Sök
RSS
Twitter
tisdag
apr242012

Den som inte gillar't är bög!

Alltså man orkar ju inte. Lyssnar på lite ny jamaicansk musik. Bland annat den här:

Det är Konshens Gal A Bubble och den handlar om att kvinnor har härliga häckar som de skakar på så mycket de kan.

Mitt problem med den här låten kom när jag lyssnade på den i min iPod. "Vänta lite nu", tänkte jag. "Sa han helt plötsligt 'you a battyman'? eller drömde jag?" I Youtube-versionen och i den text man kan hitta på nätet toastar Konshens "Aye when d gyal dem ah dip it and ah drop it, Yuh ah funny man if yuh nuh happy". Funny man? Är inte det lite typ som fikus på svenska?

Så jag lyssnade på den version jag hade på mp3 och hej, där hade Konshens bytt ut "funny man" till "batty man". Thanks.

Egentligen skulle jag bara vilja säga att jag tror världens alla battymen väldigt mycket uppskattar den överdrivna kvinnliga sexualiteten. Jag kan inte annat än läsa både kvinnorna och männens översexuella beteende som camp på något sätt.

Ta bara den här inte så gamla videon från Mr Vegas (som ju blev känd genom en låt som handlade om att man inte ska hålla på med oralsex, Heads High):

Jag ser bara kvinnor som måste svalka vaginan för att de är så upphetsade.

Eller hans senaste video Bruk It Down:

Jag skulle tippa på att gays på Jamaica tar efter sättet de där tjejerna dansar på. Jag skulle tippa att de, tvärtemot vad Konshens hävdar, blir jätteglada av allt rumpskakande.

Men det här visar också vilket Sisyfos-arbete det blir om man ska leta efter homofobi i dancehall. Det kan ju räcka med att man drar gränsen just vid extremfallen och ta resten för vad det är: försök att vara hårdkokta, roliga eller bara "normala". Ibland måste man komma ihåg att så sent som 1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom i Sverige. Saker och ting kan förändras snabbt ibland. 

tisdag
apr242012

Idé för ett modejobb

Dansare på Théâtre de la Ville framför Pina Bauschs 1980. Foto: Uli Weiss/Théâtre de la Ville.

fredag
apr202012

En dag började jag helt enkelt läsa novellsamlingar

Jag har alltid haft svårt för novellsamlingar, även när jag tyckt de varit bra. Men så läste jag en recension av tre splittans nya i Independent när jag satt på ett flyg, rev ur recensionen och köpte alla tre när jag kom hem till Storbritannien igen.

Kanske var det för att där stod att Jennifer Egans Emerald City handlade om stylister och modeller. Inte var dag man hör talas om noveller som utspelar sig i modevärlden.

Nu var just novellen om stylisten kanske inte den bästa i boken, men herregud vad mycket bra det fanns där. Ändå var jag inte beredd på hur bra Alexander McLeods Light Lifting skulle vara. Sitter på tunnelbanan genom London och ryser, får tårar i ögonen för att det är så vackert skrivet.

Ibland tänker jag att jag går bakåt i utvecklingen. Jag rör mig vänsterut i mina tankebanor och jag drabbas av konsten och kulturen på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för bara några år sedan. I stället för att bli kall och cynisk och rationell känner jag mig idealistisk och romantisk. Är det så här det är att nå medelåldern?

Jag drabbas. Så skulle jag sammanfatta mitt liv nu. Jag drabbas av det jag läser. Jag drabbas av känslan av att solen blickar fram. Jag drabbas av löven och blommorna. Jag drabbas av hur bra konst kan vara. Jag drabbas och jag ryser, av välbehag och av en känsla av overklighet.

Men jag känner mig inte som en tonåring. Kanske är detta medelåldern som kommer emot mig med stormsteg. Kanske är det känslan av att livet faktiskt kommer ta slut, att man ser backkrönet och att det efter det är nedförsbacke.

Jag vet inte om detta är att börja blogga igen. Jag har inte tid. Men jag tittade i min blogg och saknade den. Kanske kan man ta sig tid.

måndag
jun202011

Blown out of proportion

70-talet var uppenbarligen ett oerhört proggigt årtionde.

