lördag
sep182010

Inte direkt en hejaramsa

Jag tror inte de rödgröna vinner i morgon. Det är jag uppenbarligen inte ensam om eftersom tre av fyra svenskar tror på en borgerlig seger.

Att följa valet från England, och till stor del via Twitter, har gett det en närmast outhärdlig karaktär av hejaramsa där det mediestockholm som jag uppenbarligen följer peppat varandra med slagord, trots att det knappast kan vara någon av dem som inte redan röstar rödgrönt. Och de som tänker rösta på Alliansen håller tyst och muttrar istället om att de är trötta på valet eller skickar meddelanden till mig där de beklagar sig över åsiktspolisen i Sverige. Just i det här fallet är jag benägen att hålla med.

För maken till nedvärderande attityd mot folk som funderar på en borgerlig politik har jag aldrig varit med om. Det är som om Twitters vänsterhejaklack på allvar tror att det är människor som inte har alla skruvar på plats i maskineriet som röstar M-Fp-C-Kd.

För första gången på kanske 15 år har jag däremot förstått hur de kan tänka så. Inte direkt för att jag håller med dem, utan för att jag helt plötsligt fattade hur enkel deras världsbild är. "Det är skönt att rösta på de goda!" skämtade jag om inställningen, men insåg snart att det faktiskt är så som många tycker. Liksom vem kan vara för ökade klyftor va?

När jag tidigare i år läste Gary Younges bok Who are we (och som jag skrev om här) skrev Younge att han aldrig kunde förstå dem som bytte parti, dvs block eftersom vi talar om England, för att för honom innebar det att man förändrade hela sin världsbild.

Jag kunde inte hålla med om det, och kan fortfarande inte, för att det för mig handlar om perspektiv och tonvikt. Kanske är det jag vänder mig emot är omöjligheten i det hela. Det är som Wittgensteins ank-kanin (so ovan). När perspektivet förskjuts förändras inte själva bilden, utan bara ens tolkning av den. Det är fullt möjligt att pendla mellan perspektiven.

Ta de två stora giganterna inom politisk filosofi under den senare delen av 1900-talet: Robert Nozick och John Rawls.

Rawls tankeexperiment om urprungstillståndet där rationella individer ska välja samhälle utan att veta vilka de kommer vara är ett väldigt intuitivt argument för ett samhälle med en stark välfärdsstat med ett stark skyddsnät.

Men Nozicks argument för en nyliberal tolkning av vad som är rättvist är också intuitivt: Vi äger vår kropp, därför äger vi det vi skapar med vår kropp och så länge någon annans rättigheter och friheter inte kränks när människor arbetar och skapar ägande är situationen som uppstår rättvis, oavsett hur den ser ut.

Det finns en sanning i båda. Så är det en anka eller är det en kanin? Kan man verkligen hävda att det är det ena eller det andra?

Det man kan hävda är att verkligheten inte är ett filosofiskt tankeexperiment. Att, som den pragmatistiska filosofen Hilary Putnam, hävda att filosofiska argument borde vara mer att likna vid domslut, som förändras och anpassas efter de fakta som man har – i stället för att som Nozick hävda filosofins dogmer oavsett konsekvenser.

Och det är kanske här mitt perspektiv har förändrats. Jag skrev i något annat inlägg att jag var trött på valfrihet. Jag tror det är för att jag har förlorat tron på att resultatet av valfriheten är gott och att jag inte riktigt ser poängen med den längre. Det känns mest som när klädföretag ska låta kunden "personalisera" produkten. Det är liksom inte de mest engagerade som har behov av att bli snyggare, om ni förstår metaforen.

Jag har också sett, inom media- och modevärlden, vad lärlingskap, dåliga arbetsvillkor etc betyder: att många faktiskt arbetar gratis och sedan inte alls får jobb, för att jobbet faktiskt inte fanns där in the first place.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget. Jag är inte ens säker på varför jag skriver det. Men låt mig berätta hur jag gjorde när jag röstade för två veckor sedan. Jag satte mig och läste igenom partiprogrammen för de partier som jag realistiskt sätt kunde tänka mig att rösta på och jag lade min röst på det parti som hade en vision av samhället som kändes närmast min. Det var Miljöpartiet. De delar min väldigt liberala inställning till flyktingar och invandrare, de står för en progressiv miljöpolitik som blickar framåt snarare än bakåt, de har en sund anti-auktoritär ådra, de är småföretagarvänliga – just det ställe där det kan skapas jobb, fundamentet för samhället, de försöker också – sympatiskt nog – att minska takten i samhället, och deras utrikespolitik är pacifistisk.

