Main | Det är tydligen inte slutet för USA »
lördag
jul212018

Ett bättre samtal och andra saker som jag har i huvudet så här i juli 2018

Franska kids på Champs-Elysées efter Frankrikes VM-guld.

Årets sommarlåt hemma hos mig är Djadja av den franska sångerskan Aya Nakamura, född i Bamako i Mali men uppvuxen i Aulnay-sous-Bois utanför Paris. På bara några månader har videon setts över 100 miljoner gånger på YouTube, vilket gör Aya till ett många exempel på hur den afrikanska diasporan sätter ett allt större avtryck på den globala kulturen. Det innebär samtidigt ett breddande av bilden av svart kultur från ett alltför snävt fokus på USA.

Djadja och Ayas första stora hit Comportement blandar amerikansk R&B, maliharmonier och rytmer från zouk love, en musikstil från Franska Antillerna på ett sätt som känns extremt franskt. Denna mix av urban hiphop-kultur, före detta kolonier och de där delarna av Frankrike som ligger i Västindien kan bara existera här med allt vad det betyder av mörk historia och orättvis samtid.

Efter att Frankrike vunnit fotbolls-VM gick jag ner på Champs-Elysées tillsammans med en miljon andra. Där och då blev det synligt hur stor del av Stor-Paris som består av svarta kids. Att så många var ”renoi” eller ”rebeu” var inte förvånande när 14 av 23 spelare hade rötter på den afrikanska kontinenten, inklusive Marocko och Algeriet.

Men detta faktum fick också vissa att kalla Frankrike för det sista afrikanska laget i turneringen och en tweet från Khaled Beydoun blev viral. I den skrev han: 

 

Dear France,

Congratulations on winning the #WorldCup.

80% of your team is African, cut out the racism and xenophobia.

50% of your team are Muslims, cut out the Islamophobia.

Africans and Muslims delivered you a second World Cup, now deliver them justice.

 

Inom en halvtimma hade tweeten fått över 50,000 retweets. Om man bortser från att siffrorna är off – 14 av 23 är 60% – så är det svårt att inte hålla med om andemeningen: Lägg ner rasism, främlingsfientlighet och islamofobi. Men reaktionen i Frankrike var annorlunda än i många andra delar av världen. I USA till exempel tänker och pratar man ofta i termer av ras medan Frankrike tog bort ordet ur sin konstitution förra månaden. Och eftersom statistik baserad på etnicitet är förbjuden i Frankrike vet ingen exakt hur stor del av Frankrikes befolkning som har rötter i länder söder om Sahara, men uppskattningar rör sig mellan 3-8 procent.

En fransk kvinna som kommenterade på en amerikansk moderedaktörs Instagram efter att han lagt upp en bild på texten vände sig emot att tweeten var felaktig. Hon menade att tweeten var ”osann” eftersom spelarna inte är afrikaner utan franska medborgare, dessutom nästan alla födda i Frankrike. Hon tydliggjorde att om tweeten hade sagt ”av afrikansk härkomst” så hade hon varit helt för. Fransoser är väldigt noga med logik och terminologi. 

Benjamin Mendy, en av vinnarna i fotbollslaget, gav själv sitt svar när han tweetade en lista på alla spelare med en fransk flagga. Även andra svarta franska sportstjärnor som basketspelaren Nicolas Batum har uttryckt samma åsikt. I en artikel i Le Monde skrev författaren François Sureau att medan alla pratade härkomst tycktes spelarna i laget mer intresserade av vart de är på väg och firandet av dem uttryckte denna dröm om en republik som fungerar. 

I Frankrike ogillar man instinktivt gruppidentitet eftersom man ser det som att den inte går ihop med idén om republiken, som bygger på en stark stat med en nation av medborgare. Man diskuterar ofta problemet med ”communautarisme” där allt från islamister, identitetspolitiska feminister och identitära högerextremister buntas ihop som tecken på en och samma oroväckande utveckling där klanmentalitet går före rationalitet – i vänstertidningar lika ofta som högertidningar.

Jag kan inte uttala mig om rasism som drabbar svarta och muslimer i Frankrike, men jag kan se att den där tweeten inte föll i lika god jord här som i USA och jag tyckte det var intressant. Det tycks finnas en stark övertygelse om att det är viktigt att kalla dessa fotbollsspelare med afrikansk bakgrund för fransmän och man ser det som slutet på diskussionen. Som om fotbollsspelarna först och främst är franska medborgare och inte ska reduceras till medlemmar i en grupp.

