Bildens problem
tisdag, 25 maj, kl 9:00 
Yes, its me. Men när är den tagen? Idag? För ett år sedan? För tio år sedan? När jag var 18?
Tittar på Julia Skotts blogg Kroppsbilder och funderar lite på om/hur/varför den funkar. Det råder ju inget tvivel om att bloggen är behjärtansvärd, ingen kan argumentera med den av den anledningen.
Oavsett kropp så är kommentatorerna positiva. Alla tycker alla kroppar är snygga och att de som skickat in bilden är dumma i huvudet som har komplex för sin kropp. Det måste ändå kännas strålande att få den sortens bekräftelse.
Samtidigt får bloggen mig att tänka på den senaste tidens forskning på hur reklam eller mediabilder med olika kroppstyper påverkar dem som tittar på bilderna. Jag har inte bemödat mig med att läsa hela rapporten utan bara de slutsatser som rapporterats i media. Enligt forskningen (och det är bara en rapport) så finns det indikationer på att normalviktiga och överviktiga inte får bättre självförtroende när de tittar på mulliga modeller. De överviktiga mår sämre av alla sorters kroppstyper, medan de normala pendlar. De smala (som inte nämns i artikeln jag länkat till men som jag läst om tidigare) mår bra av alla typer av modeller.
Detta beror på att självförtroendet verkar vara starkast kopplat till den relativa kroppsvikten, dvs var betraktaren befinner sig i jämförelse med modellen. Men också på att överviktiga känner igen sig i överviktiga kroppar och mår dåligt över det.
Det skulle ändå kunna vara ett argument för att aldrig använda smala modeller. Men vad det pekar på är att bilder i sig är ett problem för den som har dåligt kroppsförtroende.
För det finns något konstigt i den här tvådimensionella bildkultur vi lever i. Alla vet att vi ser olika bra ut på olika bilder, och att vissa är mer fotogeniska än andra. Det är något bisarrt i att vi ska bedöma eller berömma kroppar så som de ser ut på bilder. Bilder säger ju inte sanningen om en kropp, oavsett om den är retuscherad eller inte. Bra ljus kan göra underverk, precis som en bild tagen med dålig blixt, inomhus, i ett badrum, oftast resulterar i dåligt resultat. Position, ljussättning, perspektiv, allt det påverkar bilden av kroppen. Och det är alltså detta som sen ska betraktas? Under förevändning att det är "naturligt"?
En viss skeptiker inom mig är därför tveksam till om motbilder som Kroppsbilderbloggen verkligen funkar. Jag tror inte att det finns något svar på det just nu, och kanske vore det ett bra område för forskning. Men vad jag menar med skepticism handlar egentligen mer om det artificiella i att bedöma bilder och att jämföra sig med bilder.
Det handlar liksom inte om retuschering eller inte, för ingen bild säger sanningen av den enkla anledningen att den är tvådimensionell.
I hela mitt liv har jag varit väldigt smal, i BMI-termer definitivt underviktig. Nu för tiden är jag "normal". Och det är först nu, när jag börjar närma mig 40, som jag har börjat jämföra mig med modellkroppar. Ibland tänker jag att det egentligen är en sorts melankolisk nostalgi. Ett slags "om du ändå insett hur snygg du var", och på så sätt underkänner jag mig själv i dag, precis på samma sätt som jag underkände mitt smalare, yngre jag.
Men hur hamnar man i nuet, i verkligheten? Ja, inte är det genom att titta på bilder, tänker jag. Varken på sig själv eller på andra. Det är då man börjar se på sin kropp genom bildens ögon i stället för som den är. De flestas kroppar är normala och mediokra liksom. Och jag tänker därför att bantning, träning, hälsa, allt det borde vara en gåva till en själv och inte ett försök att se bättre ut på bild.
Julia Skott, Kroppsbilder, Kroppsideal in Media, Mode, Personligt 
Reader Comments (13)
Jättelänge sen, den där telefonen har du ju inte haft på flera år.
Haha. Bitch.
Du har helt klart en poäng, även om jag inte håller med om allt. (Eh, otippat.)
Det jag åtminstone noterat är att många som läser bloggen börjat problematisera siffror, och börjat fundera på varför de kan tycka att någon annan med samma kroppsform är snygg men inte gillar sig själva. Det är i alla fall något.
Hej Julia,
Det låter ju absolut väldigt bra. Och det är ofta de bästa delarna av programmet How to look good naked som jag ibland ser här i England. Gok Wan låter deltagarna placera in sig i en rad av tjejer, på en skala alltså, och bedöma vem som har tjockast armar/bredast lår/minst bröst etc. De tror alltid att de är tjockare än av de är, eller har mindre bröst än vad de har. Så om folk kan se "men det där är ju jag" och se att alla andra tycker att det är en helt normal kropp så är det så klart fint.
Det programmet har jag också tänkt på, faktiskt.
kan man tänka sig att anledningen till att de överviktiga mår dåligt är att skiljer sig från idealet och att denna känsla inte är universell utan är kopplad till de ideal som finns i personers sammanhang? Om det är så borde det vara rimligt att ett steg bort från smalidealet i förlängningen skulle ge mindre komplex i alla grupper. Finns det andra sätt att förändra synen på den ideala kroppen än genom bildmedier?
