Nakenfärg
fredag, 21 maj, kl 17:16 
Bild: Guardian
Det har blossat upp en debatt om färgen "nude" efter att folk beskrivit Michelle Obamas klänning som "nude". Guardian har en bra genomgång där de också ställer frågan om själva termen nude är rasistisk, även om Guardian går så långt att de också frågar sig om färgen i sig är rasistisk, men det verkar mest som en rubriksättning än något annat.
Som en pendang till Interviewbilderna är det ju milt underhållande. Men det visar också hur oerhört infekterat det här området är idag. Jag upplever att det i takt med att fler människor har blivit en del av modevärlden och faktiskt ser sig själva som del av den så ifrågasätts också modets invanda idéer allt oftare. Mode är av naturen exkluderande, men vad allt det här säger mig är att en ny generation eller grupp människor (jag tror verkligen inte alls att det bara är unga människor) bara "men herregud mode, skärp dig! Det där är bara hudfärgat i en gammaldags värld då mode bara var en angelägenhet för vita människor, det funkar inte så i dag." Alltså, de här nya människorna reagerar helt normalt, en novelty för modet.
Det är en spännande tid för modevärlden tycker jag. I morse chattade jag med min kompis J och vi skämtade om att jag kanske borde göra en analys av Interview-bilderna utifrån de svarta modellernas synpunkt, mer "åh nej, ännu en skinny white chick på besök." Eller nåt. För en bra hantering av det här med hud så hänvisar jag till senaste POP Magazine. Okej, jag jobbar för dem nu, men senaste numret har faktiskt en väldigt bra inställning, inte bara till koloniala ögon, utan även till kroppar som inte är supersmala. Det görs på ett väldigt självklart sätt och utan att göra det till en fråga om etik och moral och måsten. Det är gjort så att det känns modernt, vilket alltid är att föredra.
Interview Magazine, Michelle Obama, Pop Magazine in Mode 
Reader Comments (5)
"Alltså, de här nya människorna reagerar helt normalt, en novelty för modet."
Det är ju faktiskt en väldigt intressant iakttagelse. Eller, hela stycket som den hänger ihop med. Fast är mode av naturen mer exkluderande än andra kultur/uttrycksformer? (jag skulle säga både ja och nej, men det hinner jag inte utveckla just nu.)
Hanna, konst är ju väldigt exkluderande, helt klart, till exempel, men samtidigt, något i själva modets grunder bygger på att exludera människor. Så jag tror jag förstår vad du menar med "både ja och nej". Men jag tycker definitivt att du ska utveckla det.
Precis som jag ska utveckla den här tanken om att nya grupper av människor som ser sig själva som delaktiga i modet faktiskt kanske håller på och förändra de där grundvalarna. Jag får säkert tillfälle att återkomma till det vid tillfälle.
Jag menar att mode, på ett plan, är så extremt allmängiltigt och offentligt i och med att alla klär sig; mer än vad musik och konst är, till exempel. För att vara insatt eller delaktig i musik- och konstvärlden krävs så mycket mer individuellt engagemang, medan man indirekt och undermedvetet blir en bricka i modespelet så fort man klär/smyckar sin kropp. Oavsett vad och hur ligger ju något till grund för de val man gör, även när valet är att inte göra ett val. En stor aspekt av mode som uttrycksform är ju identitetsbygget, och det är väl något nästan alla sysslar med – men mer eller mindre medvetet, som sagt.
Och det går ju att registrera trender och åtminstone samla material för analys bara genom att gå utanför dörren, eller inte ens så långt – så länge man har en Internetuppkoppling och en digitalkamera kan man både hänga med och spela roll. För att citera dig: "det finns något revolutionerande med att vanliga människor visar upp sig som vore de modeller." Inte nog med att man deltar bara genom att finnas till (förutsatt att man har kläder på sig), man kan alltså göra klassresan från Vanlig Människa till Någon i modevärlden genom ett väldigt gediget identitetsbygge, vilket egentligen inte genererar något annat än just referensramar för den egna identiteten. Till skillnad från konst, musik och litteratur, där det ändå finns en Produkt som står i fokus.
Men nu talar jag ju bara om de aspekter av mode som berör just identitet och outfits och det offentliga - går man in på den del av modet där det finns en Produkt blir väl förutsättningarna lite annorlunda. Kanske inte alltför annorlunda från exempelvis konstvärlden, men ändå annorlunda. Jag vet inte exakt vad du syftar på när du säger "något i själva modets grunder bygger på att exkludera människor", men jag föreställer mig att det handlar om att ett uttryck och en industri som i så många avseenden kretsar kring ideal och konsumtion helt enkelt inte kan vara till för alla.