* * *

Jag flyttade från Sverige 2006, återvände och var baserad i Stockholm i drygt ett och ett halvt år 2008-2009. Sedan 2010 har jag bott heltid utomlands, först i Storbritannien, nu i Frankrike. Jag är en invandrare eller kanske en expat, och trots att jag är en privilegierad sådan har det gett mig ett perspektiv på vad det innebär att bo i ett annat land än ens eget.

Under all denna tid har jag aldrig känt mig som något annat än svensk. Kanske hade jag kunnat se mig som brittisk om jag hade stannat kvar där och skaffat medborgarskap. Jag var också mer en del av den brittiska kulturen, delvis genom min engelska kille, än vad jag är här i Frankrike. 

Men min upplevelse gör också att allt snack om svenska värderingar, om en svensk kultur att bli en del av, känns väldigt världsfrånvänt för mig.

För om vi pratar integration så innebär det varken mer eller mindre än att kunna delta i samhället, betala skatt, ha bankkonto, sköta sig etc. Och man behöver inte få en förklaring av vad svensk kultur är för att förstå vad det innebär att assimileras, då det enbart innebär att bete sig som majoritetsbefolkningen i stor utsträckning – ett Sisyfos-arbete eftersom man alltid kan vara lite mer assimilerad än vad man är nu. Ändå är många i Sverige fixerade vid att kunna definiera vad eller vem som är svensk(t).

När Björn Söder pratade om att judar och samer inte är svenskar föreslog Thomas Gür i Svenska Dagbladet att vad som egentligen pågick här var en sorts språkförbistring som kommer av att ordet svensk används för tre olika saker: 1) etnisk tillhörighet 2) medlem i den svenska nationen och 3) svensk medborgare.

Många gick i taket över dessa ”grader av svenskhet” men det finns trots allt en poäng här, för det är sant att ”svensk” används på flera olika sätt och att detta skapar bråk och missförstånd. Lösningen i Gürs text och Ivar Arpis utvecklande av den är att vi som i Finland borde ha tre ord: svensk, svenskländare och svensk medborgare. Men att svensk ska vara lika med etnisk svensk, som Arpi och Gür antyder, är inte självklart utan snarare del av själva problemet. Dessutom flyter definitionerna av etnisk svensk att vara del av nationen Sverige ihop på ett sätt som gör att man kan fråga sig om båda begreppen behövs. Svensk medborgare reduceras samtidigt till juridisk kategori, när det kan vara en mer djupgående identitet, vilket dock iallafall Ivar Arpi anser sig vara för.

Efter mina år utomlands har jag en känsla för vad det skulle innebära att faktiskt bli britt eller fransman. Brittisk är redan en identitet som ligger över den etniska, ett uttryck för att man är medborgare i en union, inte i en etnicitet – därför känns den mer öppen än den svenska identiteten. För fransmännen är det – åtminstone på pappret – just fransk medborgare som är det avgörande och Frankrike har i århundraden varit ett land som bestått av olika etniciteter, språk, kulturer. Men i Sverige känns det oklart vad det skulle innebära att bli svensk. Eller kanske snarare: att vara svensk är ofta att vara etnisk svensk, när det egentligen borde innebära att vara just svensk medborgare och, som jag ser det bör man då även anses bli en del av nationen.

För att göra saker mer komplicerade följer Sverige också den tyska medborgarskapsprincipen jus sanguinis (”blodets rätt”) där det är föräldrarnas medborgarskap som bestämmer barnets medborgarskap. I USA, Storbritannien och Frankrike råder istället främst jus soli (”jordens rätt”) där medborgarskapet är en rättighet som kommer ur att man är född i landet (dessa dagar finns det ofta en del begränsningar). Jus soli ger därför känslan av att medborgarskap i en nation handlar om var man bor, inte vem man är.

* * *

Där är svårt att överskatta hur viktigt identitet är i vår samtid. På The Ezra Klein Show, en av mina favoritpodcasts, diskuterar Arthur Brooks hur vi blivit fixerade vid just identitet och problemen med detta. Identitet handlar enligt honom om att peka ut hur vi skiljer oss från varandra. Istället föreslår han stories, berättelser, eftersom berättelser handlar om det som förenar oss. Kanske hade Khaled Beydouns tweet blivit annorlunda sedd om den istället för identitet fokuserat på berättelser, som att Kylian Mbappé är uppvuxen i den fattiga Paris-förorten Bondy eller att laget sattes samman för att skapa gemenskap (fraternité). Men det är klart att den kanske inte blivit viral då. En annan fråga är varför USA:s syn på identitet och ras, som alltid varit präglad av landets relation till slaveriet, ska prägla samtalet i Europa idag? Att ifrågasätta denna amerikanska vinkel betyder inte att det inte finns andra komplicerade samtal kring kolonialism och rasism att ha.

