onsdag
sep082010

"Båda behandlar krönikör Björks egen svårhet [sic] att acceptera att bara för att man är kvinna så kan man välja att inte visa upp sin kropp…"

Citatet som utgör rubriken för det här inlägget är från en kommentar till en av mina krönikor på Rodeo. Jag tycker den är intressant för att den på ett tydligt sätt pekar på att ett hyllande av kroppen är "fel" enligt många tjejer. Jag kan förstå det. Kvinnor har varit objekt så länge att det så klart är det bästa som finns att få vara ett subjekt och jag har alltid tänkt själv att om jag vore kvinna, på riktigt kvinna, alltså inte i drag, så skulle jag klä mig i lågskor och maskulina kläder.

Men jag är inte så säker på det verkligen skulle bli så om jag nu hade varit en tjej. Då hade jag varit lika påverkad som alla andra av kraven och förväntningarna på att attrahera männens uppmärksamhet.

När jag ställde Prada mot Céline och nyminimalismen mot hemmafrulooken i våras i Svenska Dagbladet föll några meningar bort i slutändan. De handlade om njutningen över att få vara ett objekt.

Som bög är man en man som ständigt är medveten om och utsatt för objektifiering. Man utsätter också andra för objektifiering, vi är alla lika goda kålsupare, och mycket av bögkulturen handlar helt enkelt om att objektfiera sig själv och sitt ragg så att sex inträffar. Det är uppenbart att det finns en tomhet i det, men vad som inte är lika tydligt är att det också finns en njutning. Att vara åtrådd, betraktad, att bli behandlad som ett objekt, är inte bara en själsdödande upplevelse, det är också ofta något positivt. Min tanke i diskussionen kring Mad Men var att serien också handlar om att det finns en tilltalande enkelhet i att klä sig för att attrahera, snarare än att, säg, uttrycka sin personlighet.

Mode sägs ju vara en lek, men när det gäller just att vara sexig verkar det alltid bli blodigt allvar. Varenda gång hemmafrulooken eller något liknande bubblar upp kommer ramaskriet som ett brev på posten. Men ärligt, är att klä sig som på 50-talet verkligen ett hot mot kvinnor i dag? Är det verkligen ett tecken på konservativa värderingar? Sitter kvinnoförtrycket i sömmarna?

Just genom att ställa upp regler för vad som är rätt eller fel tvättar många bort just den känsla av lekfullhet som de vill ska karakterisera modet. Det känns som om idén att mode ska uttrycka ens personlighet har tagit över så till den milda grad att just modets styrka – att det kan förändra människors upplevelse av dig, att det är teater lika mycket som stil – har klippts av som vore tyckarna Delila.

Inte för att man måste byta stil varje dag, eller för den delen varje säsong, men jag tror verkligen inte att det finns något som är fel inom mode. Så nä, jag har inga problem att förstå om man inte vill visa upp sin kropp, särskilt om man är en smart tjej med mycket att säga, men det är inte en moraliskt överlägsen position bara för att man inte vill vara ett objekt, och genom sitt val har man inte bara begränsat sin vokabulär, man har också förlorat möjligheten till den enklaste av njutningar: glädjen i att få vara åtrådd för sin kropp. Och vice versa: att en person som bara klär sig i tutt-och-muff-klänningar lär snart inse att det visst är kul att alla kollar på ens bröst, men kanske mindre roligt när de inte bryr sig om vad man säger.

fredag
sep032010

Veckans krönika

Rodeo ifrågasätter jag Comme des Garçons:

Så starkt är det antikroppsliga draget hos CdG att jag ibland undrar om inte många som älskar Kawakubos kläder egentligen bara är missnöjda med sin kropp.

lördag
aug282010

Unisex och androgyna kroppar

Gårdagens krönika om unisex på Rodeo föddes egentligen som ett skämt. Typ "Unisex är bara ett annat sätt att säga att man ska vara smal." [Lägg på skratt här]

Men den blev lite allvarligare när jag satt och skrev den. Lisa, Agnes och Benjamin kommenterar, vilket så klart är väldigt uppskattat av mig.

Jag är inte emot unisex. Jag anser också, precis som Agnes och Benjamin är inne på, att styrkan i mode är att det är ett medel för människor att bryta sig loss ur sina naturgivna roller.

Däremot måste jag invända mot att hemmafrulooken är naturlig. Eller så här: den kvinnliga 50-talsfiguren för självklart tankarna till urkvinnor och moderlighet. På det sättet är den "naturlig" i meningen konservativ, att den inte utmanar könsrollera utan tycks förstärka dem.