Sent omsider känner jag att jag återigen måste kommentera debatten om den blåsta generationen. Jag har bara gjort det i förbigående på Rodeo.

Det har varit många bra inlägg, både där på Rodeo och på andra ställen, men ändå har jag en gnagande känsla av att något fattas i diskussionen. Det pekas hela tiden på nyliberalismen, både i ursprungsinlägget och i Consts "rant", det pratas om arbetslösheten som är stor hos de unga, både hos Lisa Ehlin och Const. Jag köper allt det som delförklaringar, men ändå har jag en fråga i huvudet: varför pratar vi bara om kvinnor? Nyliberalismen och ungdomsarbetslösheten handlar inte om tjejer utan om båda könen. Ändå är det kvinnor som är "blåsta". Ingen undersöker om män har blivit allt mer fotbollsintresserade under de här åren. Ingen skriver upprört om att unga män bara intresserar sig för fotbollsstjärnor – för vi lever i en kultur där det inte anses det minsta blåst att köpa säsongsbiljetter eller lusläsa tabloidernas sportbilagor.

Nu har jag ingen aning om huruvida sportintresset har ökat, men det känns så – från att ha varit helt marginaliserat i min bekantskapskrets började helt plötsligt en stor grupp av dem slaviskt följa allt från fotboll till Tour de France. Det kanske också beror på ungdomsarbetslösheten, vad vet jag?

Men det som allra mest gnager är att alla verkar så överens om hur vi ska värdera dessa saker. Ann Charlott Altstadt vill att de unga ska vara mer politiska (men analyserar bara unga modebloggande tjejers apolitiska sida), Const håller med om detta, Lisa Ehlin hävdar att de unga redan är politiska. Jag har i grunden inget att invända mot detta, och som Johan Wirfält påpekar så är de nätverk som de modebloggande tjejerna bygger i sig politiska.

Och ändå, vad är det som är så fel med modebloggande? Jag kan ha invändningar mot kvaliteten hos många modebloggar, men jag undrar ändå varför modeintresse ses som höjden av dekadens när folk kommer undan med att vara sportfånar utan att någon ens höjer ett ögonbryn. Samtidigt vänder jag mig mot en generell känsla som finns om att det rena modeintresset i sig är dåligt. Det finns ett ”fint” modeintresse som är teoretiskt, analytiskt, feministiskt, hbt-medvetet, politiskt. Det finns även ett ”fult” modeintresse som handlar om glädje. Linna Johansson snuddar vid dessa frågor i en text där hon åtminstone pekar på elefanten i rummet och försöker analysera varför det just är kvinnor som modebloggar och inte män (eller kanske snarare varför kvinnor modebloggar, snarare än något annat). Linna må vara en av de mest profilerade feministiska pennorna i landet, men hon förstår varför just det ytliga i modet kan vara det som lockar – och hon verkar inte se något fel med det.

Mode är en plats med oändligt många problem och dåliga sidor och jag säger inte att man inte ska analysera dem – men, jag är tveksam till att man säger saker som kan översättas med att mode är något slags sjukdomssymptom i en nyliberal värld. Mode är kanske ett friskhetstecken. Ja, varför inte? Tänk om mode är en nödvändig verklighetsflykt för att man ska behålla sansen i en allt mer komplex värld. Tänk om mode skänker mer glädje än det skapar misär. Tänk om vi faktiskt behöver mode för att ens orka vara politiska.

Kläder och mode är aldrig någon lösning på världens problem, men det är å andra sidan inte konst, film eller litteratur heller (några andra områden som alltid undslipper kritik). Men nu är det inte någon antingen/eller värld vi lever i, som Hanna Yoicks Johansson påpekat. India Knight skrev häromdagen i Sunday Times [betalsajt] om kändistidningar och att det ses som korkat att följa Cheryl Coles förehavanden, medan inget sådant stigma föreligger dem som kan allt om Zlatan Ibrahimovic. Ändå är det i det ena fallet oförenligt med politik, medan det inte är det i det andra. Att det skulle bero på att fotboll är en arbetarklassport missar målet. Det finns en hel del mode som har arbetarklassrötter – för att inte tala om Cheryl Cole. Samtidigt älskar alla tennis och golf trots deras mer posha bakgrund.

