« Bildens problem del 2 | Main | "We have to fight to keep this un-politically correct attitude of French Vogue" »
söndag
okt172010

"What they want, in short, is Jon Hamm."

Nu är pojken död igen. Denna gång är det New York Times som skriver dödsruna och drar i referenstrådar och spår i teblad.

Det är lågkonjunkturen så klart. Vi längtar tillbaka till riktiga män med jobb, en vuxen look som är parallell med en mer vuxen look i det kvinnliga modet. Redaktörer från Maxim till V Man till Details uttalar sig. De är alla rörande överens om att deras läsare inte längre accepterar en 17-årig kille. De vill se någon som de kan identifiera sig med.

I Sverige har vi ju hållt på med det här i flera år. Mansmannen brukade vi kalla honom och både gubbchic och heritagemode har hängt i alla trendiga killars garderober länge nu.

Jag har påpekat tidigare att Tom Ford försökt ta död på pojken redan i början av 2000-talet när han var på Yves Saint Laurent och lanserade den nya herrparfymen M7 med en helt naken, hårig man.

Det har återkommit med jämna mellanrum under åren, det har pratats om mer manliga modeller. Men pojken har hela tiden gått segrande ur striden. Den här gången är jag dock inte så säker, just för att en liknande trend finns bland kvinnorna med mer traditionellt kvinnliga kroppar. En rörelse på väg bort från det androgyna mot mer markerade könsroller, vilket återigen skulle kunna vara en delförklaring till vår kärleksaffär med Mad Men. Det finns ju alltid en trygghet i tydliga regler.

Och det är också med comfort food som det här manligare mansidealet jämförs.

Det är frestande att stanna där, säga att ekonomiskt osäkra tider gör att män (och kvinnor) vill gå tillbaka till de manliga och kvinnliga stereotyperna. Skaffa skägg eller bröst, ha muskler eller kurvor, lägra kvinnor eller göra sig till objekt.

Men det finns en skillnad mellan ett mognare kvinnligt ideal och den vuxna mannen. Det har aldrig funnits någon manlig Lolita. Det är just mogen man och tonårig kvinna som är det gamla och förväntade. Ett vuxnare kvinnligt ideal är därför en välkommen förändring av invanda mönster, ett tecken på hur mode kan vara progressivt, tillåta kvinnor att bryta sig ur det mönster av "avpolletterad vid 40" som har kännetecknat historien.

Män blir aldrig avpolletterade. De kan vara 70 och skaffa sig en ung älskarinna. Och även om Hugh Hefner idag mest känns tragisk där han sitter med silikonfyllda preumatiska underverk på var sin sida och pratar om hur Viagra räddade hans sexliv, så finns det inte någon kvinnlig motsvarighet (nej, Kerstin Thorvall var aldrig ett mainstreamideal).

Det är så svårt att säga något om det manliga idealet utifrån några tidningar som i New York Times artikel. Men det som är intressant är att de har helt olika målgrupper. Maxim är en riktig herrtidning med lättklädda tjejer medan Details och V Man till stor del har homosexuella män som läsare. Att de alla rör sig i samma riktning säger något.

Samtidigt ska det sägas att det rör sig om flera olika typer av manliga ideal. Dels Jon Hamm-idealet, något som är mer hårigt och traditionellt maskulint. Dels ett mer muskulöst Adonis-ideal som känns igen från 80-talet och som är hårlöst och groomat, vilket i grunden är ett gay ideal – oavsett om vi pratar grekiska statyer eller Herb Ritts/Bruce Weber-bilder.

Men det kanske är just detta som är poängen. Vurmen för maskulinitet är något som delas i stor grad av både heterosexuella män och bögar. Läs Gore Vidals Myra Breckenridge och ni kan se att redan när den kom ut 1968 klagades det på att det inte fanns några riktiga män längre.

Jag tror helt enkelt inte att detta handlar om lågkonjunktur utan om den gamla vanliga skräcken inför en manlighet utan fokus. Vad ska mannen vara i den här nya världen utan kroppsarbetare, där det är viktigt att kunna prata om sina känslor, där män både förväntas vara jämställda och förlorar sex appeal på det. Lågkonjunkturen förstärker bara den här känslan eftersom det är först och främst män som har förlorat jobb i USA (det här är en amerikansk artikel, med amerikanska referenser men det handlar i stort om västvärlden).

Manligheten är könsrollernas socialdemokrati. De gamla lösningarna känns omoderna och de nya idéerna lånas från högern.