Just Ezra Kleins podd har haft ett antal gäster under 2018 som har forskat på, skrivit böcker om, eller varit experter på identitet, sociala mediers inverkan på polarisering och liknande frågeställningar. Som när Lilliana Mason berättade om forskning som visar att det räcker att berätta för någon att de är en del av en grupp för att de ska börja tävla med andra grupper. Hon har även en teori om hur vi sätter ihop allt fler identiteter till mega-identiteter som i USA samlas kring partitillhörighet men där tendensen i Sverige nog ligger närmare ”vänster” och ”höger”. Dessa mega-identiteter gör det allt svårare för oss att tänka kritiskt.

I ett annat avsnitt diskuterade Tristan Harris att det är negativa känslor som dominerar online eftersom sociala medier handlar om engagemang och ilska tenderar att engagera mer. Amy Chua pratade om klanmentalitet (tribalism) och att gruppinstinkten har blivit grundläggande i USA på grund av demografiska förändringar – jag misstänker att liknande förändringar i Sverige påverkar många på samma sätt.

När jag lyssnade på Arthur Brooks-avsnittet, som mest handlar om att vi är dåliga på att inte hålla med varandra eftersom vi diskuterar med förakt, tänkte jag på andra insikter jag fått mig till godo i denna podd. Som att politiskt insatta personer är de som har svårast att ändra åsikt, eller att även när man läser motståndarsidans argument så gör man det inte med ett öppet sinne utan för att hitta motargument. Och att när man svarar en motståndare så återger man deras argument på ett sätt som inte engagerar med texten och som ofta framställer argumentationen på ett illvilligt sätt. 

Jag tänkte då bland annat på Kajsa Ekis Ekmans artikel om transkvinnor (Könet i knoppen, Aftonbladet 17/1-2018) och hur jag och så många andra gick i taket när vi läste den. Svaren på artikeln kan inte anses ta argumenten på allvar, de osar ibland förakt, de beskriver inte grundargumenten på ett välvilligt sätt. Att sedan Ekman själv är extremt onyanserad och ofta föraktfull i sin argumentation är en annan sak.

Så jag läste om artikeln, inte bara med ett öppet sinne, utan även välvillig i tolkningen, och jag förstod vad Kajsa Ekis Ekman snackade om. Jag såg att hennes artikel pekar på möjliga anomalier, något som alla teorier har, och att den också ställer relevanta frågor. Jag såg att man hade kunnat svara med en annan ton, en som hade handlat mer om att bemöta argumenten i sak. Som att första meningen i Kajsas artikel är fake news (är det ingen som faktakollar artiklar längre på dagstidningar?). Eller ge alternativa beskrivningar av fakta – man kan till exempel ifrågasätta att det faktum att Martine Rothblatt är USA:s bäst betalda kvinnliga VD är en vinst för män, varför inte en vinst för transkvinnor som statistiskt sett tjänar mindre än biologiska kvinnor? (Att transmän enligt undersökningar tjänar mer än de gjorde som kvinnor är också ett potentiellt underkännande av påståenden som ”Få kvinnofödda gör framgång i männens värld.”.)

Men främst skulle jag velat se svar som mejslade fram vad Kajsa Ekis Ekman faktiskt argumenterar för och sedan bemötte eller nyanserade det. Vad hade hänt om vi hade sett att den grundläggande konfliktlinjen här går mellan Ekmans materiella världssyn och många av belackarnas mer pragmatiska syn? Ekmans kvinnor definieras som ”den halva av mänskligheten som föds med XX-kromosomer och som har gemensamt att de får bröst, vagina, mens och kan (oftast) bli gravida”, medan till exempel Maria Ramnehill hävdar att kvinna är man när man behandlas som sådan: ”Männen som trakasserat mig och tafsat har aldrig undersökt mina kromosomer – de har sett min kropp och bedömt den som en kvinnas.” 

I slutänden handlar detta om att Ekman inte anser att den pragmatiska synen förändrar verkligheten, hon kallar den därför idealistisk, men om man vill argumentera för att verkligheten, liksom språket, är bättre tolkad utifrån hur den behandlas eller används finns det mycket filosofi man kan stödja sig på.

* * *

I en krönika för SvD skrev Madelaine Levy om Amanda Ripleys långa text om hur journalister skulle kunna lära från konfliktmedlare och psykologer när man täcker polariserande ämnen genom  att introducera mer komplexitet. Forskningsprojekten Amanda Ripley skriver om är amerikanska och man undrar om – och hoppas på att – det finns liknande projekt i Sverige. Det känns också generellt underligt att inte mer av den här diskussionen finns i Sverige, för oavsett översättning av ”confirmation bias” så är det sällan någon skriver om fenomenet, som om allt stannade upp när vi upptäckte idén om filterbubblor. 