Men samtidigt är New Look, i all sin kvinnlighet, också ett bra exempel på hur konstruerad feminitet är. Det är en extrem look, en överdriven kvinnlighet, en förstärkt sådan, med getingmidja och fyllig byst. Det finns inget naturligt över det hela. New Look var ett sätt för kvinnor att skapa kurvor, oavsett om de hade dem eller inte. Det är ju också ett sätt att lura naturen.

För massa år sedan skrev jag en artikel om badmode i Sverige (eller avsaknaden av det) för DN På stan. Min tes var att genom att undvika mode förflyttas fokus till kroppen och därför blir det dem med snyggast kropp som "vinner". Utan mode, mer förtryck, inte mindre.

När det gäller unisex kan jag därför ibland känna att det man vinner i frihet när det gäller könsroller, förlorar man i möjlighet att lura blicken med klassiska modetrick. Jag är inte säker på att unisexmodet döljer kroppen, det är fullt möjligt att det är precis tvärtom.

För faktum kvarstår: alltid när androgynt mode ska presenteras så visas det på smala och finlemmade kroppar, oavsett om vi pratar kvinnliga eller manliga modeller. Jag tror att detta har att göra med att det är den vackra pojken som är den ultimata androgynen, en varelse som med Camille Paglias ord är "luminously masculine and feminine. He has male muscle structure but a dewy girlishness."

Jag misstänker att det är otänkbart att visa unisexmode på alltför kurviga (eller muskulösa) kroppar. Det får kläderna att bli något annat. Plaggens estetik och kroppens ideal hänger ihop och unisex signalerar upplösning av könsrollerna någonstans i mitten, hos den vackra unga pojken. Och han är smal och utan kurvor.

lördag
aug282010

Touch this hair, touch all of this hair

Robin Givhan har verkligen sprungit om Cathy Horyn som min favvo av världens modejournalister. Ibland kan hon förvisso signalera en alltför moraliserande attityd, som när hon tyckte Alexander McQueen gjorde misogyna kläder, men för det mesta är hon alldeles briljant. Det känns skönt att ha någon att se upp till och jag försöker någonstans aspirera till att skriva om mode på ett liknande sätt.

I dag analyserar hon Hillary Clintons nya, något längre, frisyr. Det kanske låter oerhört tråkigt och som ett ytligt ämne. Dessutom, måste en seriös kvinna som Clinton utsättas för denna fingranskning av hur hon ser ut?

Men i Givhans händer blir det aldrig sensationalistiskt. Det blir en text som säger något om kvinnors villkor och kulturella normer:

Cultural pressure to submit to the scissors after a certain age seems rife with an unkind and unspoken subtext that because long locks are a sign of vibrancy and sexiness, it's a social contradiction to see such styles on women who have wrinkles and crow's-feet.

Det här är ju relevant även i Sverige, där en resa till min hemstad Borås visar hur äldre svenska par suddar ut könsgränserna med pastellfärgade friluftskläder och kortklippt hår.

Just den här typen av intelligent analyserande är vad jag anser att en modejournalistik värd namnet borde syssla med. Och det är också den typen av uppdrag som jag önskade mig att redaktörer vågade lägga ut. I viss mån får jag då och då ett sådant utrymme i Svenska Dagbladet.

Jag undrar till exempel vad som hade kunnat hända om jag eller någon annan smart modepenna hade fått i uppdrag att skriva en artikel i Givhans stil om Sven-Otto Littorins bockskägg.

söndag
aug222010

Ni vet när man är lite bakfull? Då går låtar in under huden.

Jag tog en promenad idag och kastades mellan överväldigande lyckosvallningar, saknad och tårar i ögonen i takt med musiken.

Igår dj:ade jag på Mums-releasen och såg den överlevande medlemmen av Milli Vanilli uppträda på Marie Laveau. Ni borde försöka få tag på nya numret, det är knäckande bra (eller läs det på nätet). Och jag har skrivit en artikel om manlighet (som också är temat för numret).

Sedan bar det av till Blacklight där min kompis försökte få mig att flirta med en kille från sossarna och introducerade mig med "Daniel har blivit socialist!". Det gick sådär tror jag. Var nog mest full. Men det var kul att dansa på dansgolvet inne på toaletten (ja, de har en dj bland båsen och urinoaren).

