Identitetens olidliga lätthet

Har nu läst ut Gary Younges Who are we (som Andres rekommenderade), en bok som försöker prata om det här med identitet, som ju samtidigt är extremt närvarande i dagens samhälle (hello "svenskar och muslimer"), och kanske lite på väg ut, med tanke på de senaste årens snack om post-racial Obama, Zaremba-kränktheter, och upproret mot att man inte ska få använda ordet "negerboll".

Svagast blev boken i slutet när det skulle konkretiseras och pratas om den nyliberala globaliseringen, kanske för att det var mycket gammalt gods. Men i kanske 200 sidor fascinerade den mig med sina diskussioner om till exempelvis gatekeepers, de personer som har till uppgift att officiellt eller inofficiellt bestämma vilka som tillhör identiteten eller inte.

Där fanns det många underliga historier, från en kolumnist på Salon.com som slog fast att Obama inte var svart (och något liknande hände ju Sarah Palin när en feminist hävdade att hon inte var en kvinna), till den ökande kontrollen av vem som ska få kalla sig judisk i Israel.

Själv kopplade jag så klart till bögar och flator, som av någon anledning har två helt olika strategier bland sina gatekeepers. Medan bögar försöker få in så många som möjligt i gayidentiteten (bögarnas inofficiella gatekeepers tror sällan att det verkligen finns bisexuella, för att inte tala om alla kändisar som de annekterar) verkar lesbiska restriktiva med vem som är en äkta lesbisk och vilka som är turister i flatvärlden.

Men den viktigaste delen av Gary Younges bok handlar egentligen om de identiteter som blir osynliga. I valet mellan Hillary Clinton och Barack Obama ville många få det till att det var ett val mellan en kvinna och en svart. Men som Younge påpekar har Hillary Clinton också en "rastillhörighet" (race översätter så dåligt från engelska) och Obama har ett kön. Den identitet som har makt i ett samhälle blir ofta inte alls en identitet.

Detta är så klart inte någon nyhet för oss hobbittar. Vi vet att när man beter sig som en straight person så "trycker man sin sexualitet i ansiktet på alla andra". Younge berättar till och med om att han en gång fick rådet att förutsätta att alla är gay, eftersom heterosexuella människor kommer berätta att de är straighta så fort de får chansen. Han trodde inte på det förrän han prövade och upptäckte att det var sant.

Det här fick mig också att tänka på modevärlden och dess val av vita modeller. De är ju också etniska, men de ses som "vita dukar" som man kan projicera vad som helst på, och förändra med hjälp av smink och kläder. Deras identitet är osynlig. Svarta, indiska, asiatiska modeller är just "svarta", "indiska" och "asiatiska". Deras identitet är alltid synlig och det är just det som är deras problem. För när man ska göra en story med, låt oss säga en romantisk känsla, då kan asiatiska tjejer bara blir romantiska i kontexten av typ In the mood for love. Det är ju uppenbarligen ganska begränsande. Modemänniskor är också ofta väldigt bokstavliga. Har man Elvira Madigan-refenser måste man sminka modellen så att hon ser ut som Pia Degermark.

Eller för den delen, höstens Prada-kampanj som någon på The Fashion Spot kopplade ihop med Antonionis Natten, och då särskilt den här scenen:

Vad hade hänt om Prada hade haft den som referens men inte varit så bokstavliga? Blir allt Benetton- eller Pepsi-reklam möter Michael Jackson-video så fort man blandar hudfärger?

Ju mer jag tänker på det känns det som om just referenstänkandet är en viktig orsak till modevärldens oförmåga att släppa den vita modellen. Zabriskie Point måste använts som referens hundratals gånger i modereportage, men har den någonsin resulterat i två icke-vita modeller eller ett inter-racial couple? Eller för den delen ett icke-straight par?

När omvärlden kommer med "krav" på att man ska få in lite icke-vita modeller i referenserna upplever modevärlden det som att referensen förändras. Det blir inte längre Marnie av Hitchcock om man använder en svart modell. Att modevärlden sedan kan skicka iväg Mario Testino till Peru (han är iofs från Peru) och plåta vita modeller i indianinspirerade outfits visar hur det inte är några problem att ändra referensen så länge modellen har en osynlig identitet.

Och det här med osynlig identitet. Jag har skrivit tidigare att jag ser mig som post-gay, vilket egentligen innebär att man har en tydlig och klar bögidentitet och gärna hänger på bögbarer, men tar avstånd från mainstreamgayvärlden för att den är stereotypiserande. Det betyder alltså inte att man sällar sig till de där knasbollarna som vill att deras homosexualitet ska vara en osynlig identitet som inte påverkar deras liv eller personlighet. Det där är bara drömmen om att vara straight.

Den osynliga identiteten är egentligen inget mål heller. Snarare borde den så kallat osynliga identiteten avslöjas för vad den är: en väldigt uppenbar och tydlig identitet, långt ifrån osynlig.

För i Gary Younges bok berättar han om ett oväntat faktum: att den grupp som mest konsistent röstade för en kandidat som såg ut som de själva, som alltså röstade för sin egen identitet, var vita, heterosexuella män.

Osynlig må den vara, men det är också den identitet som påverkar sina medlemmar mest.