"We have to fight to keep this un-politically correct attitude of French Vogue"

Hedi Slimane för franska Vogue.

Med sajter som Jezebel och Refinery29 i spetsen drivs ofta en kampanj för ett mer etiskt mode. Till och med Vogue Italias modereportage inspirerat av oljekatastrofen i Mexikanska golfen kritiserades.

Men jag upplever att de här känslorna också finns väldigt närvarande i Sverige, vilket inte är förvånande, med tanke på hur mode behandlades i det här landet under många år (det finns en bra kulturell grogrund). Kanske är det en ny generation som inte kommer ihåg hur mode aldrig kunde diskuteras utan att också prata exempelvis ätstörningar. Mode var under lång tid inte värt en estetisk diskussion på samma sätt som musik, konst, litteratur. Etiska diskussioner om mode är viktiga, men de är också något man ska handskas med varsamt. För det är så lätt att de tar överhanden och överskuggar allt annat, blir förtryckande slagträn i en debatt som ser på mode som i grunden något negativt.

I New York Times intervjuas Carine Roitfeld som är chefredaktör för franska Vogue, som firar 90-årsjubileum den här månaden:

How do you feel about the magazine at 90?

In 90 years, we haven’t changed the mood of the magazine. It’s still very audacious. It’s still about beauty. It’s still about excess. It’s still very avant-garde. When we started to do the research, we discovered the same mood in the past, so we are very happy to feel that we are still looking like the iconic Vogue of Newton and Guy Bourdin. We try to be sophisticated, while a little on the edge all the time. But what I can see is that now, the censoring is bigger than it was 20, 30 or 40 years ago. I think we have less freedom. Today some pictures would not even be publishable. It’s not just about the nudity, but when you talk about things politically, the military, kids, it would all be politically incorrect and not publishable today.

How does that make you feel as an editor?

That we have to fight to keep this un-politically correct attitude of French Vogue, but it’s more and more difficult to be able do that. You cannot smoke, you cannot show arms, you cannot show little girls, because everyone now is very anxious not to have problems with the law. Everything we do now is like walking in high heels on the ice, but we keep trying to do it.

Roitfeld verkar tycka att det finns en poäng i att ligga på gränsen, att visa bilder som stör, som utmanar, som är obekväma. I detta håller jag med henne. Mode måste få vara dekadent och problematiskt. Hon pekar också på att i denna tid av anything goes så upplever hon det som att modevärlden är utsatt för mer censur än den varit sedan 60-talet.

Självklart får man kritisera bilder inom modet: smala modeller, vittvätten på catwalken, modellernas ålder. Men jag tycker ofta att det blir bättre när det är en estetisk diskussion än en etisk sådan. Det känns estetisk intressant just nu att använda en modell som Kristen McMenamy just för att hon är lite äldre och har en så stark karaktär – i jämförelse med den anonymiserade tonårsmassa vi sett under 00-talet framstår hon som nutida. Det känns estetisk intressant med mer mångfald på catwalken för att det känns modernt och samtida och även det är ett brott med det vita 00-talet. Det känns estetiskt intressant med kurviga modeller för att de knappt varit välkomna i high fashion under nollnolltalet.

Bilden härovan är från just franska Vogue. Två av mina twittervänner upprördes över den eftersom den använde ett barn som modell. Men jag tycker den är intressant för att den fångar en nutida strömning där barn inte sexualiseras utan adultifieras (om det nu finns ett sånt ord...). Som Willow Smith som är nio år men som klär sig som en 18-åring. Att antyda att det inte ska kommenteras eller utforskas inom modet är i mina ögon en oerhört begränsande syn på mode.

Modereportaget i Vogue konfronterar oss med vår syn på barn som individer med samma självbestämmanderätt som vuxna. Dagens föräldrar behandlar sina barn som vuxna, är det då underligt att de beter sig som sådana? Men det ställer också frågor om vad vuxenhet är idag. Modetidningar uppmanar alltid sina läsare att "dress your age" men som (jag tror det var) Robin Givhan frågade sig någon gång: Vad betyder det ens idag?

Vuxen stil är egentligen en fråga om sofistikering. Vi förväntas bli mer sofistikerade i vår stil ju äldre vi blir och att springa omkring med Hello Kitty-tröjor när man är 43 bryter mot det mönstret. På samma sätt förväntas kvinnors sätt att uttrycka sin sexualitet blir mindre boobs-in-your-face, mer antydande än utfläkande. 

Idag har vi dock en uppsjö kända kvinnor som inte alls klär sig enligt sin ålder. Från Cher till Madonna till Vivienne Westwood eller för den delen Kate Moss. De gamla tanterna på bloggen Advanced Style klär sig som 14-åringen Tavi och Stockholms tonårspojkar ser ut som gamla män. Vad är att klä sig enligt sin ålder idag? Och varför tycker vi ens att det är viktigt?

Fotot på den unga flickan i vuxna kläder och med vuxen pose i franska Vogue fångar upp det här utsuddandet av gränsen mellan vuxenhet och barndom som på olika sätt uttrycks i modet just nu. Det ifrågasätter också var vuxenheten börjar och barndomen slutar. Är det problematiskt och oroväckande? Ja, i den mån bilden tolkas som sexualiserad och i den mån som relationen mellan modellen och läsarna av franska Vogue är en av ideal och konsument.

Det är sant att det politiskt inkorrekta kan tas som intäkt för att det är okej med unkna värderingar och sunkig kvinnosyn. Och då ska vi kritisera det, både av estetiska och etiska skäl. Men jag tycker att det är viktigt att stå upp för bilder som utmanar oss och våra värderingar och jag är glad att Carine Roitfeld är så tydlig i sin mission. Det behövs.

Comments

[Linnéa]

Väldigt intressant analys. En sak jag finner intressant är varför mode alltid får agera slagpåse i diverse etiska debatter, medan andra konstformer (om man nu vill benämna mode som konst, det är ju en diskussion i sig) som exempelvis littertur, teater och film oftast slipper granskas ur ett etiskt perspektiv? Dessa konstformer är ju också idelabildare och idealförstärkare? Beror det på, som du skriver, att mode inte ansetts vara värdigt en rent estetisk diskussion? Och vad är i sådana fall anledningen till detta? Är det att mode under lång tid till stor del förknippats med ytlighet och fåfänga?