« Sluta vara er själva – återkomsten | Main | Staring into the abyss »
lördag
apr302016

Saker jag minns

Jag minns blicken. Den sa nej. Ansiktet var rött av ansträngning. Sussie pressade hyschat fram “DB!”, ingen använde mitt riktiga namn under den här tiden. Vi var på en buss på väg någonstans med klassen, Sussies armar hölls fast av ett par killar, samtidigt som de hetsade på för att jag skulle sticka handen innanför collegetröjan och ta på hennes bröst. Vi var tolv eller kanske tretton och Sussie var populäraste tjejen i klassen.

Jag minns inte om jag tog på hennes bröst, mitt minne säger mig att jag inte gjorde det, inte vågade kanske, eller var det av barmhärtighet? Men jag minns att det hände att killarna höll fast tjejerna och tog på dem. Jag minns att det hände ofta. Som en lek. I Sussies ögon fanns däremot ingen lek, bara allvar.

Killarna höll fast tjejer. Killarna sprang in i tjejernas omklädningsrum efter gymnastiken. Killarna tog på tjejernas kroppar. Händer ovanpå kläderna och händer under kläderna.

Jag vet inte när det började, men jag minns när Danijela fick bröst, först i klassen. Att vara en early adopter av den vuxna kroppen var inte något positivt och Danijelas bröst sände en chockvåg genom ännu ej könsmogna personers psyke. Att hon dessutom var en av de fem "jugoschlaver" (som vi uttalade det) som precis börjat i klassen hjälpte inte. Dessutom hade jag och Danijela gått samma dagis och tillsammans deltagit i en av de tidiga sexuella lekar som barn ofta har. Nu berättade jag för klassens killar om detta, ett sätt att försöka stiga i rang på någon annans bekostnad.

Det sägs att tjejer minns medan killar bortförklarar mellanstadiets sexuella övergrepp och trakasserier. Visst fanns det en diffus linje mellan vad som var ”på skoj” och vad som inte var det. Men de händelser jag minns var oftast inte det minsta roliga. 

Och om allt detta nu var på skoj, hur ska man förklara att tjejerna så ofta klagade inför våra lärare? Det gör man inte om man tycker det bara är något kul. Många har vittnat om hur vuxna blundade eller bagatelliserade det hela som en lite jobbig period som dessutom var fullkomligt naturlig. Men i vår klass hände faktiskt något annat.

Tjejerna klagade. Och istället för att släta över samlade vår lärare Ove alla killar i klassen som hade varit involverade för ett allvarligt samtal. Jag var en av dem. Men någonting i anklagelserna hade jag inte varit med om eller gjort så jag började gråta och protestera att jag inte hade dragit ner någons kjol eller vad det nu var jag upplevde som orättvist. Ove släppte iväg mig trots att jag var skyldig.

En annan gång sa han till oss på skarpen för att vi sprungit in hos tjejerna efter gympan, en slående kontrast till den gymnastiklärare vi hade som ”försvann” från skolan efter att tjejerna hade börjat prata om att han ständigt kom ner till dem för att kolla att de duschade efter träningen (han gjorde samma sak med oss killar men det var ju inte direkt samma sak).

Ove var allt man önskade sig av en lärare. Han lärde oss inte bara hur man räknade eller stavade, han lärde oss om rätt och fel. Mycket av det som inlemmades i vad som var rätt handlade om att ta ansvar. En gång hade Sussie skrivit på griffeltavlan med spritpenna men Ove var inte intresserad av straff utan av att Sussie erkände sitt misstag. En annan gång hade någon ätit ett äpple på rasten utan att slänga det i papperskorgen. Ingen ville kännas vid äpplet, varpå Ove frågade hjälpläraren Kerstin om det inte var hon som hade gjort det. Kerstin fattade galoppen och erkände, vad dumt av henne att inte slänga äpplet och låtsas som inget!

Så när Ove sedan lämnade klassen efter bara ett och ett halvt år föll allt samman. En bra lärare kan vända unga människors öde, få dem att växa både som människor och som moraliska individer. Men att förlora läraren kan också vara förödande, barn som har börjat lita på någon och som blir övergivna förvandlas snart till karaktärer ur Flugornas herre.

Tafsandet började igen, och det var i den här perioden som jag befann mig i en buss med en Sussie som desperat försökte frigöra sig ur ett skruvgrepp innan klassens beskedliga nörd hetsades att ta på hennes bröst. Tjejer hölls nu fast i grottan i badhuset också, där de tuffaste tjejerna badade barbröstade, enbart iklädda adidasshorts i ett slags sexuell och kroppslig frigörelse som inte betydde att det var fritt fram att känna på deras kroppar, men som av vissa uppfattades så.

Utan Ove eller andra vuxna (vi gick snabbt igenom en rad lärare som inte orkade eller klarade av att hantera oss) tog tjejerna saken i egna händer och försökte betala tillbaka med samma mynt. Grupper av tjejer hoppade på ensamma killar, men på en kille finns det inga bröst att ta på och att gå direkt på snoppen är inte samma sak, inte samma simpla förnedring. Under en rast brottade tjejerna ner min vän ”Tjocken” (som egentligen hette Mattias) i klassrummet och knäppte upp hans jeans och började dra ner hans kalsonger.

– Du har ju gôrmycket môs! utropade en av tjejerna, och så var den förnedringen förbytt i någon sorts maskulin triumf.

Någon gång slutade det. Vi gick på högstadiet och den oskyldiga leken som inte var så oskyldig sköljdes bort av den status som de sexuellt aktiva hade. I stället var det som att saker gick under ytan. Som den gången två tjejer i klassen pratade om att vår klassföreståndare var äcklig. Jag förstod att något hade hänt, kanske var det oskyldigt, kanske inte. Eller när en tjej i en parallell-klass ryktades ha sugit av en kille offentligt på en fest. Det var som om allt skedde mer i hemlighet, utanför skoltid. Som om tafsande nu var något omoget, något som bevisade att man inte hade sex.

Killarna i klassen riktade istället sin energi mot att försöka framstå som sexuellt aktiva. Vi satt i en annan buss och Pålle hävdade att han ”gjort det”. Ingen trodde på honom utan avkrävde detaljer om vem det var, någon tjej han träffat på semester och som ingen, bekvämt nog, visste vem det var. 

Själv hade jag snart också viktigare saker för mig. Som att börja en upptäcktsresa med min sexualitet, något som samtidigt ställer frågor kring vad de här övergreppen handlade om. För varför var en bög involverad i det här? Kanske var det bara rätt och slätt ett utövande av förtryck. Kanske var det ett grupptryck ordnat kring hormoner eller någon annans fantasier eller ilska.

Men även om jag inte vet varför jag gjorde det så jag vet att det hände. Jag glömmer inte Sussies blick. Jag glömmer inte att jag fegade mig ur ansvarstagandet genom att peka på den felaktiga detaljen istället för att acceptera den övergripande bilden. Fattade Ove att det var det jag gjorde? Kanske hade han sagt, om Kerstin varit där också, att det var dumt av henne att dra ner kjolen på Johansson, Håkansson eller Pettson. Och kanske hade Kerstin erkänt. Vad dumt av henne att förgripa sig på tjejerna och sedan låtsas som inget!

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>