Men jag tycker inte för den skull att man är ond eller korkad om man kommer till en annan slutsats. (Och det finns en bra sak med att Alliansen troligtvis vinner i morgon: det är bra för vår demokrati att en borgerlig regering kan bli återvald.) Jag vet att jag har blivit en blödig optimist som lämnar naivitetsmålet öppet för alla som känner att kall realism och pragmatism är enda sättet att konfrontera en värld fylld av egoistiskt drivna människor. Men jag ser inte längre på människan på det sättet: jag tror att människan till stor del anpassar sig efter vad vi har för förväntningar på henne och nu tänker jag ta det här inlägget än mer ner i de vindlande tankegångarnas katakomber: Förr kände jag en stark tilltro till Thomas Hobbes idé om att naturtillståndet karakteriseras av "allas krig mot alla" – och att det är civilisationen som står för räddningen. Samma sak kände jag när Camille Paglia menade att det inte är civilisationen som gör att män våldtar kvinnor, utan frånvaron av den – något hon exemplifierade med Bosnienkriget om jag inte minns helt fel. I dag tänker jag att civilisation är ett kluster av idéer, en ideologi om man så vill. Krigssituationer präglas lika mycket av altruism som egoism, och i allas krig mot alla finns också dem som verkar för gott. På samma sätt kan civilisationen skapa ett ramverk för hur vi beter oss, hur vi ser på oss själva och varandra. Civilisationen kan fördärva människan den också.

Av den anledningen känner jag att det är viktigt att rösta på en samhällsvision man tror på. För att det säger något om hur man vill att människan ska vara.

söndag
sep122010

Döden för sex

Camille Paglia skriver i dag i Sunday Times (kostar om man vill läsa) om Lady Gaga och ogillar henne starkt. Intressant för min egen skull är att hon gör samma tolkning som jag av Gaga, alltså att hon är asexuell som artist.

But for Gaga, sex is mainly decor and surface; she's like a laminated piece of ersatz rococo furniture. Alarmingly, Generation Gaga can't tell the difference. Is it the death of sex? Perhaps the symbolic status that sex had for a century has gone kaput; the trajectory is over.

Och:

Marlene [Dietrich] and Madonna gave the impression, true or false, of being pansexual. Gaga, for all her writhing and posturing, is asexual.

Paglia har dessutom samma inställning som jag till Lady Gagas sånger, "catchy but depthless", och analyserar sedan blandningen av sex och död i Gagas videor och låtar: "This grisly mix of sex and death is sick, symptomatic of Gaga's alienation from her own body".

Samtidigt, när hon avslutar hela artikeln med att beskriva verkligheten som Gaga's unga fans befinner sig i känner jag att det låter som en rätt spännande värld:

There are blurred borderlines between the sexes: gender is now alleged to be fabricated rather than biological;  so everything is a pose. Thus Gaga welcomed the rumour about her being intersex and converted it into a fashion statement. Casual "hooking up" blends friends and lovers, with sex becoming merely an excuse for filial hugging. Borderlines have blurred too between public and private: reality-TV shows multiply; cell-phone conversations blare everywhere; secrets are heedlessly blabbed on Facebook and Twitter. Hence Gaga gratuitously natters on about her vagina. In the sprawling anarchy of the web, the bordeline between fact and fiction has melted away.

Jag är inte ung idag. Men jag har en känsla av att den här asexualiteten präglar mycket av ungdomskulturen. Lady Gaga säger till sina fans att det är viktigare att vara stark och oberoende än att ha sex. Jag tror hon fångar en utspridd känsla som det är svårt att tolka som något annat än individualismen och självförverkligandet tagit till sin logiska slutpunkt – eftersom sex i grunden handlar om att förlora kontrollen och till och med utplåna jaget.

Succén för filmer och böcker som Twilight pekar också på en inställning till sex som en sorts död. Det viktiga är de starka känslorna, längtan, idén om kärlek. Inte det verkliga, fysiska, kladdiga sexet. Här känns vi verkligen som Warhols barn, som förklarade sex "the biggest nothing of all time" och sa att det var bättre på film än under täcket.