Det grundläggande argumentet i hela den här diskussionen verkar som jag ser det vara att mode är ett ovärdigt intresse i ett samhälle där klyftorna ökar. Jag anser att det är ett tankefel. Det är bara ett ovärdigt intresse om det används för att slippa tänka på mänsklighetens umbäranden. Och för att komma till slutsatsen att det är så måste man anta att alla som läser Elin Kling och Blondinbella bara har detta som enda intresse.

På 1970-talet, när en mer politisk generation tydligen var fylld av progg och punkvärderingar enligt dem som var unga då var den singel som låg längst på Topplistans förstaplats Yes Sir, I Can Boogie med Baccara (för övrigt den singel som innehavt förstaplatsen längst någonsin, 20 veckor). Inte direkt ett tecken på ett samhälle dikterat av en samhällskritisk generation om ni frågar mig, men vad vet jag? Hur som helst kan jag nog koka ihop en historia om att 70-talet inte var det minsta samhällskritiskt utifrån detta faktum.

torsdag
maj262011

Visst, vi borde vara goda, men ibland är det okej att inte vara det

Johan Wirfält tyckte att jag skulle skriva om Tyler, the creator, även känd som den senaste hiphopartisten att omfamnas av hipstervärlden. Han hamnar på NME-omslag och plåtas av Vice (av Terry Richardson så klart) och han är – enligt Johan – mer skate än hiphop.

Problemet med Tyler, the creator är att han skriver texter där han använder ordet ”faggot” ofta, säger att han ”hate gays” (men också att han gillar ”gay gangbangers”, förvisso med ”no homo”-brasklappen i nästa mening), eller att han våldtar en tjej i en Hummer och sedan säger att det inte bara ett talesätt när han rappar att han dumpade henne.

I höstas anordnade jag och min kompis Petter Wallenberg en reggaeklubb för gays som något slags svar på den debatt som då hade slamrat kring i media och på Facebook om huruvida det var okej att Beenie Man kom och spelade i Sverige – han hade ju homofoba låtar.

Är det inte kanske samma sak här?

Nej. Själv skulle jag säga att jag drar gränsen om en artist rappar om att attackera bögbarer eller skjuta dem i huvudet, som en del dancehallartister gör. Hip hopen må ofta vara homofob, men faggot används nästan alltid som en diss av andra straighta män. Det är en kultur med hårda machos som kallar killar de inte gillar för faggots och kvinnor som inte faller för deras ”charm” för bitches and sluts.

Den här veckan släppte Lady Gaga sitt andra riktiga album, Born This Way (hon går nu under smeknamnet Disco-P!nk bland mig och mina vänner av uppenbara skäl). Gaga är en artist som nästan aldrig någon försvarar utifrån hennes musikaliska kvaliteter. Snarare är det hennes musik som ursäktas utifrån det faktum att hon har rätt politics. Hon vill väl, alla får kramas och vara freakiga i Ladyns värld.

Tyler, the creators värld är i stället nihilistisk och omogen – en tonåring som vill provocera genom att att rappa om att våldta en gravid kvinna och sedan berätta för sina kompisar att han haft en trekant. Recensenter stryker ett streck över de misogyna och homofoba delarna av sången eftersom de tycker kvaliteten på verket är hög.

Det pratas alltid om att homofobi ursäktas medan rasism och antisemitism skulle vara en karriärdödare (Tegan and Sara använder just detta i sin kritik av Tyler, the creator, se Johans inlägg), men jag har svårt att se att Rolling Stones har fått särskilt mycket kritik för låten Brown Sugar som många svarta uppfattar som en sång om slavvåldtäkter. Eller för den delen att Public Enemys karriär dog när Chuck D rappade att judar ”got me like Jesus”.

Men hur ska vi ha det egentligen? Borde det innebära döden för en musikartists karriär om de använder sig av rasistiskt/antisemitiskt/homofobiskt bildspråk? Ibland får jag känslan av att det finns en stor grupp människor som tycker att konsten ska bedömas efter en moralisk skala först och sen efter en estetisk sådan.