Och jag är, med risk för att låta väldigt platonsk, inte säker på om jag tycker att mode ska vara lättillgängligt och allmängiltigt alla gånger. Åtminstone inte när lättillgängligheten medför att det uppfattas som någonting enbart köpa/inte köpa-relaterat. Vill minnas att en vän sa något i stil med ”jag tycker att det är så jobbigt att bli scannad varje gång man nämner att man är intresserad av mode” – med vilket hon menade att folk på något vis tycks kräva att man alltid ska klä sig väldigt moderiktigt för att kunna stå för sitt modeintresse. Vilket jag inte tycker att man behöver, för att det inte bara handlar om sådant – ser man det åt andra hållet är det ju också fullt möjligt att klä sig riktigt bra (= trendigt) utan att egentligen veta så mycket om mode rent teoretiskt (typ ”med vilka symboler är den här outfiten laddad?”), framförallt när det är så populariserat som det är nu.
… och egentligen är väl det helt okej, det är rätt vanligt att lyssna på viss musik eller hänga vissa tavlor på väggarna utan att vara särskilt påläst också, utöver att man uppskattar de rent estetiska kvaliteterna. Men för att föra in ett mer praktiskt exempel – jag såg att du läste min text om varför jag inte gillar dagstidningars moderapportering, men där gick jag inte in särskilt djupt på frågan – upplever jag att modejournalistiken, om man kan vara så kategorisk, är lite rädd för att ställa krav på sina läsare. I och med att man säger att modet är till för alla lägger man också ribban väldigt lågt. Ska man kunna läsa litteratur- eller konstanalys kräver det ju att man har, om inte förkunskaper, så en viss vana att läsa sådana texter och vissa referensramar att matcha med skribentens. Modeskribenter har, tycker jag, inte litat på sina läsare på samma sätt. Och det är därför jag gillar det du gör, även om jag inte alltid håller med.
Men – för att åtminstone försöka knyta ihop den här mastodontkommentaren till säck – jag tycker inte att folks ifrågasättande av modets invanda idéer är negativt eller urvattnar modet. Jag menar alltså att mode(journalistik) ska vara elitistisk såtillvida att man som modeskribent utgår från att läsaren är insatt och intresserad, på samma sätt som annan kulturjournalistik (eller ekonomi, för den delen!) är elitistisk. Att försöka plana ut fetischerandet och exotiserandet när det kommer till plus-size och icke-kaukasiska modeller, till exempel, tycker jag däremot inte gör modet någon skada, snarare tvärt om. Inte för att jag tolkade ditt inlägg som att du tycker det heller, men det är i alla fall min åsikt.
Åh – jag har egentligen mer att säga, och påståenden i ovanstående text att problematisera, men det här får ändå sammanfatta mitt ja/nej. There.
Åh Hanna, vad fint med kommentarorer som du. Jo, det är är något som alla som sysslar med mode och som har något slags hjärna för eller senare börjar fundera över. Jag upplever att mode nästan alltid är dubbelt, tvetydigt. Det är både tvång (genom modets diktat) men också frihet (för den som bemästrar det). Det är både ytligt och djupt, både kommers och konst. Och jag tror det är detta som gör att jag gillar det. Det är inget enkelt förhållande, man kan aldrig ha ett enkelt förhållande till mode.
På samma sätt handlar ju mode om individualitet, men egentligen exakt lika mycket om gruppmentalitet. Ofta handlar det om att vara individuell på rätt sätt, dvs att man konformerar till gruppen "modemänniskor" eller vad det nu må vara.
När jag säger att något i modets grund exkluderar människor så menar jag att mode i grunden går ut på att beskriva, befästa och kodifiera status. Det som är Mode är det som är högst statuskopplingar och det görs genom enkla medel som pengar, men också genom "in the know", kvalitet, heritage, vad det nu kan vara. Även om det inte fungerar så enkelt som det gjorde för då haute couturen satte agendan och sedan följde alla efter och när de följt efter bytte överklassen och couturen kjollängd för att skilja sig från "pöbeln" så finns det där kvar fortfarande. Det handlar om att skilja ut sig själv, eller definiera in sig i en grupp snarare kanske. Och man försöker alltid klä sig uppåt i status (det kan vara kulturell status också).
Det är det jag menar att det alltid finns något exkluderande, för även om mode påverkar och innefattar alla, så delar modet också in människor och det blir ganska tydligt vilka som hamnar var på skalan och egentligen, vilka som ses som en del av Modet.
The most amusing part of the 'nude' debate is how it could so easily have been avoided with some simple research into the actual colours themselves. Using a colour system like NCS, RAL even Pantone would have given a lot more scope to discuss the colour itself without people drawing connotations - whether intended or not. Again, it's simply another example of sloppy, lazy journalism in comsumer press. I don't follow it so much anymore but I would be surprised if Drapers and other trade rags would have run a 'nude' trend piece without some detailed swatch analysis.