Det är i just en sådan situation som mode är i sitt esse. Få områden undersöker så snabbt olika idéer och ideal för män. Vad hos den gamla fårade manligheten är fortfarande spännande? Vad handlar den starka kroppen om i en värld där få utför hårt kroppsarbete (jag måste inte skriva ut hela tiden att det handlar om västvärlden när man pratar modevärlden va?)? I vilken utsträckning ska den manliga kroppen objektifieras? Är manlighet idag mer av en estetik än en livsstil?

Kanske är det så att manlighet bara kan vara estetik idag. För allt det som höll livsstilen vid liv – jobben, fritidssysslorna (som inte hinns med idag när män måste vara mer involverade i familjelivet), uppdelningen mellan könsrollerna, etc – är nu undanskuffat, omodernt, obsolet. Om man vill vara positiv kan man spekulera i att det här är ett frikopplande av den traditionella manligheten från dess dåliga sidor som kvinnoförtrycket och homofobin. För i dag finns det fortfarande en stark visuell koppling mellan den råbarkade manligheten och unkna värderingar.

Kanske är män trötta på att behöva klä sig på ett sätt som ställer bortom alla tvivel att de inte är mansgrisar. De känner att de har blivit jämställda. De tänker att de förtjänat friheten att få klä sig som de vill. Om inte kvinnorna kan se det bryr dig sig inte så mycket, för män har blivit som kvinnorna: de klär sig nu för tiden mest för andra män.

References (10)

References allow you to track sources for this article, as well as articles that were written in response to this article.
  • Response
    Response: Ilham Septian
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."
  • Response
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."
  • Response
    Start a garden fitflop australia and http://www.filtronic.se do some gardening. Since, the tend of fashion is eve changing peope tend towads changing thei fashionabe items too ofte silverbeetle n. Let them search out how they feel about what has happened and determine what the experience ultimately mean
  • Response
    Response: Informacje
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."
  • Response
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."
  • Response
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."
  • Response
    Response: Dot Arena
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."
  • Response
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."
  • Response
    Response: Kion Kashefi
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."
  • Response
    Response: Kion Kashefi
    Daniel Björk - Blogg - "What they want, in short, is Jon Hamm."

Reader Comments (4)

Gud vad jag skrattade när jag läste klyschorna i NYT. Intressant analys av dig, men jag tycker nästan du gör dig själv en otjänst som "spelar med" på denna ytliga nivå, när du egentligen bara behöver luta dig tillbaka och säga "I told you so" både om pojkens död och när han snart återuppstår. För det gör han ju alltid eftersom det idealet är av en annan karaktär och ligger djupare än modetidningsredaktörernas nycker. Vilket också gör det ointressantare, kan man tillägga. Pojken är liksom idealens urmoder. Mannen är en avvikelse. Och som samhällskommentar, vindvisare etc är avvikelser mer intressanta.

oktober 17, 2010 | Unregistered CommenterKarl

Men ser man på ... I stort sett samma artikel, skriven av samma författare, fast författad ett halvår INNAN finanskrisen. LOLZ, liksom ...

http://www.nytimes.com/2008/02/07/fashion/shows/07DIARY.html?_r=1&8dpc&oref=slogin

Som framgår av 2008-artikeln så var det här en observerbar utveckling redan innan Bear Sterns fall, varför dina kopplingar till ekonomisk kris och "Mad Men" är lite tveksamma. Men jag förstår samtidigt er journalisters behov av att ha något samtida fenomen att knyta an era texter till.

En sak som jag tycker är besynnerlig med många av dina texter om herrmode är att du ofta anammar ett sorts "great man"-perspektiv, där utvecklingar tar sin början på catwalken eller i Condé Nast-skrapan, för att sedan spridas ut till den stora massan. Det är möjligt att det finns starka sådana tendenser inom dammodet -- det verkar onekligen så på mina tjejkompisar -- men jag är långt ifrån säker på att det är samma faktorer som driver herrmodets utveckling. Jag skulle nog snarare argumentera för att herrmodets utveckling under 00-talet bäst förklaras utifrån ett "nedifrån-upp"-perspektiv, där äkthetsvurmande amatörbloggare och folk på diverse internetforum har haft ett minst lika stort inflytande på utvecklingen som modevärldens traditionella makthavare. (Tänk bara på vad trådar som den här har gjort för A.P.C.-jeansens populäritet: http://www.superfuture.com/supertalk/showthread.php?t=209413)

