lyssnar på lite ny jamaicansk musik. Bland annat den här:

Det är Konshens Gal A Bubble och den handlar om att kvinnor har härliga häckar som de skakar på så mycket de kan.

Mitt problem med den här låten kom när jag lyssnade på den i min iPod. "Vänta lite nu", tänkte jag. "Sa han helt plötsligt 'you a battyman'? eller drömde jag?" I Youtube-versionen och i den text man kan hitta på nätet toastar Konshens "Aye when d gyal dem ah dip it and ah drop it, Yuh ah funny man if yuh nuh happy". Funny man? Är inte det lite typ som fikus på svenska?

Så jag lyssnade på den version jag hade på mp3 och hej, där hade Konshens bytt ut "funny man" till "batty man". Thanks.

Egentligen skulle jag bara vilja säga att jag tror världens alla battymen väldigt mycket uppskattar den överdrivna kvinnliga sexualiteten. Jag kan inte annat än läsa både kvinnorna och männens översexuella beteende som camp på något sätt.

Ta bara den här inte så gamla videon från Mr Vegas (som ju blev känd genom en låt som handlade om att man inte ska hålla på med oralsex, Heads High):

Jag ser bara kvinnor som måste svalka vaginan för att de är så upphetsade.

Eller hans senaste video Bruk It Down:

Jag skulle tippa på att gays på Jamaica tar efter sättet de där tjejerna dansar på. Jag skulle tippa att de, tvärtemot vad Konshens hävdar, blir jätteglada av allt rumpskakande.

Men det här visar också vilket Sisyfos-arbete det blir om man ska leta efter homofobi i dancehall. Det kan ju räcka med att man drar gränsen just vid extremfallen och ta resten för vad det är: försök att vara hårdkokta, roliga eller bara "normala". Ibland måste man komma ihåg att så sent som 1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom i Sverige. Saker och ting kan förändras snabbt ibland. 

tisdag
apr242012

Idé för ett modejobb

Dansare på Théâtre de la Ville framför Pina Bauschs 1980. Foto: Uli Weiss/Théâtre de la Ville.

fredag
apr202012

En dag började jag helt enkelt läsa novellsamlingar

Jag har alltid haft svårt för novellsamlingar, även när jag tyckt de varit bra. Men så läste jag en recension av tre splittans nya i Independent när jag satt på ett flyg, rev ur recensionen och köpte alla tre när jag kom hem till Storbritannien igen.

Kanske var det för att där stod att Jennifer Egans Emerald City handlade om stylister och modeller. Inte var dag man hör talas om noveller som utspelar sig i modevärlden.

Nu var just novellen om stylisten kanske inte den bästa i boken, men herregud vad mycket bra det fanns där. Ändå var jag inte beredd på hur bra Alexander McLeods Light Lifting skulle vara. Sitter på tunnelbanan genom London och ryser, får tårar i ögonen för att det är så vackert skrivet.

Ibland tänker jag att jag går bakåt i utvecklingen. Jag rör mig vänsterut i mina tankebanor och jag drabbas av konsten och kulturen på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för bara några år sedan. I stället för att bli kall och cynisk och rationell känner jag mig idealistisk och romantisk. Är det så här det är att nå medelåldern?

Jag drabbas. Så skulle jag sammanfatta mitt liv nu. Jag drabbas av det jag läser. Jag drabbas av känslan av att solen blickar fram. Jag drabbas av löven och blommorna. Jag drabbas av hur bra konst kan vara. Jag drabbas och jag ryser, av välbehag och av en känsla av overklighet.

Men jag känner mig inte som en tonåring. Kanske är detta medelåldern som kommer emot mig med stormsteg. Kanske är det känslan av att livet faktiskt kommer ta slut, att man ser backkrönet och att det efter det är nedförsbacke.

Jag vet inte om detta är att börja blogga igen. Jag har inte tid. Men jag tittade i min blogg och saknade den. Kanske kan man ta sig tid.

måndag
jun202011

Blown out of proportion

70-talet var uppenbarligen ett oerhört proggigt årtionde.

Sent omsider känner jag att jag återigen måste kommentera debatten om den blåsta generationen. Jag har bara gjort det i förbigående på Rodeo.

