De inkonsekventa

Jag förvånas alltid över hur både höger och vänster innehåller sina egna små inkonsekvenser. Idag skriver Dick Erixon om Afghanistan. Han är besviken över att DN ger upp kriget i en ledare:

DN ser inga framgångar. Då måste redaktionen vara blind. Jämför afghanernas livsvillkor idag med hur de var under talibanerna, då allt, också musik, var förbjudet. Och alla miljoner som var flyktingar under talibanernas och de tidigare krigens tid. Villkoren i detta fattiga land är naturligtvis inte på europeisk nivå, men framgångarna är uppenbara sedan före 2001.

För den som läst Robert Fisks Det stora kriget för mänskligheten är inte lika optimistisk när det gäller Afghanistan eftersom situationen i dag påminner starkt om tiden då Sovjet tillsatte en svag centralregering och översvämmade landet med trupper.

Men det är inte det som är min poäng. Det slog mig nämligen att Robert Fisk tycker att väst eller andra inte har något att göra i mellanöstern över huvud taget. Han verkar inte tro att någon annan än de själva kan fixa problemet. Det är en vanlig vänsterståndpunkt, medan högertyckare som Erixon tror att det går att lösa den gordiska knuten åt dem.

Det är underligt nog tvärtemot hur de resonerar på hemmaplan. I det brittiska valet trycker den konservativa på för att minska staten – människor måste hjälpa sig själva. Vänstern däremot tror att staten måste hjälpa medborgarna.

Är inte detta en inkonsekvens? Borde inte en människa som tror att förändring måste börja hos människan själv också förkasta den neokonservativa agendan som naiv? Och borde inte de vänsterröster som tror att statliga ingrepp gör underverk också vara mer positiva till idéerna om att det går att införa demokrati?