« Blown out of proportion | Main | En pendang till objektifieringen av män »
torsdag
maj262011

Visst, vi borde vara goda, men ibland är det okej att inte vara det

Johan Wirfält tyckte att jag skulle skriva om Tyler, the creator, även känd som den senaste hiphopartisten att omfamnas av hipstervärlden. Han hamnar på NME-omslag och plåtas av Vice (av Terry Richardson så klart) och han är – enligt Johan – mer skate än hiphop.

Problemet med Tyler, the creator är att han skriver texter där han använder ordet ”faggot” ofta, säger att han ”hate gays” (men också att han gillar ”gay gangbangers”, förvisso med ”no homo”-brasklappen i nästa mening), eller att han våldtar en tjej i en Hummer och sedan säger att det inte bara ett talesätt när han rappar att han dumpade henne.

I höstas anordnade jag och min kompis Petter Wallenberg en reggaeklubb för gays som något slags svar på den debatt som då hade slamrat kring i media och på Facebook om huruvida det var okej att Beenie Man kom och spelade i Sverige – han hade ju homofoba låtar.

Är det inte kanske samma sak här?

Nej. Själv skulle jag säga att jag drar gränsen om en artist rappar om att attackera bögbarer eller skjuta dem i huvudet, som en del dancehallartister gör. Hip hopen må ofta vara homofob, men faggot används nästan alltid som en diss av andra straighta män. Det är en kultur med hårda machos som kallar killar de inte gillar för faggots och kvinnor som inte faller för deras ”charm” för bitches and sluts.

Den här veckan släppte Lady Gaga sitt andra riktiga album, Born This Way (hon går nu under smeknamnet Disco-P!nk bland mig och mina vänner av uppenbara skäl). Gaga är en artist som nästan aldrig någon försvarar utifrån hennes musikaliska kvaliteter. Snarare är det hennes musik som ursäktas utifrån det faktum att hon har rätt politics. Hon vill väl, alla får kramas och vara freakiga i Ladyns värld.

Tyler, the creators värld är i stället nihilistisk och omogen – en tonåring som vill provocera genom att att rappa om att våldta en gravid kvinna och sedan berätta för sina kompisar att han haft en trekant. Recensenter stryker ett streck över de misogyna och homofoba delarna av sången eftersom de tycker kvaliteten på verket är hög.

Det pratas alltid om att homofobi ursäktas medan rasism och antisemitism skulle vara en karriärdödare (Tegan and Sara använder just detta i sin kritik av Tyler, the creator, se Johans inlägg), men jag har svårt att se att Rolling Stones har fått särskilt mycket kritik för låten Brown Sugar som många svarta uppfattar som en sång om slavvåldtäkter. Eller för den delen att Public Enemys karriär dog när Chuck D rappade att judar ”got me like Jesus”.

Men hur ska vi ha det egentligen? Borde det innebära döden för en musikartists karriär om de använder sig av rasistiskt/antisemitiskt/homofobiskt bildspråk? Ibland får jag känslan av att det finns en stor grupp människor som tycker att konsten ska bedömas efter en moralisk skala först och sen efter en estetisk sådan.

Jag frågade därför Twitter: ”Vad skulle ni välja? En värld där all musik gjordes av Lady Gaga eller en där musiken gjordes av Tyler, the creator? Inklusive budskap.”

Detta var mitt tillspetsade sätt att säga att valet står mellan en värld där allt låter som P!nk på disco men där heller ingen blir upprörd (förutom kristna, men det är ingen som bryr sig om huruvida de blir upprörda nu för tiden), eller en värld där musiken tillåts vara komplex och poetisk, men där misogyni och homofobi inte är borttvättade.

Svaren var delade, men Gagavärlden vann.

Jag har berört min skepticism till krav på moralism inom de fria konsterna tidigare, främst i samband med debatten kring Terry Richardson förra året, men även när det gäller upprördhet över att italienska Vogue gjorde mode av oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Av den anledningen köper jag att Tyler, the creator säger faggot i var och varannan mening. För jag tolkar det inte som ett angrepp på bögar i allmänhet, utan som en jargong som kommer från en grabbig värld där det bögiga är något negativt. Jag tycker inte att det är något bra, det är homofobiskt, men även om jag förstår och ofta sympatiserar med GLAAD och RFSL i deras kamp mot alla övertramp mot HBT-personer så är jag helt enkelt inte en av de gaysen som går omkring och ojar mig över att någon svart kille rappar om att alla andra är fjollor.

Däremot kritiserar jag gärna den kultur som föder detta. Och en halvdan rappare som rappar om faggots har inget egentligt försvar. Då blir det bara dålig kulturrelativism.

Vi gör faktiskt de här överslätningarna hela tiden. Ta till exempel Gaspard Noé, den franska filmskaparen bakom bland annat Seul contre tous och Irréversible. Irréversible uppmärksammades för sin oerhört otäcka våldtäktsskildring, men den innehåller också en av de mest homofoba skildringarna av en gaysauna någonsin (bögarna är höga och skrattar när Vincent Cassel mördar mannen som han tror våldtagit hans älskade). Ändå blir Noé bara en auteur som utforskar våld och sexualitet.

Popmusiken har därför mer gemensamt med modet än något annat område. Popstjärnor förväntas vara förebilder, precis som modebilden förväntas (eller önskas) förmedla ett hälsosamt ideal.

Det är här jag skiljer mig från många, för jag ser popmusik och mode som konstyttringar som åtminstone är förtjänta av lika mycket konstnärlig frihet som film. Ja, folk kommer bli trampade på tårna, men är det så farligt? Om ni inte håller med mig så för all del, rulla in Gagavärlden!