Det har varit många bra inlägg, både där på Rodeo och på andra ställen, men ändå har jag en gnagande känsla av att något fattas i diskussionen. Det pekas hela tiden på nyliberalismen, både i ursprungsinlägget och i Consts "rant", det pratas om arbetslösheten som är stor hos de unga, både hos Lisa Ehlin och Const. Jag köper allt det som delförklaringar, men ändå har jag en fråga i huvudet: varför pratar vi bara om kvinnor? Nyliberalismen och ungdomsarbetslösheten handlar inte om tjejer utan om båda könen. Ändå är det kvinnor som är "blåsta". Ingen undersöker om män har blivit allt mer fotbollsintresserade under de här åren. Ingen skriver upprört om att unga män bara intresserar sig för fotbollsstjärnor – för vi lever i en kultur där det inte anses det minsta blåst att köpa säsongsbiljetter eller lusläsa tabloidernas sportbilagor.

Nu har jag ingen aning om huruvida sportintresset har ökat, men det känns så – från att ha varit helt marginaliserat i min bekantskapskrets började helt plötsligt en stor grupp av dem slaviskt följa allt från fotboll till Tour de France. Det kanske också beror på ungdomsarbetslösheten, vad vet jag?

Men det som allra mest gnager är att alla verkar så överens om hur vi ska värdera dessa saker. Ann Charlott Altstadt vill att de unga ska vara mer politiska (men analyserar bara unga modebloggande tjejers apolitiska sida), Const håller med om detta, Lisa Ehlin hävdar att de unga redan är politiska. Jag har i grunden inget att invända mot detta, och som Johan Wirfält påpekar så är de nätverk som de modebloggande tjejerna bygger i sig politiska.

Och ändå, vad är det som är så fel med modebloggande? Jag kan ha invändningar mot kvaliteten hos många modebloggar, men jag undrar ändå varför modeintresse ses som höjden av dekadens när folk kommer undan med att vara sportfånar utan att någon ens höjer ett ögonbryn. Samtidigt vänder jag mig mot en generell känsla som finns om att det rena modeintresset i sig är dåligt. Det finns ett ”fint” modeintresse som är teoretiskt, analytiskt, feministiskt, hbt-medvetet, politiskt. Det finns även ett ”fult” modeintresse som handlar om glädje. Linna Johansson snuddar vid dessa frågor i en text där hon åtminstone pekar på elefanten i rummet och försöker analysera varför det just är kvinnor som modebloggar och inte män (eller kanske snarare varför kvinnor modebloggar, snarare än något annat). Linna må vara en av de mest profilerade feministiska pennorna i landet, men hon förstår varför just det ytliga i modet kan vara det som lockar – och hon verkar inte se något fel med det.

Mode är en plats med oändligt många problem och dåliga sidor och jag säger inte att man inte ska analysera dem – men, jag är tveksam till att man säger saker som kan översättas med att mode är något slags sjukdomssymptom i en nyliberal värld. Mode är kanske ett friskhetstecken. Ja, varför inte? Tänk om mode är en nödvändig verklighetsflykt för att man ska behålla sansen i en allt mer komplex värld. Tänk om mode skänker mer glädje än det skapar misär. Tänk om vi faktiskt behöver mode för att ens orka vara politiska.

Kläder och mode är aldrig någon lösning på världens problem, men det är å andra sidan inte konst, film eller litteratur heller (några andra områden som alltid undslipper kritik). Men nu är det inte någon antingen/eller värld vi lever i, som Hanna Yoicks Johansson påpekat. India Knight skrev häromdagen i Sunday Times [betalsajt] om kändistidningar och att det ses som korkat att följa Cheryl Coles förehavanden, medan inget sådant stigma föreligger dem som kan allt om Zlatan Ibrahimovic. Ändå är det i det ena fallet oförenligt med politik, medan det inte är det i det andra. Att det skulle bero på att fotboll är en arbetarklassport missar målet. Det finns en hel del mode som har arbetarklassrötter – för att inte tala om Cheryl Cole. Samtidigt älskar alla tennis och golf trots deras mer posha bakgrund.

Det grundläggande argumentet i hela den här diskussionen verkar som jag ser det vara att mode är ett ovärdigt intresse i ett samhälle där klyftorna ökar. Jag anser att det är ett tankefel. Det är bara ett ovärdigt intresse om det används för att slippa tänka på mänsklighetens umbäranden. Och för att komma till slutsatsen att det är så måste man anta att alla som läser Elin Kling och Blondinbella bara har detta som enda intresse.

På 1970-talet, när en mer politisk generation tydligen var fylld av progg och punkvärderingar enligt dem som var unga då var den singel som låg längst på Topplistans förstaplats Yes Sir, I Can Boogie med Baccara (för övrigt den singel som innehavt förstaplatsen längst någonsin, 20 veckor). Inte direkt ett tecken på ett samhälle dikterat av en samhällskritisk generation om ni frågar mig, men vad vet jag? Hur som helst kan jag nog koka ihop en historia om att 70-talet inte var det minsta samhällskritiskt utifrån detta faktum.