Jag håller just på och läser Eva Illouz Cold Intimacies, som bland annat försöker visa hur kapitalismen inte var kall och känslolös, utan istället till stor del byggde på den terapeutiska situationen, där fabriksarbetarna uppmuntrades att uttrycka sin känslor och arbetsledarna att lyssna på dem, vilket resulterade i att ett känsloladdad, psykoanalytiskt språk invaderade arbetsplatserna.

Pendangen till detta, enligt Illouz, är att vi har blivit allt mer rationella och kalkylerande när det gäller vårt känsloliv, där vi uppmuntras att på ett närmast vetenskapligt sätt avgöra vem vi passar ihop med, genom långa checklistor eller personlighetstest.

Är det denna värld av ett rationaliserat dejtande som unga reagerar mot? Det skulle kunna förklara längtan efter något äkta och det närmast Jane Austen-liknande trånande som hänför tonårsflickorna.

Intressant nog har 00-talets mode också präglats av en framställning av sex som en tom pose, där nakenhet har varit självklart, men varken spännande eller chockerande utan oftast innehållslöst och därigenom asexuellt. Det är som om allt har blivit porr, som i sin övertydlighet sällan är genuint upphetsande.

Personligen är jag (redan) extremt trött på Lady Gaga. Jag är osäker på om hon har producerat någon popsång som kommer överleva, av den enkla anledningen att de aldrig lämnar något intryck över huvud taget förutom just då, på dansgolvet. Det kanske är den renaste popen, men räcker det?

Lady Gaga är intressant i mån av att hon på så kort tid har blivit ett sådant fenomen, men varje gång man tittar närmare på henne och hennes produktion möts man bara av känslan av att det inte finns något spännande bortom det man redan har sett. Det finns ingen konflikt, ingen känsla av tabu, ingen känsla av att hon kanaliserar något nytt. Man möts av tomhet.

Precis som Paglia har jag också en känsla av att Gaga är en kulmen på något, en slutpunkt, snarare än en början. Hon är som Alexander McQueens armadilloskor, som var så extrema att man inser att det nu är lågskornas tid. Och visst finns det väl också en känsla av något mer seriöst i luften? Gaga känns mer som 00-talets sista pust, och 10-talet kommer, tror jag, snarare vara vuxet, verkligt, på riktigt, autentiskt, i alla fall om man ska gå efter känslan av vartåt modet är på väg, vilket faktiskt brukar vara ett ganska bra lackmuspapper. Om det däremot kommer innebära något slags återkomst för sex som inte känns som tom porr, eller om det är trånandet som kommer erövra världen låter jag framtiden få utvisa.

 

onsdag
sep082010

"Båda behandlar krönikör Björks egen svårhet [sic] att acceptera att bara för att man är kvinna så kan man välja att inte visa upp sin kropp…"

Citatet som utgör rubriken för det här inlägget är från en kommentar till en av mina krönikor på Rodeo. Jag tycker den är intressant för att den på ett tydligt sätt pekar på att ett hyllande av kroppen är "fel" enligt många tjejer. Jag kan förstå det. Kvinnor har varit objekt så länge att det så klart är det bästa som finns att få vara ett subjekt och jag har alltid tänkt själv att om jag vore kvinna, på riktigt kvinna, alltså inte i drag, så skulle jag klä mig i lågskor och maskulina kläder.

Men jag är inte så säker på det verkligen skulle bli så om jag nu hade varit en tjej. Då hade jag varit lika påverkad som alla andra av kraven och förväntningarna på att attrahera männens uppmärksamhet.

När jag ställde Prada mot Céline och nyminimalismen mot hemmafrulooken i våras i Svenska Dagbladet föll några meningar bort i slutändan. De handlade om njutningen över att få vara ett objekt.

Som bög är man en man som ständigt är medveten om och utsatt för objektifiering. Man utsätter också andra för objektifiering, vi är alla lika goda kålsupare, och mycket av bögkulturen handlar helt enkelt om att objektfiera sig själv och sitt ragg så att sex inträffar. Det är uppenbart att det finns en tomhet i det, men vad som inte är lika tydligt är att det också finns en njutning. Att vara åtrådd, betraktad, att bli behandlad som ett objekt, är inte bara en själsdödande upplevelse, det är också ofta något positivt. Min tanke i diskussionen kring Mad Men var att serien också handlar om att det finns en tilltalande enkelhet i att klä sig för att attrahera, snarare än att, säg, uttrycka sin personlighet.