Jag frågade därför Twitter: ”Vad skulle ni välja? En värld där all musik gjordes av Lady Gaga eller en där musiken gjordes av Tyler, the creator? Inklusive budskap.”

Detta var mitt tillspetsade sätt att säga att valet står mellan en värld där allt låter som P!nk på disco men där heller ingen blir upprörd (förutom kristna, men det är ingen som bryr sig om huruvida de blir upprörda nu för tiden), eller en värld där musiken tillåts vara komplex och poetisk, men där misogyni och homofobi inte är borttvättade.

Svaren var delade, men Gagavärlden vann.

Jag har berört min skepticism till krav på moralism inom de fria konsterna tidigare, främst i samband med debatten kring Terry Richardson förra året, men även när det gäller upprördhet över att italienska Vogue gjorde mode av oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Av den anledningen köper jag att Tyler, the creator säger faggot i var och varannan mening. För jag tolkar det inte som ett angrepp på bögar i allmänhet, utan som en jargong som kommer från en grabbig värld där det bögiga är något negativt. Jag tycker inte att det är något bra, det är homofobiskt, men även om jag förstår och ofta sympatiserar med GLAAD och RFSL i deras kamp mot alla övertramp mot HBT-personer så är jag helt enkelt inte en av de gaysen som går omkring och ojar mig över att någon svart kille rappar om att alla andra är fjollor.

Däremot kritiserar jag gärna den kultur som föder detta. Och en halvdan rappare som rappar om faggots har inget egentligt försvar. Då blir det bara dålig kulturrelativism.

Vi gör faktiskt de här överslätningarna hela tiden. Ta till exempel Gaspard Noé, den franska filmskaparen bakom bland annat Seul contre tous och Irréversible. Irréversible uppmärksammades för sin oerhört otäcka våldtäktsskildring, men den innehåller också en av de mest homofoba skildringarna av en gaysauna någonsin (bögarna är höga och skrattar när Vincent Cassel mördar mannen som han tror våldtagit hans älskade). Ändå blir Noé bara en auteur som utforskar våld och sexualitet.

Popmusiken har därför mer gemensamt med modet än något annat område. Popstjärnor förväntas vara förebilder, precis som modebilden förväntas (eller önskas) förmedla ett hälsosamt ideal.

Det är här jag skiljer mig från många, för jag ser popmusik och mode som konstyttringar som åtminstone är förtjänta av lika mycket konstnärlig frihet som film. Ja, folk kommer bli trampade på tårna, men är det så farligt? Om ni inte håller med mig så för all del, rulla in Gagavärlden!

lördag
maj212011

En pendang till objektifieringen av män

I dag skriver jag i Svenska Dagbladet om den accelererande objektifieringen av män. Artikeln går att läsa här. Ett kort utdrag:

Av tradition kan män arbeta i offentligheten med bar överkropp eller spela basket i kvarteret enbart klädda i shorts utan att någon höjer på ögonbrynet. Den exponerade bringan är av tradition inte oanständig. Men under det senaste decenniet har paparazzikulturen, den ökade tillgången på digitalkameror och bildbloggar, samt behovet av profilbilder på sajter som Facebook och MySpace samverkat för att förvandla den manliga överkroppen till det sexobjekt den alltid varit i gayvärlden. Man kanske kan säga att män har förlorat rätten till omedvetenhet.

Jag tänker på detta när jag ser rapporter om att tidskriften Dossier har censurerats i USA. Omslaget (se ovan) företställer den androgyna killmodellen Andrej Pejic, som blev vald till en av världens sexigaste kvinnor av herrtidningen FHM i år och som gått både herr- och damvisningar.

Even though the bookstores have been informed of Andrej Pejic’s gender, they are still insisting on having the image censored - pointing out that he looks more of a naked woman than a man.

Skye Parrot explained how it is only the American stores which have asked Dossier for the cover-ups. She added that there are naked men featured on the covers of magazine all the time, so why should Dossier have to face the brunt alone? But she later said that she understood why this has happened and the only reason was that it made people uncomfortable. The cover featuring Andrej Pejic plays with the idea of gender roles and that is what makes some people uncomfortable. If you look at the body of Andrej Pejic, then you know that it is a man, but when you look at the face, it seems like that of a woman and one can easily get confused.

