« Saker jag minns | Main | Den som inte gillar't är bög! »
torsdag
feb182016

Staring into the abyss

Stillbild ur Sauls son, av László Nemes.

Jag förlorade tron på mänskligheten. Hur? Jag vet inte. Jag, som av kollegor har kallats ”Silver lining” Björk efter min förmåga att se ljuset i tunneln såg mig i stället omkring och såg bara mörker.

Nog för att 2015 var ett tungt år, särskilt när man bor så stor del av tiden i Paris, men förut brukade jag kunna se kriser och hemskheter som problem som förr eller senare skulle övervinnas. Allt löser sig, brukade jag känna. Men jag gör inte det mer samma automatik längre. 

Jag vet inte exakt varför, men jag vet att en viktig pusselbit var att jag gick och såg László Nemes film Sauls son, som handlar om Sonderkommando, den grupp judar som tvingades ta hand om mördandet i gaskamrarna.

Filmen är väldigt bra men fruktansvärd att bevittna. Att se den kändes som att vara i Auschwitz – och det gick inte att värja sig för ofattbarheten i att förintelsen hände. Jag såg den dessutom kort efter attackerna i Paris och tillsammans blev dessa upplevelser två sänken som drog mig ner i djupet.

Snart tittade jag mig omkring i världen och såg politiker som saknar kompass när Europa behöver dem mer än någonsin (förutom Angela Merkel, vad skulle vi göra utan henne?). Jag såg människor förkasta systemet för att de ville röra om i grytan med resultat som ett mer auktoritärt Polen. Jag såg svenskar bry sig mer om det amerikanska primärvalet än Europa när kontinenten går igenom sin kanske allvarligaste kris någonsin. Jag kände inte förtroende för människorna.

Så jag tänkte: Det ofattbara hände en gång. Det ofattbara kan hända igen.

Och jag kände att jag inte litade på att människorna var tillräckligt smarta för att undvika det. Det hände i ett civiliserat samhälle. Det hände.

Sorry. Mitt första inlägg här på evigheter är tungt. Men jag behöver få ner det, samla tankarna. Jag skrattar åt mig själv när jag säger att jag förlorat tron på mänskligheten för jag känner mig som Andie MacDowell i Sex, lögner och videoband – någon som överdriver något som hon inte kan ha någon kontroll över. Och jag ler åt mig själv när jag pratar med personer omkring mig som känner en större optimism än någonsin: de säger ”mörkret innan gryningen”, jag säger ”eller dancing on the lip of the volcano”.

Jag har nu sett tre av fyra delar av Shoah, Claude Lanzmanns nio timmar långa förintelsedokumentär från 1985 som fortfarande finns att se på SVT Play. (Sauls son bygger för övrigt till stora delar på material från dokumentären, från att jobba med förintandet av människor och upptäcka sina familjemedlemmar till att skyffla människoaska ner i en flod.)

Shoah är också fruktansvärd, men på något underligt sätt får den mig att tro mer på människan. För dessa överlevare, bärare av fruktansvärda minnen, tog sig igenom helvetet och levde vidare. De skaffade familjer. Dokumentären vibrerar av insikten att dessa människor såg mening i att fortsätta leva, trots de outhärdliga omständigheterna.

Och kanske är det därför Shoah ger mig hopp. Att inte ens när helvetet materialiserades på jorden bröt människorna sönder. Mänskligheten kämpade för det goda, för överlevnad, för värdighet. Mänskligheten gjorde motstånd, mänskligheten trodde på att gott kunde följa efter förintelsen. Så jag känner mig mer redo, även om saker och ting går åt fanders. Det kommer finnas en väg framåt.

Sauls son går på bio, Shoah finns på SVT Play.

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>