Sen håller jag med dig om det du skriver om kroppar i 2D inte är samma sak som kroppar i 3D.. Ska vi hoppas på mer hologram framöver? :)
Hej Sally,
När det gäller ideal har jag tidigare skrivit, i bl a SvD om hur ideal enligt definition är "så som de flesta inte ser ut". Och här har jag Washington Posts Robin Givhan på min sida. Så på ett sätt, ja, de överviktiga mår dåligt för att de upplever att de är långt från idealet. Men för att citera Givhan: "Mode tar inte bara avstånd från de överviktiga och feta. Det går hårt åt de medelmåttiga också”. Hon menade att idealet är smalt för att vi som grupp inte är smala. Att modet alltid söker upp det som är svårt att uppnå och gör det till ideal. Av den anledningen tror jag inte det är så enkelt som att gå ifrån smalidealet eftersom idealet är kopplat till hur vi faktiskt ser ut. Och för att argumentera med Givhan här: sättet att förändra idealet är att förändra hur vi själva ser ut (hon säger rakt ut att bara om vi själva blir smalare kommer idealet att släppa greppet om smalheten).
Jag har väldigt spekulativt varit inne på idéer om att man ska lösgöra sig från idealet, distansera sig från det. Jag tror att en del av det är att ta ett steg bort från bilden och det tvådimensionella. Men det är så klart väldigt svårt när vi ständigt bombarderas med dem...
Men det finns något underligt i att vi över huvud taget jämför oss med de så perfekta-som-möjligt-exemplar som modeller utgör. Gör vi så när det gäller idrott när vi amatörsportar? Jag tror inte det. Vi gör det definitivt inte när vi spelar schack, eller för den delen så jämför vi oss inte med Stephen Hawking eller andra genier. Om det inte är så att vi faktiskt aspirerar till att bli elitidrottare, världens bästa schackspelare eller vinna Nobelpriset i fysik. Men när det gäller mode så jämför vi oss med Kate Moss och Gisele Bundchen liksom. Är det inte något konstigt där? Varför just det område där talangen inte har det minsta med arbetsinsats att göra, eftersom modeller är födda med sitt vackra utseende? Ju mer jag tänker på det, desto underligare är det. Får be att återkomma till det någon gång.
Tack för ditt långa svar, Daniel!
Det är väldigt intressant alltihopa. (och jag försöker komma på andra områden där det skulle väcka samma känslor av fulhet/motbjudande/otullräcklighet som i jämförelsen mellan sig själv och idealutseendet, men det är nästan omöjligt. Språkförmåga? Social kompetens? Att vara en god mor?)
Din kropp e top notch i alla fall! Jag hade nästan glömt att män kan vara sexiga. (Nu framstår det säkert som att jag inte ens läst din artikel, vilket jag har.)
Sally: Jag måste tänka mer på det, återkommer antingen här eller på Rodeo. Men just dynamiken bakom kroppsideal är väldigt speciell. Och jag är ju av åsikten att mode egentligen är en lösning på problemet, inte själva problemet.
Maja: Nu rodnar jag.
Har inte läst Kroppsbloggen, men samma syfte torde väl uppnås genom att vistas på en strand en normal svensk sommardag. Dvs man ser att det finns alla sorters kroppstyper. Bloggvärlden är väldigt tvådimensionell, det är väl inte konstigt att de bloggerskor som har populärast outfitbilder kanske inte beundras mest för sin förmåga att sätta ihop klädkombinationer utan för att de har (smala) kroppar som ser bra ut på bild i nästan allt.
Alltså du har helt rätt om att idealet definieras gentemot en normal så att majoriteten självklart aldrig kan leva upp till det, men är det inte konstigt att idealet har blivit så mycket smalare när den västerländska snittvikten samtidigt har gått uppåt? Idealet kunde ju lika gärna ha blivit rundare och så hållit avståndet till den faktiska normaliteten. Alltså, måste idealet alltid definieras längre ut på extremen av en bell curve snarare än relativt snittet? Eller tänker jag fel nu?
Jag tror att det 1959 ändå var MÖJLIGT för en större andel att få en storlek som Marilyns tex, än det är för oss idag att klä oss i size 0.
Kanske det är här det där avståndet mellan självbild och verklighet kommer in på något sätt.
Joc. Jag vet inte, men jag skulle misstänka att det är lättare för oss i dag att efterlikna glamouren än vad det var under Marilyns tid. Att det svåra att uppnå i det idealet inte bara handlade om kropp liksom (även om jag sett reklamannonser för hur man skulle gå upp i vikt och får snygg kropp, som Marilyn typ). Man skulle ha tid att sminka sig, lägga håret, ha en klänning som var glamourös. Och då fanns de inget H&M eller för den delen Acne.
Men det vore ju samtidigt ett oerhört sammanträffande om idealvikten blev mindre samtidigt av en slump just när västvärldens befolkning blir allt tjockare. Det hänger säkerligen ihop. Som ett ideal, som ett tecken på att man har kontroll, makt över kroppen, viljestyrka, you name it.
Men Robin Givhans poäng är väl där någonstans i bell curve-trakterna, att om vi själva skulle bli smalare så skulle idealet bli mer normalt.