Mode sägs ju vara en lek, men när det gäller just att vara sexig verkar det alltid bli blodigt allvar. Varenda gång hemmafrulooken eller något liknande bubblar upp kommer ramaskriet som ett brev på posten. Men ärligt, är att klä sig som på 50-talet verkligen ett hot mot kvinnor i dag? Är det verkligen ett tecken på konservativa värderingar? Sitter kvinnoförtrycket i sömmarna?

Just genom att ställa upp regler för vad som är rätt eller fel tvättar många bort just den känsla av lekfullhet som de vill ska karakterisera modet. Det känns som om idén att mode ska uttrycka ens personlighet har tagit över så till den milda grad att just modets styrka – att det kan förändra människors upplevelse av dig, att det är teater lika mycket som stil – har klippts av som vore tyckarna Delila.

Inte för att man måste byta stil varje dag, eller för den delen varje säsong, men jag tror verkligen inte att det finns något som är fel inom mode. Så nä, jag har inga problem att förstå om man inte vill visa upp sin kropp, särskilt om man är en smart tjej med mycket att säga, men det är inte en moraliskt överlägsen position bara för att man inte vill vara ett objekt, och genom sitt val har man inte bara begränsat sin vokabulär, man har också förlorat möjligheten till den enklaste av njutningar: glädjen i att få vara åtrådd för sin kropp. Och vice versa: att en person som bara klär sig i tutt-och-muff-klänningar lär snart inse att det visst är kul att alla kollar på ens bröst, men kanske mindre roligt när de inte bryr sig om vad man säger.

fredag
sep032010

Veckans krönika

Rodeo ifrågasätter jag Comme des Garçons:

Så starkt är det antikroppsliga draget hos CdG att jag ibland undrar om inte många som älskar Kawakubos kläder egentligen bara är missnöjda med sin kropp.

lördag
aug282010

Unisex och androgyna kroppar

Gårdagens krönika om unisex på Rodeo föddes egentligen som ett skämt. Typ "Unisex är bara ett annat sätt att säga att man ska vara smal." [Lägg på skratt här]

Men den blev lite allvarligare när jag satt och skrev den. Lisa, Agnes och Benjamin kommenterar, vilket så klart är väldigt uppskattat av mig.

Jag är inte emot unisex. Jag anser också, precis som Agnes och Benjamin är inne på, att styrkan i mode är att det är ett medel för människor att bryta sig loss ur sina naturgivna roller.

Däremot måste jag invända mot att hemmafrulooken är naturlig. Eller så här: den kvinnliga 50-talsfiguren för självklart tankarna till urkvinnor och moderlighet. På det sättet är den "naturlig" i meningen konservativ, att den inte utmanar könsrollera utan tycks förstärka dem.

Men samtidigt är New Look, i all sin kvinnlighet, också ett bra exempel på hur konstruerad feminitet är. Det är en extrem look, en överdriven kvinnlighet, en förstärkt sådan, med getingmidja och fyllig byst. Det finns inget naturligt över det hela. New Look var ett sätt för kvinnor att skapa kurvor, oavsett om de hade dem eller inte. Det är ju också ett sätt att lura naturen.

För massa år sedan skrev jag en artikel om badmode i Sverige (eller avsaknaden av det) för DN På stan. Min tes var att genom att undvika mode förflyttas fokus till kroppen och därför blir det dem med snyggast kropp som "vinner". Utan mode, mer förtryck, inte mindre.

När det gäller unisex kan jag därför ibland känna att det man vinner i frihet när det gäller könsroller, förlorar man i möjlighet att lura blicken med klassiska modetrick. Jag är inte säker på att unisexmodet döljer kroppen, det är fullt möjligt att det är precis tvärtom.

För faktum kvarstår: alltid när androgynt mode ska presenteras så visas det på smala och finlemmade kroppar, oavsett om vi pratar kvinnliga eller manliga modeller. Jag tror att detta har att göra med att det är den vackra pojken som är den ultimata androgynen, en varelse som med Camille Paglias ord är "luminously masculine and feminine. He has male muscle structure but a dewy girlishness."

Jag misstänker att det är otänkbart att visa unisexmode på alltför kurviga (eller muskulösa) kroppar. Det får kläderna att bli något annat. Plaggens estetik och kroppens ideal hänger ihop och unisex signalerar upplösning av könsrollerna någonstans i mitten, hos den vackra unga pojken. Och han är smal och utan kurvor.

lördag
aug282010

Touch this hair, touch all of this hair

Robin Givhan har verkligen sprungit om Cathy Horyn som min favvo av världens modejournalister. Ibland kan hon förvisso signalera en alltför moraliserande attityd, som när hon tyckte Alexander McQueen gjorde misogyna kläder, men för det mesta är hon alldeles briljant. Det känns skönt att ha någon att se upp till och jag försöker någonstans aspirera till att skriva om mode på ett liknande sätt.