Som Madelaine påpekar är det mycket som står på spel här, polarisering och konflikt och rädsla är bra avstamp för fascistiska regimer, men i dagens klickonomi är det just engagemang som är ledord, vilket bäddar för hårdare vinkling och att man anlitar polemiska skribenter som Kajsa Ekis Ekman. Borde man inte kunna förvänta sig att redaktörer, åtminstone i djupliggande, seriösa konflikter, inte anlitade blåsbälgspennor?

En av de viktigaste punkterna i Amanda Ripleys text är förmågan att lyssna. Om det är något som karakteriserar vår samtid så är det att vi snarare är väldigt upptagna med att övertyga – oss själva och andra. Det blir inte mycket tid över för lyssnande då.

I dessa tider av å ena sidan ironiserande över de som tycker att ”vi måste ta människors oro på allvar”, å andra sidan angrepp på alla som tycks stå för identitetspolitik, undrar man vad som skulle hända om fler utgick från riktlinjer som ”försöka förstå folks drivkrafter”, en av flera konkreta idéer som kommit fram ur Amanda Ripleys research. Om den oro och rädsla som många uppenbarligen känner idag skulle man kunna fråga: ”Vad har de upplevt för att komma dit? Vad innebär det att känna sig säker?” Och för den som tycker det är töntigt att en grupp människor vill ha separatistiska rum för rasifierade kanske följande frågor skulle ge svar som fick dem att förstå även om de inte höll med: ”Hur kom du fram till att du ville vara i ett separatistiskt rum för rasifierade? Hur känns det att prata om dessa rum?”

Det är inte konflikten i sig som är tänkt att försvinna, men kanske blir positionerna mindre låsta. Demokrati handlar ändå om att hitta gemensam grund med andra demokrater.

* * *

I Sverige verkar vi istället fixerade vid att det handlar om fakta. Om jag bara fick ta med mig ett enda svenskt karaktärsdrag till en öde ö för att reppa svenskhet skulle det vara denna nitiska tilltro till fakta. Redan när jag pluggade i Italien märkte jag hur jag själv ständigt ville korrigera italienska kompisar när de broderade ut om något vi båda varit med om. De försökte berätta en underhållande historia, men jag tog minsann ner dem på jorden. 

Vi tror därför att det är korrekta fakta som kommer övertyga andra att de har fel. Det är logiskt men går emot all forskning på området. Jag ser detta om och om igen, att man tänker att rätt siffror om brottslighet, rätt siffror om invandring, rätt siffror om systemkollapsen kommer förändra folks världsbild. Men det är just den här typen av ”du har fel”-argumentation som triggar igång folks försvarsmekanismer eftersom de känner sig angripna.

Det ses oftast som en fråga om ”vänster försöker övertyga höger” men exempel på motsatsen skulle kunna vara när någon – oftast en man till höger – försöker övertyga feministisk lagda människor till vänster om att fakta visar att lönegapet inte existerar om man justerar för preferenser. Det finns också en hel rörelse på högerkanten var största önskan är att vi ska kunna diskutera fakta utan att blanda in känslor – särskilt när det gäller ämnen som kön och ras.

Det är svårt att inte sympatisera med både önskan att kunna diskutera fakta utan ideologiska skygglappar och förhoppningarna att fakta förändrar åsikter. Men fakta existerar inte utan kontext och vi kan vara överens om fakta och ändå ha olika åsikter om vad de betyder eller vad som ska göras. 

Tidigare nämnde Arthur Brooks har precis startat en egen podcast som heter The Arthur Brooks Show och den handlar om att lära sig att inte hålla med varandra – på ett bättre sätt (”how to disagree well”). Just denna förmåga att kunna hantera olikhet och olika synsätt handlar ofta om att hitta gemensamma utgångspunkter. Brooks säger bland annat att man ska fokusera på varför, inte på vad.

Att gemenskap eller snarare en känsla av samhörighet är viktigt är både hoppingivande och hotfullt. Som jag ser det kan vi antingen göra en ansträngning för att lära oss prata med varandra och därigenom skapa ett bättre demokratiskt samtal och större samhörighet. Eller så kommer den där samhörigheten frambringas genom ett allt större fokus på nationell tillhörighet, på att vara del av folket. Människor söker efter att få känna gemenskap, den kan lika väl komma från ett antiliberalt eller fascistiskt håll. 

 

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>