Skye Parrot, som är grundare och creative director på Dossier, tror alltså att det är ett obehag inför könsambivalensen i bilden som är orsaken till att Barnes & Noble och Borders vill att Dossier ska komma inklädd i plast.

Agnes skriver på Rodeo:

Omslaget och reaktionerna säger mycket om kön och könsroller – hur kropp förväntas, uppfattas och framställs i både modevärlden och annan media? Om det här är en man, då borde det inte vara stötande? Om det var en kvinna, utan låt säga Freja Beha, skulle vi känna annorlunda då? För man vill ju faktiskt knappt sätta kvinnor topless på omslag, eller i modebilder över huvud taget. Eftersom det känns så utspelat, överstökat. Men här är dock något annat. Det är långt från en vanlig topless modebild.

Frågan är om det är en sorts transfobi som är problemet? Men vi hörde inget om att Candy Magazine skulle vara censurerad när den visade män i drag på omslaget, så det är i alla fall ingen enkel eller direkt sådan.

Om man tittar på vad Borders och Barnes and Noble säger så hävdar de att problemet är att man upplever Pejic som en kvinna (något som trots allt är en relevant poäng. Ta bara denna bild på Freja Beha – en modell som Agnes också nämner – i en bild från en reklamkampanj för Georg Jensen).

Sanningen är att väldigt många tjejmodeller i dag har en kropp som ligger närmare Andrej Pejics än Lara Stones. Att Pejic inte har några bröst hindrar inte att man inte ser honom som en kvinna. Och är verkligen det här omslaget så annorlunda från det omslag med Kate Moss som vi hade på Rodeo 2008?

Även om det kan hända att omslaget med Pejic väcker obehag hos människor för att det föreställer en man som också är en sexig tjej, så undrar jag om det inte också är ett utslag för det faktum att objektifieringen av den manliga kroppen är oreflekterad i dagens samhälle. Hade Pejic sett ut som en kille hade toplessbilden inte varit något problem. Hade det däremot varit Freja Beha eller Kate Moss på omslaget hade samma bild blivit censurerad.

Detta är dock inte ett tecken på något slags Pär Ström-problem för män. Det handlar inte om att det är synd om män för att de sexualiseras medan kvinnors bröst leder till debatter om objektifiering. Vad det pekar på är att den manliga bringan fortfarande befinner sig i ett gränsland. En bild på en kvinnas kropp är en sexuell bild, medan en bild på en mans kropp både är det och inte är det. Det är uppenbart att ett omslag som Details Matthew Morrison-cover (se nedan) är tänkt att vara sexigt. Det är också ett bra exempel på hur objektifieringen döljs bakom en idé om fitness (något som jag pekar på i min Svenskan-artikel).

Men att ett sådant omslag inte leder till censur pekar också att det nakna mansbröstet inte är sexualiserat. Vi lever i en kultur som fortfarande låtsas som om kvinnor inte har en visuell sexualitet alls och där straighta män förväntas vara omedvetna om andra mäns kroppar. Jag är ganska övertygad om att den illusionen håller på att raseras och det är i det gränslandet som Andrej Pejics nakna bringa rör sig.

tisdag
mar292011

Silly Benjamin

Var hemma hos mina föräldrar i Borås i helgen och hittade en gammal The Face med ett reportage av Carine Roitfeld. Jag glömde ta med mig infon om vilket nummer det är, men jag tror att det är från februari 1996. Fotona är tagna av Mario Testino.

Tyckte att det, i dessa Andrej Pejic-tider, kändes spännande att se att för 15 år sedan gjordes nästan exakt samma sak.

Det var över huvud taget spännande att titta igenom The Face från den här tiden. Oftast var det bara ett eller högst två modereportage (och då för det mesta sex sidor långt). Hittade även ett reportage som gjorde stort intryck på mig då, en blandning av våld, blod, vapen och mode. Men det lägger jag upp någon annan gång.

