Inte direkt en hejaramsa
lördag, 18 september, kl 14:21 
Jag tror inte de rödgröna vinner i morgon. Det är jag uppenbarligen inte ensam om eftersom tre av fyra svenskar tror på en borgerlig seger.
Att följa valet från England, och till stor del via Twitter, har gett det en närmast outhärdlig karaktär av hejaramsa där det mediestockholm som jag uppenbarligen följer peppat varandra med slagord, trots att det knappast kan vara någon av dem som inte redan röstar rödgrönt. Och de som tänker rösta på Alliansen håller tyst och muttrar istället om att de är trötta på valet eller skickar meddelanden till mig där de beklagar sig över åsiktspolisen i Sverige. Just i det här fallet är jag benägen att hålla med.
För maken till nedvärderande attityd mot folk som funderar på en borgerlig politik har jag aldrig varit med om. Det är som om Twitters vänsterhejaklack på allvar tror att det är människor som inte har alla skruvar på plats i maskineriet som röstar M-Fp-C-Kd.
För första gången på kanske 15 år har jag däremot förstått hur de kan tänka så. Inte direkt för att jag håller med dem, utan för att jag helt plötsligt fattade hur enkel deras världsbild är. "Det är skönt att rösta på de goda!" skämtade jag om inställningen, men insåg snart att det faktiskt är så som många tycker. Liksom vem kan vara för ökade klyftor va?
När jag tidigare i år läste Gary Younges bok Who are we (och som jag skrev om här) skrev Younge att han aldrig kunde förstå dem som bytte parti, dvs block eftersom vi talar om England, för att för honom innebar det att man förändrade hela sin världsbild.
Jag kunde inte hålla med om det, och kan fortfarande inte, för att det för mig handlar om perspektiv och tonvikt. Kanske är det jag vänder mig emot är omöjligheten i det hela. Det är som Wittgensteins ank-kanin (so ovan). När perspektivet förskjuts förändras inte själva bilden, utan bara ens tolkning av den. Det är fullt möjligt att pendla mellan perspektiven.
Ta de två stora giganterna inom politisk filosofi under den senare delen av 1900-talet: Robert Nozick och John Rawls.
Rawls tankeexperiment om urprungstillståndet där rationella individer ska välja samhälle utan att veta vilka de kommer vara är ett väldigt intuitivt argument för ett samhälle med en stark välfärdsstat med ett stark skyddsnät.
Men Nozicks argument för en nyliberal tolkning av vad som är rättvist är också intuitivt: Vi äger vår kropp, därför äger vi det vi skapar med vår kropp och så länge någon annans rättigheter och friheter inte kränks när människor arbetar och skapar ägande är situationen som uppstår rättvis, oavsett hur den ser ut.
Det finns en sanning i båda. Så är det en anka eller är det en kanin? Kan man verkligen hävda att det är det ena eller det andra?
Det man kan hävda är att verkligheten inte är ett filosofiskt tankeexperiment. Att, som den pragmatistiska filosofen Hilary Putnam, hävda att filosofiska argument borde vara mer att likna vid domslut, som förändras och anpassas efter de fakta som man har – i stället för att som Nozick hävda filosofins dogmer oavsett konsekvenser.
Och det är kanske här mitt perspektiv har förändrats. Jag skrev i något annat inlägg att jag var trött på valfrihet. Jag tror det är för att jag har förlorat tron på att resultatet av valfriheten är gott och att jag inte riktigt ser poängen med den längre. Det känns mest som när klädföretag ska låta kunden "personalisera" produkten. Det är liksom inte de mest engagerade som har behov av att bli snyggare, om ni förstår metaforen.
Jag har också sett, inom media- och modevärlden, vad lärlingskap, dåliga arbetsvillkor etc betyder: att många faktiskt arbetar gratis och sedan inte alls får jobb, för att jobbet faktiskt inte fanns där in the first place.
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget. Jag är inte ens säker på varför jag skriver det. Men låt mig berätta hur jag gjorde när jag röstade för två veckor sedan. Jag satte mig och läste igenom partiprogrammen för de partier som jag realistiskt sätt kunde tänka mig att rösta på och jag lade min röst på det parti som hade en vision av samhället som kändes närmast min. Det var Miljöpartiet. De delar min väldigt liberala inställning till flyktingar och invandrare, de står för en progressiv miljöpolitik som blickar framåt snarare än bakåt, de har en sund anti-auktoritär ådra, de är småföretagarvänliga – just det ställe där det kan skapas jobb, fundamentet för samhället, de försöker också – sympatiskt nog – att minska takten i samhället, och deras utrikespolitik är pacifistisk.