Men här är låtarna som nästan stoppade mitt hjärta idag. Bara reggae. Bara lovers rock.

Om ni har missat min Rodeokrönika den här veckan så finns den här.

torsdag
aug122010

Är det USA:s tid nu?

Två tankar ledde mig hit. Först, journalisten Mark Ritson skriver i Marketing Week at Chanel håller på att bli dammigt (via The Cut):
Of all the criticisms you can level at a luxury brand, dusty is perhaps the most devilish. The great luxury brands are unusual in that they are much older than the clients they currently target. For each to survive must practice the art of constant brand revitalisation — a delicate process in which centuries of heritage is carefully balanced with contemporary rule breaking. Should a luxury brand ever slow down in the latter category, it rapidly becomes dusty.
Två. När Paris blev dammigt förra gången i slutet av 80-talet föddes 90-talet i London. Paris var dött, passé för att de enda som bar kläderna var lunchmadamer med alldeles för mycket pengar.
Men är det verkligen London som ligger i startgroparna den här gången? Nog för att det finns roliga och bra märken i London, men min känsla är ändå att det är New Yorks unga designers som framkallar hysteri: Alexander Wang, Rodarte, Proenza Schouler.
Det kanske är överdrivet, och Paris är absolut inte lika mossigt som det en gång var. Men New Yorks modevecka är ung (startade på riktigt först 1993) och det kanske är först nu som det finns tillräckligt med självförtroende för att skapa ett verkligt alternativ till Europa.
fredag
aug062010

Rodeokrönika

Japp, de är igång igen. Denna gång hakar jag på diskussionerna om modeller med dålig kosthållning:

Det finns ju nämligen en logik i att modeller berättar om sina dieter och sin träning. Det gör dem mer uppnåeliga och är ytterligare ett steg bort från det tidigare modellidealet, som började nedmonteras någon gång efter supermodelleran, då modellerna var svåra att identifiera sig med, som någon sorts supermänniskor som hölls upp som ideal, men som var omöjligt glamourösa och omöjligt vackra.

Läs resten här.

fredag
aug062010

Ruby

måndag
jul262010

"The more women dominate, the more they behave, fittingly, like the dominant sex."

Atlantic Monthlys huvudartikel i senaste (eller är det kanske förra) numret handlar om hur framtiden tillhör kvinnorna. Till och med nutiden tillhör kvinnorna eftersom de kvaliteter som efterfrågas är sådana där kvinnor har en edge: social kompetens, självkontroll, kommunikativ förmåga. 

Mycket som artikeln tar upp har det pratats om tidigare, som att kvinnor utbildar sig i mycket större utsträckning än män, men sammantaget pekar artikeln på en värld som mer och mer definieras av kvinnor och kvinnors intressen.

Det får mig att tänka på om inte 00-talets modevurm egentligen är ett tecken på att det är kvinnor som idag är kulturellt dominerande, så till den grad att män också har tvingats bli konsumenter av mode. Det skulle kunna hänga ihop med att kvinnor i större utsträckning än tidigare sätter spelreglerna för hur män ska vara för att de ska känna att det är värt att gifta sig och bilda familj. Det funkar liksom inte längre att vara en kille som inte spelar på tjejernas villkor, de måste vara fräscha, modeintresserade och ta hand om sitt utseende. Slusken är död, Al Bundy skulle aldrig få ligga idag, särskilt inte med Peggy. Därav manliga fantasier som Eastbound and Down, där misslyckandet neutraliseras genom att vägra ge efter för kvinnliga krav och bara låta chauvinismen flöda fritt.

Jag ställde också frågan i ett tidigare inlägg om inte fascinationen för Mad Men pekade på att vi befinner oss i en lika omvälvande period som 60-talet. Kanske är det just detta som är förändringen: att i framtiden kommer samhället att domineras av kvinnors behov för att det är deras färdigheter som är samhällsbärande. Kanske kommer feminismen att försvinna som Annalee Newitz tror i en krönika för io9.com. I stället spår hon en comeback för klassperspektivet. Detta är något som även Reihan Salam är inne på i en artikel för Forbes. I takt med att kvinnor tjänar mer och har familjer där båda föräldrarna arbetar (japp, han är amerikan) är framtidens jobb i, surprise, tjänstesektorn och då närmare bestämt i de sysslor som medelklassmammorna inte längre har tid med: städning och barnpassning. Detta är framtidens jobb för dem utan utbildning och även dessa jobb är arbeten som kvinnor lättare kan få än män. Men visst får man en känsla av en framtid som på många sätt påminner om en dåtid? Med tjänare och ammor? Med skillnaden att förr kunde kvinnorna solidarisera sig för att de alla på något sätt var andra klassens medborgare, utan rösträtt och andra smått grundläggande rättigheter. Nu kommer de ställas mot varandra enligt klasslinjerna.