I dag analyserar hon Hillary Clintons nya, något längre, frisyr. Det kanske låter oerhört tråkigt och som ett ytligt ämne. Dessutom, måste en seriös kvinna som Clinton utsättas för denna fingranskning av hur hon ser ut?

Men i Givhans händer blir det aldrig sensationalistiskt. Det blir en text som säger något om kvinnors villkor och kulturella normer:

Cultural pressure to submit to the scissors after a certain age seems rife with an unkind and unspoken subtext that because long locks are a sign of vibrancy and sexiness, it's a social contradiction to see such styles on women who have wrinkles and crow's-feet.

Det här är ju relevant även i Sverige, där en resa till min hemstad Borås visar hur äldre svenska par suddar ut könsgränserna med pastellfärgade friluftskläder och kortklippt hår.

Just den här typen av intelligent analyserande är vad jag anser att en modejournalistik värd namnet borde syssla med. Och det är också den typen av uppdrag som jag önskade mig att redaktörer vågade lägga ut. I viss mån får jag då och då ett sådant utrymme i Svenska Dagbladet.

Jag undrar till exempel vad som hade kunnat hända om jag eller någon annan smart modepenna hade fått i uppdrag att skriva en artikel i Givhans stil om Sven-Otto Littorins bockskägg.

söndag
aug222010

Ni vet när man är lite bakfull? Då går låtar in under huden.

Jag tog en promenad idag och kastades mellan överväldigande lyckosvallningar, saknad och tårar i ögonen i takt med musiken.

Igår dj:ade jag på Mums-releasen och såg den överlevande medlemmen av Milli Vanilli uppträda på Marie Laveau. Ni borde försöka få tag på nya numret, det är knäckande bra (eller läs det på nätet). Och jag har skrivit en artikel om manlighet (som också är temat för numret).

Sedan bar det av till Blacklight där min kompis försökte få mig att flirta med en kille från sossarna och introducerade mig med "Daniel har blivit socialist!". Det gick sådär tror jag. Var nog mest full. Men det var kul att dansa på dansgolvet inne på toaletten (ja, de har en dj bland båsen och urinoaren).

Men här är låtarna som nästan stoppade mitt hjärta idag. Bara reggae. Bara lovers rock.

Om ni har missat min Rodeokrönika den här veckan så finns den här.

torsdag
aug122010

Är det USA:s tid nu?

Två tankar ledde mig hit. Först, journalisten Mark Ritson skriver i Marketing Week at Chanel håller på att bli dammigt (via The Cut):
Of all the criticisms you can level at a luxury brand, dusty is perhaps the most devilish. The great luxury brands are unusual in that they are much older than the clients they currently target. For each to survive must practice the art of constant brand revitalisation — a delicate process in which centuries of heritage is carefully balanced with contemporary rule breaking. Should a luxury brand ever slow down in the latter category, it rapidly becomes dusty.
Två. När Paris blev dammigt förra gången i slutet av 80-talet föddes 90-talet i London. Paris var dött, passé för att de enda som bar kläderna var lunchmadamer med alldeles för mycket pengar.
Men är det verkligen London som ligger i startgroparna den här gången? Nog för att det finns roliga och bra märken i London, men min känsla är ändå att det är New Yorks unga designers som framkallar hysteri: Alexander Wang, Rodarte, Proenza Schouler.
Det kanske är överdrivet, och Paris är absolut inte lika mossigt som det en gång var. Men New Yorks modevecka är ung (startade på riktigt först 1993) och det kanske är först nu som det finns tillräckligt med självförtroende för att skapa ett verkligt alternativ till Europa.
fredag
aug062010

Rodeokrönika

Japp, de är igång igen. Denna gång hakar jag på diskussionerna om modeller med dålig kosthållning:

Det finns ju nämligen en logik i att modeller berättar om sina dieter och sin träning. Det gör dem mer uppnåeliga och är ytterligare ett steg bort från det tidigare modellidealet, som började nedmonteras någon gång efter supermodelleran, då modellerna var svåra att identifiera sig med, som någon sorts supermänniskor som hölls upp som ideal, men som var omöjligt glamourösa och omöjligt vackra.

Läs resten här.

fredag
aug062010

Ruby