I huvud taget tycker jag ofta att det blir lite skumt när du skriver om modeintresserade heteromän. Som att du skriver om utomjordningar. Själv tycker jag att de är hur enkla som helst att läsa. Mark Tungate beskriver dem väldigt träffande i "Branded Male" (2008):

"My feeling ... is that men are achieving equilibrium. They
have realized that they can’t change certain immutable aspects of
their nature: their pragmatism, their aggressiveness, their need to
compete. But having scurried off in search of their feminine sides,
then rushed back to defend the citadel of manhood, they are slowly
realizing that they might be able to have it all. Why shouldn’t they
wear great clothes, look after their health, pay attention to their
appearance, have a family life and hold down a high-powered
job? Why shouldn’t they be bluff and practical, but also sensitive
and vulnerable? Why shouldn’t they, in short, be Men 2.0?

This might sound like an idle fantasy, or an attempt to stick yet
another label on male consumers. Honestly, I think that’s the
last thing we need. But when I look around – at my friends, at
the people I’ve met or interviewed for this book – I see a lot of
positive, well-balanced men. None of them seem to be harbouring
a complex about their threatened masculinity. ..."

En till sak. Om du kollar in modeforum som Style Forum eller ovan nämnda Superfuture så kommer du att märka att säkert en tredjedel av medlemmarna är asiater. Det är därför lite att ta i att påstå att "modevärlden = västvärlden". Jag vet iofs inte hur det ser ut på The Fashion Spot, men jag kan tänka mig att det finns en hel del asiater även där.

Blev mycket klag idag ... Ledsen för det! :-D

oktober 19, 2010 | Unregistered CommenterRöstade på SD

Röstade på SD: Nu tror jag du läst artiklarna lite slarvigt. Den första av Guy Trebays artiklar handlade ju om hur Hedi Slimane-idealet hade tagit över modevärlden. Hur biffiga, maskulina modeller var passé. Den andra handlar om hur den här trenden har vänt nu, efter finanskrisen.

Själv skriver jag om att Hedi Slimane-pojkarna har varit ideal under en lång tid, hur det ständigt har pratats om att manliga modeller är tillbaka, bara för att se pojkarna fortsätta dominera herrvisningarna och herrmodetidningarna. Jag påpekar att det möjligtvis faktiskt har skett en förändring den här gången.

Hedi Slimanes look är ett exempel på hur interaktionen mellan gata och catwalk sker idag. Slimane plockade upp en subkulturs look (indiekulturen) och gjorde den till high fashion. Det var då som den blev en rörelse och påverkade vanliga människor. Han stod bakom den smala silhuett som dominerade 00-talet. Så visst fungerar det på många sätt liknande oavsett vi pratar om män eller kvinnor.

Inom streetwear och denim är det definitivt så att japanska konsumenter är väldigt drivande, men jag pratar mer om den "riktiga" modevärlden där asiatiska konsumenter styrs mer av västerländska trender.

Kanske skriver jag med ett utanförskap om heterosexuella män och deras modeintresse. Men jag upplever det definitivt som att det manliga modet är väldigt shaky efter att ha varit extremt stillastående under extremt lång tid. Och det ser jag som en reflektion av att mansrollen är i förändring. Jag tror inte att mansrollen är så tydlig längre, inte i jämförelse med den raka och enkla story som fanns på 50- och 60-talet.

Och sedan Mark Tungate skrev sin bok har det kommit många andra med motsatt vinkel (för att inte tala om Susan Faludis Stiffed, som kom 1999). Tänk bara på Matthew Crawfords The Case For Working With Your Hands: Or Why Office Work Is Bad For Us And Fixing Things Feels Good.

Men det här är en så stor diskussion så att det blir ett annat inlägg. ;-)

oktober 20, 2010 | Registered CommenterDaniel Björk

Du har helt rätt, artikeln jag länkade till handlade inte om det jag trodde. Ledsen, jag borde ha läst igenom den först. *Rodnar förläget*

Jag tycker definitivt att "great man"-perspektivet har sin plats när det gäller att förklara vissa av utvecklingarna inom modevärlden, de flesta kanske till och med. Det jag menade var bara att jag tycker att det perspektivet lätt blir lite konstigt när man talar om den delen av herrmodevärlden som inte har så hög modegrad. När det gäller den tycker jag nämligen ofta att det finns mer prosaiska förklaringar till de utvecklingar vi ser.

Har inte läst de två böckerna du nämner men de låter intressanta. Först ska jag dock ta itu med "Sexual Personae", faktiskt!

oktober 20, 2010 | Unregistered CommenterRöstade på SD

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>