Jag är alltid tveksam till alltför vinklade artiklar och Hanna Rosins Atlantic-artikel har till och med rubriken "The End of Men". Det är lätt att peka på rätt många orättvisor för kvinnor här i samhället och som en gay herre känns det inte riktigt som att det råder någon nöd för straighta män och deras intressen. Men om man jämför 90-talet med 00-talet rent popkulturellt så kändes 90-talet extremt killigt, med en dj-kultur som stängde ute såväl tjejer som bögar. 00-talet verkar i kontrast med detta som ett tjejernas årtionde och mer och mer så i takt med att modebloggarna blev tongivande i andra halvan av decenniet.

Vissa av mina tjejkompisar gillar att prata om mediamän (eller mediapenisar som de kallar dem) och visst finns det känsla av att killars intressen ofta framear samtalet i mediastockholm (surdeg någon?). Men på många sätt känns det som ett sista puff innan makten går upp i rök och det är tjejer som sitter som redaktörer och inleder de tongivande debatterna. Bangs nummer om den kvinnliga nörden är bara ett exempel på att kvinnor tar sina egna specialintressen på större allvar än tidigare.

Förhoppningsvis kommer detta att innebära att vi kommer få se en bättre balans för vad som anses vara relevant att behandla i media. Eller kanske snarare: det kommer inte längre att gå att skriva om surdeg och låtsas att ämnet är allmängiltigt.

tisdag
jul202010

6Ts (och stickspåret: Är Laura Nyro den mest underskattade artisten någonsin?)

Min kompis Mary Lee hade en teori om intresset för Mad Men som jag tyckte var intressant. Hon trodde att det är just den där känslan av att förändring ligger i luften som vi dras till, en känsla som definitivt finns i serien, men, tyckte hon, något vi även känner idag.

Vad är det för era vi lämnar bakom oss i så fall? För 60-talet är fortfarande svårslaget i det att det som tidigare hade varit en angelägenhet för marginaliserade drömmare i några subkulturer blev en angelägenhet för alla som var unga.

Den där kraften känns ännu idag. Jag undrar hur det var att vara med om den när det hände. Antagligen mycket mer vardagligt än vad det känns idag, allt eftersom perioden mytologiseras. Men ändå, homosexrevolution, sexuell frigörelse, kvinnlig emancipation, miljömedvetande, tro på en bättre mer rättvis värld. Hur kunde folk argumentera mot det? Hur kan människor fortfarande argumentera mot det?

Men visst är det så att vi dras tilll den här perioden i början av 60-talet när det gamla fortfarande var herre på täppan och det nya mest bubblade? Och då pratar jag inte bara om Prada och Louis Vuittons höstkollektioner. Ta bara Hairspray, den äldre och den yngre versionen. John Waters gamla film från 1988 var en art house film som få såg. Versionen med Michelle Pfeiffer och John Travolta var först en Broadway-musikal som spelades för mainstreamturister på besök i New York.

You can't stop the beat som är avslutningsnumret i musikalen och filmen från 2007 handlar uttryckligen om att det inte går att stoppa förändringen. I John Waters film är budskapet inte lika naivt optimistiskt, utan mer något man kämpar sig till. Här är slutscenen, med mer av en känsla av att moderniteten är som en ohyra som infektera folk, får dem att släppa lös sin sexualitet.

Jag är evinnerligt trött på den realism som präglat den politiska debatten under så länge jag kan minnas. Inte för att man ska vara orealistisk, men alltför ofta är realismen bara en förevändning för att slippa förändring.

Andrew Sullivan, den konservative, USA-baserade bloggaren, brukar ofta prata om den brittiske filosofen Michael Oakeshott, som Sullivan summerar så här i en intervju i The Intelligent Life:

“While not denying that the truth exists, the [Oakeshottian] conservative is content to say merely that his grasp on it is always provisional. He begins with the assumption that the human mind is fallible, that it can delude itself, make mistakes, or see only so far ahead.” In light of this extreme fallibility, human beings should err on the side of inaction. Claims to certainty—in religion, or political ideology—are invariably hubristic. We have to build our politics on “the radical acceptance of what we cannot know for sure”.