Jag vet att jag inte bloggat här på länge, men jag har inte haft tid eller ork. Jag syns ju på så många andra ställen just nu och ofta går mina idéer till krönikor eller artiklar, snarare än blogginlägg. Kanske kan jag ändra på detta framöver. Jag hoppas det.

söndag
jan092011

"They seem to be inviting you in and say, 'Hey, look at me. Enjoy what you see and be proud of what you feel.'"

Från Vogue Paris februari 2005. Foto: Mikael Jansson

Emmanuelle Alt är ny chefredaktör för franska Vogue, som ni säkert redan vet. Hon efterträder Carine Roitfeld, som det nu tisslas och tasslas om – ryktena gör gällande att hon blev sparkad.

Kanske var det för att hon sägs ha lånat Balenciaga-kläder till Max Mara så att det italienska märket kunde kopiera dem. Detta skulle ha varit orsaken till att hon blev portad från Balenciaga och märket drog bort sina annonser.

En annan möjlighet är att folk var missnöjda för att hon jobbade för mycket med andra uppdrag, något som skulle kunna förklara varför Emmanuelle Alt nu sägs komma arbeta "enbart" med tidningen.

Men den troligaste orsaken till varför det skedde så här och så snabbt är väl ändå att ryktena om att LVMH hotade dra bort alla sina annonser (dvs Dior, Givenchy, Guerlain, Fendi, Louis Vuitton etc), för att Bernard Arnault sades vara upprörd över reportaget Cadeaux i decembernumret av tidningen.

Roitfeld har under hösten klagat på annonsörernas stingslighet kring kontroversiella ämnen och deklarerade i en intervju med New York Times att det är viktigt att kämpa för franska Vogues politiskt inkorrekta attityd. I dagens klimat är en cigarett skäl för att en annonsör ska börja klaga.

Under Roitfelds ledning har franska Vogue gått från att vara en borgerlig tråkmåns till att bli en sexig diskussionsstartare. Man kan ha invändningar mot alla tuttar och medvetet provokativa bilder, men om det är så att hon fallit på grund av att modevärldens mäktigaste män hade invändningar mot innehållet känns det ganska mycket som en principfråga, n'est-ce pas?

The Times påpekade i sin kommentar i gårdagens tidning att utnämnandet av Emmanuelle Alt tyder på att Condé Nast inte var särskilt lyckliga över att bli av med Roitfeld, eftersom Alt är Carines lärjunge. Xavier Romatet från Condé Nast sa att man inte skulle förvänta sig några radikala förändringar. Är det ett litet långfinger till LVMH jag ser?

Fabien Baron, som var creative director för Vogue Paris till för två år sedan tror däremot att tidningen kommer att bli mer kommersiell under Alt, enligt New York Times. Kanske är detta målet för Alt, att på riktigt ta upp kampen med franska Elle och bli den stora modetidningen i Frankrike?

Jag tänker ibland att människors uttråkade miner inför Purples, Terry Richardsons, franska Vogues alla tuttar och provokationer etc påminner om hur många himlade med ögonen när Madonna släppte boken Sex och skivan Erotica. Känslan i luften var att Madonnas provokationer kändes tomma, hon hade spelat på sex så länge att alla bara gäspade och sa "gör något annat". Men när man tittar tillbaka på den där perioden så var det väl sista gången Madonna kändes relevant och även då hon var som snyggast och roligast.

När jag ledde ett runda bords-samtal för tidningen SID berättade Salka Hallström Bornold om hur de, när hon jobbade för Bon, hade blivit trötta på allt naket och beslutat sig för att göra påklätt mode i stället. "Men det var ju skittråkigt. Det kändes helt omodernt." berättade hon.

Jag har alltid haft en viss skepsis mot alla argument som vill vända blicken bort från det sexiga och från kroppen. Kanske är det min uppväxt i en kristen miljö som gör mig misstänksam mot puritanism, kanske är det bara det faktum att en viktig del av gayrörelsen alltid har varit att hylla det hedonistiska, det kroppsliga och sexet. Jag älskade Bruce Webers film för Yves Saint Laurents herrkollektion AW 2010/2011 för att den handlade om just detta, om ett slags njutning i att få visa upp sig och bli betraktad, eller för den delen den enkla njutningen i att titta på en vacker kropp och inte skämmas för att man gillar det. Liksom vad är problemet?

