Döden för sex

Camille Paglia skriver i dag i Sunday Times (kostar om man vill läsa) om Lady Gaga och ogillar henne starkt. Intressant för min egen skull är att hon gör samma tolkning som jag av Gaga, alltså att hon är asexuell som artist.

But for Gaga, sex is mainly decor and surface; she's like a laminated piece of ersatz rococo furniture. Alarmingly, Generation Gaga can't tell the difference. Is it the death of sex? Perhaps the symbolic status that sex had for a century has gone kaput; the trajectory is over.

Och:

Marlene [Dietrich] and Madonna gave the impression, true or false, of being pansexual. Gaga, for all her writhing and posturing, is asexual.

Paglia har dessutom samma inställning som jag till Lady Gagas sånger, "catchy but depthless", och analyserar sedan blandningen av sex och död i Gagas videor och låtar: "This grisly mix of sex and death is sick, symptomatic of Gaga's alienation from her own body".

Samtidigt, när hon avslutar hela artikeln med att beskriva verkligheten som Gaga's unga fans befinner sig i känner jag att det låter som en rätt spännande värld:

There are blurred borderlines between the sexes: gender is now alleged to be fabricated rather than biological;  so everything is a pose. Thus Gaga welcomed the rumour about her being intersex and converted it into a fashion statement. Casual "hooking up" blends friends and lovers, with sex becoming merely an excuse for filial hugging. Borderlines have blurred too between public and private: reality-TV shows multiply; cell-phone conversations blare everywhere; secrets are heedlessly blabbed on Facebook and Twitter. Hence Gaga gratuitously natters on about her vagina. In the sprawling anarchy of the web, the bordeline between fact and fiction has melted away.

Jag är inte ung idag. Men jag har en känsla av att den här asexualiteten präglar mycket av ungdomskulturen. Lady Gaga säger till sina fans att det är viktigare att vara stark och oberoende än att ha sex. Jag tror hon fångar en utspridd känsla som det är svårt att tolka som något annat än individualismen och självförverkligandet tagit till sin logiska slutpunkt – eftersom sex i grunden handlar om att förlora kontrollen och till och med utplåna jaget.

Succén för filmer och böcker som Twilight pekar också på en inställning till sex som en sorts död. Det viktiga är de starka känslorna, längtan, idén om kärlek. Inte det verkliga, fysiska, kladdiga sexet. Här känns vi verkligen som Warhols barn, som förklarade sex "the biggest nothing of all time" och sa att det var bättre på film än under täcket.

Jag håller just på och läser Eva Illouz Cold Intimacies, som bland annat försöker visa hur kapitalismen inte var kall och känslolös, utan istället till stor del byggde på den terapeutiska situationen, där fabriksarbetarna uppmuntrades att uttrycka sin känslor och arbetsledarna att lyssna på dem, vilket resulterade i att ett känsloladdad, psykoanalytiskt språk invaderade arbetsplatserna.

Pendangen till detta, enligt Illouz, är att vi har blivit allt mer rationella och kalkylerande när det gäller vårt känsloliv, där vi uppmuntras att på ett närmast vetenskapligt sätt avgöra vem vi passar ihop med, genom långa checklistor eller personlighetstest.

Är det denna värld av ett rationaliserat dejtande som unga reagerar mot? Det skulle kunna förklara längtan efter något äkta och det närmast Jane Austen-liknande trånande som hänför tonårsflickorna.

Intressant nog har 00-talets mode också präglats av en framställning av sex som en tom pose, där nakenhet har varit självklart, men varken spännande eller chockerande utan oftast innehållslöst och därigenom asexuellt. Det är som om allt har blivit porr, som i sin övertydlighet sällan är genuint upphetsande.

Personligen är jag (redan) extremt trött på Lady Gaga. Jag är osäker på om hon har producerat någon popsång som kommer överleva, av den enkla anledningen att de aldrig lämnar något intryck över huvud taget förutom just då, på dansgolvet. Det kanske är den renaste popen, men räcker det?