Oakeshott uttryckte det själv så här:

To be conservative, then, is to prefer the familiar to the unknown, to prefer the tried to the untried, fact to mystery, the actual to the possible, the limited to the unbounded, the near to the distant, the sufficient to the superabundant, the convenient to the perfect, present laughter to utopian bliss.

I sin essä The Politics of Faith and the Politics of Scepticism menade Oakeshott att två grundläggande politiska temperament fanns, det ena en trons politik, där man tror på människans förmåga att uppnå och förstå vad det universellt goda är, det andra en skepticismens politik, där man helt enkelt är skeptisk till att det är möjligt för en så imperfekt varelse som människan.

Men 60-talet visade just att förändring kan ske väldigt snabbt. Det fanns inget realistisk kring de vänsterliberala teorier som drev fram en bättre värld. Idag lever vi alla (i alla fall i väst) i 60-talets kölvatten.

Jag saknar verkligen den där optimismen som fanns förr och jag tror inte jag är ensam. Vänstern är alltid så negativ eftersom den verkar fokuserad på orättvisorna och vad som är fel. Det är liberalerna som är de optimistiska idag. Tidningen Neo gjorde ett helt nummer om att allt bara blir bättre och bättre medan vänstern tycks stå för domedagsprofetior och restriktioner. Jag tror helt enkelt inte att det är det folk vill höra. På de rödgrönas samarbetssajt känns det som om de försöker vara lite positiva och inte prata så mycket om det dåliga. Ändå låter det så här:

Vi vill göra Sverige världsledande i klimatomställning. För att skapa en hållbar framtid för våra barn och barnbarn krävs en grön omställning idag, med investeringar i järnvägar och ny infrastruktur. Runt om i världen har omställningen redan startat och här växer en av de kommande årens viktigaste tillväxtbranscher fram, med miljöteknikföretag i spetsen. Här kommer många nya jobb att skapas. Svenska företag ska vara ledande i att ta fram framtidens teknik och driva på den globala utvecklingen. Satsningar ska göras på förnybar energi och klimatsmart boende.

Jag tycker inte det låter särskilt uplifting. Varför inte skriva "Vi kan bli världsledande inom miljö."? och spinna vidare på vad vi faktiskt kan uppnå? Vi kan bli världens mest jämställda land! Vi kan skapa ett samhälle där vi tar hand om varandra!

Jag tror de är fast i Olof Palmes gamla "politik är att vilja". Ja, vilja är där det börjar, men det är när man inser att man kan som den verkliga kraften kommer, Obama-tricket liksom.

Måste vi inte använda ordet "kunna" inom politiken? Var det inte det som var grejen med 60-talet? Att svarta kunde få rättigheter, att kvinnor kunde gå ut i arbetslivet, att homosexuella kunde sluta känna skam över vilka de var? Var inte Herbert Marcuses idé om den endimensionella människan att hon kunde vara något annat?

Så i stället för att fråga oss vad vi vill vara, så undrar jag vad vi kan vara. Jag tror nämligen att människan kan vara god, kan vara solidarisk, kan vara jämställd, kan vara tolerant, kan vara öppensinnad. Jag tror allt det här för att jag sett hur individer accepterat mig som homosexuell trots att de kommer från den djupaste religiösa bakgrund. Jag tror allt det här för att jag ser lattepappor på Sveriges gator. Jag tror det handlar om att människor vill vara goda, men inte fattar att de kan.

Och så slutligen till Laura Nyro, som det här inlägget egentligen skulle handlat om (hade tänkt vara lat och lägga upp en dagens låt). Jag kommer ihåg första gången jag hörde Laura. Min kompis Madelaine spelade henne för mig någon gång i mitten av 90-talet och jag dog. Det var det bästa jag hört någonsin. Jag tycker fortfarande att hon är en av de mest briljanta artisterna som världen skapat och med tanke på det, osannolikt underskattad. Det finns knappt några youtube-klipp med henne, men jag hittade i alla fall två från sent 60-tal. Ett av dem, ett framförande av låten Save The Country, sammanfattar egentligen allt jag ville säga med det här inlägget. Det är inget snack om "vilja", bara "kunna". Jag tror det är det känslan av förändring handlar om, att inse att saker och ting kan vara annorlunda, att vi kan vara något annat. Kanske är det det vi känner när vi tittar på Mad Men, just för att vi ser förändringen som inte karaktärerna är så medvetna om. Vi vet att livet kan vara bättre.