Mode kommer mot oss i så hög hastighet och från så många håll att många av oss känner ett behov av att sticka hål på bubblan för att behålla någon sans. Dessutom är det svårt att skilja mode från all annan skönhetshets som följer i dess kölvatten med dietråd och träningstips. Jag förstår till fullo att många, särskilt tjejer, eftersom de är mer utsatta, känner sig nödgade att dra i handbromsen.

Men samtidigt får jag alltid en känsla av att man vill kasta ut barnet med barnvattnet och jag vet inte vad som skulle återstå om allt mode vore intellektuellt och seriöst, alternativt påklätt och vuxet, aldrig löjligt, aldrig kroppsfixerat eller sexigt.

Nu är det väl ingen risk att just franska Vogue ska bli sådan. Eller det är ju precis det det är, eftersom det var typ så den var innan Roitfeld tog över. Och är det inte bättre att vi har en rolig Vogue som vi ibland himlar med ögonen åt än att vi har en sober och sansad Vogue som aldrig får oss att le?

fredag
nov262010

Stämningsbild, Milano 11:17

Här provar jag Jil Sander-kläder så det står härliga till. Den vita morgonrocken är inte min, det är Rafs eller nåns. Så här ser det ju oerhört tråkigt ut. Väldigt beige och grå selection. Men, men, det är var en väldigt konservativ inköpsrunda. Målet var att köpa en kostym. Två blev det.

lördag
nov132010

Bildens problem del 2


Foto: Helmut Newton

Förra veckan lyckades jag äntligen ta mig tid att läsa färdigt Eva Illouz Cold Intimacies – the Making of Emotional Capitalism. Egentligen är det tre föreläsningar i bokform, men det var länge sedan jag läste något så intressant och spännande. Det finns inget sätt att göra boken rättvisa här, mer än att säga att det generella temat handlar om hur känslor och terapeutisk jargong har blivit en allt viktigare del av kapitalismen, samtidigt som kapitalism har blivit en allt viktigare del av vårt känsloliv. Det starkaste kapitlet handlar om dejtingsajter och hur den nya internetteknologin påverkar hur vi hanterar relationer och dejtande – kanske för att det är det kapitlet som bygger mest på Illouz egen forskning.

Men jag skulle vilja ta upp en sak som har en direkt koppling till mode och som jag har varit i närheten av i vissa tidigare diskussioner kring det faktum att vi presenterar oss på bild i stor utsträckning i dag.

In presenting themselves through a photograph, individuals are literally put in the position of people who work in the beauty industry as models or actors, that is, they are put in a position (1) where they are made hyperconscious of their physical appearance, (2) where the body is the main source of social and economic value, (3) where through their body they are made to compete with others and, finally (4) where their body and appearance are on public display.

Illouz forskning gäller dejtingsajter men detta gäller så klart även alla som använder Facebook också. När jag läste det där stycket slog det mig att internets framväxt och utbredning sammanfaller i så stor utsträckning med modets genomslag som samtidens mest potenta uttryck. Det gäller inte heller bara internet utan det faktum att vi ständigt tar bilder med digitalkameror och mobiltelefoner, något som är en parallell utveckling som säkerligen har en liknande påverkan. Att ständigt synas på bild kräver att människor antingen lyckas hålla en distans till sitt tvådimensionella jag, eller konstant ser till att kontrollera sin image, genom att precis som modeller lära sig hur de ser ut i olika vinklar. Jag har en känsla av att människor i mycket större utsträckning övar framför spegeln än tidigare.

Lite paradoxalt är jag en förespråkare för den förstnämnda strategin. Paradoxalt eftersom jag ofta uppmanar folk att ta kontroll över mode och dess inverkan genom att omfamna modet. Varför anser jag att man bör strunta i hur man ser ut på bild, men inte hur man klär sig? (Som jag påpekat tidigare tycker jag människor är för fixerade av hur de ser ut på bild, även om det är förståeligt med tanke på att det är där vi så ofta blir bedömda i dessa dagar.)

Jag har egentligen inget svar på det mer än att mode trots allt inte är en tvådimensionell bild utan något levande (om än artificiellt), här och nu, i verkligheten. Det handlar om verkliga möten med människor av kött och blod, som har på sig kläder som går att ta på, höra, som man ser från olika vinklar och i rörelse.