Men jag tycker inte för den skull att man är ond eller korkad om man kommer till en annan slutsats. (Och det finns en bra sak med att Alliansen troligtvis vinner i morgon: det är bra för vår demokrati att en borgerlig regering kan bli återvald.) Jag vet att jag har blivit en blödig optimist som lämnar naivitetsmålet öppet för alla som känner att kall realism och pragmatism är enda sättet att konfrontera en värld fylld av egoistiskt drivna människor. Men jag ser inte längre på människan på det sättet: jag tror att människan till stor del anpassar sig efter vad vi har för förväntningar på henne och nu tänker jag ta det här inlägget än mer ner i de vindlande tankegångarnas katakomber: Förr kände jag en stark tilltro till Thomas Hobbes idé om att naturtillståndet karakteriseras av "allas krig mot alla" – och att det är civilisationen som står för räddningen. Samma sak kände jag när Camille Paglia menade att det inte är civilisationen som gör att män våldtar kvinnor, utan frånvaron av den – något hon exemplifierade med Bosnienkriget om jag inte minns helt fel. I dag tänker jag att civilisation är ett kluster av idéer, en ideologi om man så vill. Krigssituationer präglas lika mycket av altruism som egoism, och i allas krig mot alla finns också dem som verkar för gott. På samma sätt kan civilisationen skapa ett ramverk för hur vi beter oss, hur vi ser på oss själva och varandra. Civilisationen kan fördärva människan den också.
Av den anledningen känner jag att det är viktigt att rösta på en samhällsvision man tror på. För att det säger något om hur man vill att människan ska vara.
Reader Comments (10)
Det är ett sånt här inlägg man önskade att alla läste innan de röstade.
Om varje redaktion hade läst den här posten under valrörelsen tror jag rubrikerna hade sett annorlunda ut. Varför har vi haft så bråttom att rapportera om utspel och sakfrågor när vi hade kunnat lägga all tid i världen på att belysa, granska och debattera det du skriver?
Jag kan inte mer hålla med Lasse här över.
Men jag vill också inflika en helt annan sak, att just twitter som du vet är ett extra sätt att uttrycka sig på. Jag tillhör de förhastade som du beskriver som gett uttryck för mitt stöd för de rödgröna och, ja, snudd på förakt mot Alliansen på twitter. Men det är för att jag inte får uttryck för det någon annan stans. Jag föraktar verkligen inte Alliansen-väljare, snarare så inbegriper dem de människor jag älskar mest i hela världen. Twitter, min alldeles egna och personliga twitterfeed, passar emellertid mig att ge uttryck för min frustration gällande kvällstidningarnas konstanta Allians-kramande, och Moderaternas vinnande siffror. Det är inte genomtänkta tweets någonstans, det är i stundens hetta där vid frukostbordet eller ensam vid TV:n. Tycker du att det är beklagligt att twittra så?
Jag förstår inte riktigt hur du menar i början bara. Du nedvärderar rödgröna mediestockholm att ha en "enkel världsbild" och en vilja att "rösta på de goda!" - samtidigt som du själv verkar vara precis lika dan och en del av dem?
Allt du skriver får mig att tänka lite mer.
Karl: Tack!
Lasse: Jag vet inte varför det blivit som det blivit. Men kanske är det bara så att politikerna riktar in sig på det som har fungerat tidigare: dvs utspel, konkreta förslag om pengafrågor.
A: Jag förstår. Och jag vill inte ta ifrån dig det. Tror bara att när många gör samma sak så kan man reagera som jag har gjort.
MT: Haha. Well, det är inte meningen att det ska framstå som så, utan snarare som att jag inte tycker att jag har röstat på "de goda" utan på faktiskt försökt tänka igenom vilket samhälle som jag vill se och sedan försökt hitta det parti som motsvarar det. Ja, jag kallar min position naiv och blödig, men det är bara för att att många av mina ställningstaganden brukar karakteriseras som sådana. Egentligen tycker jag inte målet är öppet, jag kan definitivt argumentera för mina positioner med hjälp av fakta.
Shopenhauer: Det tar jag som en mycket fin komplimang.
Bra som vanligt. Orkar inte kolla på facebook nuförtiden, av rädsla för att inse att nån jag gillar/respekterar har "fel" åsikt.
Bra skrivet. Och det sjuka är att det här ändå gäller borgarna, som internationellt sett ligger politiskt väldigt nära de rödgröna. Man kan ju undra vad samma människor tycker om sådana som jag. Att vi är nazist-fascist-rasister, förmodligen, och det tycker jag säger mycket om människans ofta skrämmande oförmåga att förstå -- att på djupet förstå -- andra synsätt än sitt eget.
Röstade på SD: Jag måste bara svara dig. Det är lite dubbelironi här. För oss så är det ju SD-röstarna som absolut inte kan förstå andra synsätt. Ni vill ju inte se andra synsätt på någonting än "svenska" synsätt?
Men jag tror ändå att du har en poäng. Det vi andra inte har gjort är att sätt oss in i er övertygade SD-röstares retorik och världsbild, först när vi har rett ut den kan vi tala med varandra, få er att se det vi ser. Och då hoppas jag att både ni och vi blir av med era inbillade fiender och er rädsla för öppenhet och ett mångkulturellt samhälle.
Röstade på SD: Jag tror människor har ganska stor kapacitet att förstå varandra. Den uppmuntras dock inte alltid. Men idag har jag läst Soran Ismail på SVT Debatt som skriver om att man måste visa respekt för SD:s väljare till exempel. Att idiotförklara flera hundra tusen människor kanske är lockande för många, men jag tycker inte det är rätt väg att gå. Sedan att min samhällsvision är så långt från SD:s man kan komma är en annan sak.