Lady Gaga är intressant i mån av att hon på så kort tid har blivit ett sådant fenomen, men varje gång man tittar närmare på henne och hennes produktion möts man bara av känslan av att det inte finns något spännande bortom det man redan har sett. Det finns ingen konflikt, ingen känsla av tabu, ingen känsla av att hon kanaliserar något nytt. Man möts av tomhet.

Precis som Paglia har jag också en känsla av att Gaga är en kulmen på något, en slutpunkt, snarare än en början. Hon är som Alexander McQueens armadilloskor, som var så extrema att man inser att det nu är lågskornas tid. Och visst finns det väl också en känsla av något mer seriöst i luften? Gaga känns mer som 00-talets sista pust, och 10-talet kommer, tror jag, snarare vara vuxet, verkligt, på riktigt, autentiskt, i alla fall om man ska gå efter känslan av vartåt modet är på väg, vilket faktiskt brukar vara ett ganska bra lackmuspapper. Om det däremot kommer innebära något slags återkomst för sex som inte känns som tom porr, eller om det är trånandet som kommer erövra världen låter jag framtiden få utvisa.

Comments

[Nadja Dolata]

Intressant. Menar du då att sex är autentiskt, äkta? Och det asexuella (som om jag förstår dig rätt Gaga representerar) ställt emot detta då är en pose och oäkta? Hm. Jag vet inte om jag läser dig rätt här men jag skulle säga att det asexuella för mig på något sätt är människan bortom sex. Där vi fortsatt vårat liv bortom de oerhört dominerande och närmast universella strukturer/diskurser av dominans och underkastelse som sex och heteronormativitiet i stort karaktäriseras av. Gaga blir då en början på den nya bortom detta. Och förhoppningsvis innebär detta inte en återgång till det som varit, utan en fortsättning där vad som var sex har dekonstruerats och inte längre bär samma mening. Hm. Som du säger. Vi får se. Jag tycker ändå att det ligger en befrielse i det. Döden för sex, födelse för människan?

[Daniel Björk]

Hej Nadja!

Människan utan sex är knappast en ny idé. Den är lika gammal som religion och filosofi. Tänk bara på gamla grekiska filosofer och hur allt kretsar kring kampen mot kroppen och dess svagheter, medan tanken, själen eller vad man nu vill kalla den är det sanna, det äkta.

För mig är det en gammal tradition, en uråldrig sådan som handlar om att inte acceptera människan som hon är. Nietzsche var den som bröt med denna när han istället menade att själen är kropp, att vi först och främst är det fysiska. För mig är förnekandet av sex och sexualitet något jag kopplar samman med en önskan att människan ska vara något annat än människa.

Den drömmen är som sagt mycket gammal och jag förstår den önskan. Men jag tror inte längre på den, jag tror inte att den är bra, jag tror att den är förnekande snarare än bejakande. Min husfilosof Stanley Cavell skrev någon gång apropå detta (eller om han citerade just Nietzsche): Vad skulle hända om vi istället för att förneka kroppen, bejakade den?

Så, för att summera: förnekandet av kroppen och av det kroppsliga är för mig så som historien har sett ut. Vi hade sedan under 1900-talet en kort period där vi började försöka bejaka kroppen, där sexualiteten inte sågs som något ont utan som en positiv möjlighet. Därför representerar Lady Gaga ett steg tillbaka för mig, tillbaka till det kroppsförnekande. Jag tror inte det befriar människan. Det har inte gjort det under de senaste 2500 åren så varför nu?

[lina]

Tycker lady gaga är värdelös som asexuell, det hade ju kunnat blir bra, men det känns ju bara som en pose och inte som nåt äkta så långt ögat kan nå. Hon känns lika lockande som asexuell som Britney gjorde som sexysexysexuell, deprimerande.
Tacka vet jag Morrissey och Micheal Jackson, asexuella med mystik och lockelse, (sant eller inte). Kanske för att de ändå gav en blurrig känsla av autosexualitet också, inget förnekande av det kroppsliga och sensuella.