Men vad detta visar är kanske också att utseendefixeringen inte främst drivs på av modet utan av det ökade bildberoendet i vår kommunikation och teknologi. Jag skulle säga att mode blir ett verktyg i detta på grund av att mode också lyder under samma premisser: att skapa status med hjälp av bilder.

Det är så klart inte så att om alla bara bröt sitt beroende till bilden så skulle folk inte känna sig nedtyngda av modets krav. Naturligtvis skulle kvinnor fortfarande känna ett behov av att vara slanka, så länge som det var idealet. Men jag har en känsla av mode är mer lätthanterligt när man kopplar bort bilden. Fokus skulle ligga på hur man känner sig i kläderna, inte ständigt på hur man kommer se ut när man laddar upp bilderna från festen på Facebook.

Jag måste också lägga in en brasklapp här eftersom jag aldrig har varit överviktig. Jag har aldrig känt att kläder inte passar för att jag varit för stor. Däremot har jag ibland känt att jag varit alltför tanig och saknat muskler för vissa plagg, men jag tror inte det går att jämföra.

Men en sak som har hänt är att jag tycker kläder ser bättre ut på mig ju äldre jag blir. Kanske är det bara så att jag har hittat kläder som jag "trivs" i. Jag tvekar att använda ordet trivs, eftersom det inte riktigt handlar om trivsel, utan mer om att de kläder jag idag väljer känns på något sätt självklara.

Det handlar inte bara om att jag har blivit bättre på att välja kläder utan också på ett slags attityd. Det är någonstans inte kläderna som är självklara utan självklarheten kommer från mig, kanske är det helt enkelt självförtroende.

Ändå kan jag ofta känna mig som killen från landet som inte har växt upp med estetik och stil i bröstmjölken. Min osäkerhet är alltid mer klassbaserad, ibland får jag den där känslan av att jag har gått över någon gräns och hamnat i en zon där jag bara är tacky, där jag tappat kontrollen över min stilkänsla.

Men medan jag känner mig mer hemma i mode och kläderna jag köper gäller inte samma sak med bilder. Den tvådimensionella bilden är faktiskt skoningslös mot nästan alla. Jag upplever att det är när jag tittar på bilder av mig själv som jag börjar jämföra med något slags ideal.

Mode är i grunden en frihetstanke. Det är nämligen ett sätt att frigöra sig från sina naturliga förutsättningar, genom att dölja, maskera, förändra, ljuga, drömma. Bilder kan uppenbarligen också ljuga – jag har vänner som retuscherar sina bilder innan de når offentligheten – men något i ett fotografi av mig själv känns alltid som det pekar på "sanningen" bakom mina kläder och min stil. Som om fotot säger "Det är så här du ser ut egentligen. Du saknar muskeldefinition, har kanske lite mage, taniga armar, inga bröstmuskler att tala om, ditt ansikte är inte särskilt proportionerligt, din näsa är sned och stor, etc". Jag ska inte överdriva nu, men bilden har en förment objektivitet som det är svårt att värja sig mot.

För det är ju inte objektivt. Illouz menar att den vanligaste känslan hos människor som använder dejtingsajter är besvikelse – vilket i sin tur leder leder till en cynisk inställning. De flesta vet inom ett par minuter om dejten är en hit även om de har lärt känna personens "riktiga jag" under månader på nätet. Detta är sant oavsett om personen visat bilder, videor eller om man har talat på telefon.

Det är ändå oerhört intressant eftersom hela idén som dejtingsajterna vilar på är att man inte förförs av ytan och flyktig attraktion när man kommunicerar på nätet. Men när man sitter där "irl" så sopar ytan bort allt det "sanna" på bara minuter.

Egentligen är väl detta också sanningen om mode vs bilden. Det är någonstans verkligheten vi ska lita på. Och något säger mig också att den är långt mycket mer tillåtande än fotot. Eller handlar det om mig? Finns det människor som tycker att friheten finns i bilden för att den går att manipulera? För mitt problem med den idén är att förr eller senare sitter man där på dejten och blir avfärdad efter en och en halv minut.