Reader Comments (6)

Det här är ett sådant jävla huvudbry att jag får det mesta väljer att vända dövörat till, eller kanske medvetet naivt väljer att tolka det som provokation utan att Tyler faktiskt sitter och resonerar fram sig till sin vridna etik. Och varför inte? Är det inte den typen av provokation/sarkasm jag uppskattar, när han "våldtar en tjej i en Hummer" och sedan spottar till media att - klart han menar bokstavligt, istället för ett - va fan tror ni? Det blir ytterligare en kritisk slam mot ett samhälle där marknaden köper en artist som grovt gillar att slänga faggot, slut och nigga i ansiktet på var och varannan och väljer att våldta tjejer i baksätet på fritiden. Eller så har jag i egenskap av både slut och faggot ett behov av att rättfärdiga att jag älskar schargongen hos ett creep, som av allt att döma, är bara just det. Men av någon anledningen så uppfattar jag det som betydligt mer skrämmande att good girls som Taylor Swift, glatt hoppar runt och golar "go and tell ur friends that I'm obsessive and crazy, that's fine I'll tell mine ur gay".

maj 28, 2011 | Unregistered CommenterHelena

Även om jag tycker du gör en snäll tolkning av hans homofobi (jargong osv) så håller jag med till 100 %.

maj 29, 2011 | Unregistered CommenterKarl

Tack för ett jättebra inlägg! Härligt att jag äntligen hittat din blogg!
Tycker själv att det är en spännande fråga, som jag ofta känner mig rätt kluven angående, eftersom att det är lätt bli antingen sur moraltant eller förespråkare för Konsten (stort "K"!). Då frågan ibland kommer upp brukar jag tänka på Wagners Valkyria, eller på Majakovskij.
Just det senare exemplet är en av mina ungdomsfavoriter och var en djupt troende marxist som skrev mycket om den väpnade kampen för den röda revolutionen. Ändå lyssnar vi idag på Valkyria och läser Ett moln i byxor och de bakomliggande inspirationerna tycks bortglömda. Samtidigt som vi idag har facit i hand kan vi kanske förklara (eller skylla på) att läget såg litet annorlunda ut då.
Det gör det därför kanske litet mer pinsamt att skryta om genomförda våldtäkter. Provokation fungerar ju som bekant bäst som stilgrepp ifall det har ett syfte att vara just det. Jag har svårt att se att jargongens form i det här fallet skulle inneha ett syfte i sig, i så fall får man ha litet mer att komma med än någon slags wannabepostmodernistiskt försvarstal (men som novis på aggresiv hiphop ska jag inte uttala mig så hårt, kanske).

juni 7, 2011 | Unregistered CommenterAnechka

Haha - sjunger han Faggot?? Vilket stenåldersord :D Bra inlägg :) Han låter mest obehagligt barnslig och som gammal HipHopare känner jag mig som HipHopsFarmor som bara suckar åt detta barnsliga utfall i att försöka provocera fram reaktioner med råhet *snark* About Gaga: hon är en smart preformer och duktig sångerska och skönt att nån kan ta efter Madonna på POP-sidan för det börjar bli freakie att hon ser ut som 25 men ALLA VET att hon snart är 60 och visst ska man få uppträda tills graven kallar men jag börjar snart tro att hon är en robot LOL. ( Det hade ju varit rätt cool det med iså fall) Fortsätt Keep up the good work Daniel och ha en riktigt trevlig Torsdag :)

juli 7, 2011 | Unregistered CommenterJennie

Vad du är bra! Jag undervisar i modevetenskap (och bloggar) och jag har känslan av att det finns en risk att ämnet kan bli slätstruket och okritiskt som en reaktion på akademiskt vänsterorienterad konsumtionskritik.
Jag följer det du skriver i SVD. Här är några punkter på vad jag gillar med dig:
* BRA att du tar upp modeindustrins sanna natur. Mode är ett sätt signalera distinktion med hjälp av statusbunden förnyelse. Mode är ett elitfenomen, även om impulsen kommer från gatan. Och elitism, prestige och status finns också bland skejtare, punkare och hiphopare. Det är aldrig, never, ever inluderande, förutom för en liten klick. Mode handlar om DISTINKTION.
Detta känns som vi förnekar. Mode ska bli en nallebjörn, en mötesplats, "alla kan skapa sitt eget mode" och bla, bla, bla. Nej, så är det inte.
* BRA att du belyser manliga aspekter av mode. Jag har själv skrivit, tillsammans med min man om förhållandet mellan manligt och kvinnligt mode. Det behöver mycket mer uppmärksamhet. Och jag gillar verkligen att du kritiserar slafsmodet i näringslivet. Det var roligt skrivet! (Jag noterade själv detta under möbelmässan i Stockholm under fashion week. Det var en massa strebergubbar i tråkiga, slafsiga kläder.)
* BRA att du kritiserar Lady Gaga. Redan i somras kände jag så trött på henne. Och så tas hon FORTFARANDE upp som modeideal (senast av svenska moderådet under en "trend battle"). När Amy Winehouse dog tänkte att jag: bara inte den där tråkmånsen Gaga nu ska komma och tafsa. Och det gjorde hon ju! Lady Gaga tillhör också det där mysnalleidealet (hon är egalitär och gränsöverskridande - hurra!). Hon är som en sorts Bamse (snäll men tuff). Skillnaden är att Bamse gör spännande saker på riktigt och öppet konsumerar dundersubstanser.

Nåväl! Tusen tack!

mars 25, 2012 | Unregistered CommenterHanna

Hanna, vill bara säga tack! Var är din blogg? Vill gärna läsa.

april 21, 2012 | Registered CommenterDaniel Björk

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>