Sök
RSS
Twitter
torsdag
aug122010

Är det USA:s tid nu?

Två tankar ledde mig hit. Först, journalisten Mark Ritson skriver i Marketing Week at Chanel håller på att bli dammigt (via The Cut):
Of all the criticisms you can level at a luxury brand, dusty is perhaps the most devilish. The great luxury brands are unusual in that they are much older than the clients they currently target. For each to survive must practice the art of constant brand revitalisation — a delicate process in which centuries of heritage is carefully balanced with contemporary rule breaking. Should a luxury brand ever slow down in the latter category, it rapidly becomes dusty.
Två. När Paris blev dammigt förra gången i slutet av 80-talet föddes 90-talet i London. Paris var dött, passé för att de enda som bar kläderna var lunchmadamer med alldeles för mycket pengar.
Men är det verkligen London som ligger i startgroparna den här gången? Nog för att det finns roliga och bra märken i London, men min känsla är ändå att det är New Yorks unga designers som framkallar hysteri: Alexander Wang, Rodarte, Proenza Schouler.
Det kanske är överdrivet, och Paris är absolut inte lika mossigt som det en gång var. Men New Yorks modevecka är ung (startade på riktigt först 1993) och det kanske är först nu som det finns tillräckligt med självförtroende för att skapa ett verkligt alternativ till Europa.
fredag
aug062010

Rodeokrönika

Japp, de är igång igen. Denna gång hakar jag på diskussionerna om modeller med dålig kosthållning:

Det finns ju nämligen en logik i att modeller berättar om sina dieter och sin träning. Det gör dem mer uppnåeliga och är ytterligare ett steg bort från det tidigare modellidealet, som började nedmonteras någon gång efter supermodelleran, då modellerna var svåra att identifiera sig med, som någon sorts supermänniskor som hölls upp som ideal, men som var omöjligt glamourösa och omöjligt vackra.

Läs resten här.

fredag
aug062010

Ruby

måndag
jul262010

"The more women dominate, the more they behave, fittingly, like the dominant sex."

Atlantic Monthlys huvudartikel i senaste (eller är det kanske förra) numret handlar om hur framtiden tillhör kvinnorna. Till och med nutiden tillhör kvinnorna eftersom de kvaliteter som efterfrågas är sådana där kvinnor har en edge: social kompetens, självkontroll, kommunikativ förmåga. 

Mycket som artikeln tar upp har det pratats om tidigare, som att kvinnor utbildar sig i mycket större utsträckning än män, men sammantaget pekar artikeln på en värld som mer och mer definieras av kvinnor och kvinnors intressen.

Det får mig att tänka på om inte 00-talets modevurm egentligen är ett tecken på att det är kvinnor som idag är kulturellt dominerande, så till den grad att män också har tvingats bli konsumenter av mode. Det skulle kunna hänga ihop med att kvinnor i större utsträckning än tidigare sätter spelreglerna för hur män ska vara för att de ska känna att det är värt att gifta sig och bilda familj. Det funkar liksom inte längre att vara en kille som inte spelar på tjejernas villkor, de måste vara fräscha, modeintresserade och ta hand om sitt utseende. Slusken är död, Al Bundy skulle aldrig få ligga idag, särskilt inte med Peggy. Därav manliga fantasier som Eastbound and Down, där misslyckandet neutraliseras genom att vägra ge efter för kvinnliga krav och bara låta chauvinismen flöda fritt.

Jag ställde också frågan i ett tidigare inlägg om inte fascinationen för Mad Men pekade på att vi befinner oss i en lika omvälvande period som 60-talet. Kanske är det just detta som är förändringen: att i framtiden kommer samhället att domineras av kvinnors behov för att det är deras färdigheter som är samhällsbärande. Kanske kommer feminismen att försvinna som Annalee Newitz tror i en krönika för io9.com. I stället spår hon en comeback för klassperspektivet. Detta är något som även Reihan Salam är inne på i en artikel för Forbes. I takt med att kvinnor tjänar mer och har familjer där båda föräldrarna arbetar (japp, han är amerikan) är framtidens jobb i, surprise, tjänstesektorn och då närmare bestämt i de sysslor som medelklassmammorna inte längre har tid med: städning och barnpassning. Detta är framtidens jobb för dem utan utbildning och även dessa jobb är arbeten som kvinnor lättare kan få än män. Men visst får man en känsla av en framtid som på många sätt påminner om en dåtid? Med tjänare och ammor? Med skillnaden att förr kunde kvinnorna solidarisera sig för att de alla på något sätt var andra klassens medborgare, utan rösträtt och andra smått grundläggande rättigheter. Nu kommer de ställas mot varandra enligt klasslinjerna.

Jag är alltid tveksam till alltför vinklade artiklar och Hanna Rosins Atlantic-artikel har till och med rubriken "The End of Men". Det är lätt att peka på rätt många orättvisor för kvinnor här i samhället och som en gay herre känns det inte riktigt som att det råder någon nöd för straighta män och deras intressen. Men om man jämför 90-talet med 00-talet rent popkulturellt så kändes 90-talet extremt killigt, med en dj-kultur som stängde ute såväl tjejer som bögar. 00-talet verkar i kontrast med detta som ett tjejernas årtionde och mer och mer så i takt med att modebloggarna blev tongivande i andra halvan av decenniet.

Vissa av mina tjejkompisar gillar att prata om mediamän (eller mediapenisar som de kallar dem) och visst finns det känsla av att killars intressen ofta framear samtalet i mediastockholm (surdeg någon?). Men på många sätt känns det som ett sista puff innan makten går upp i rök och det är tjejer som sitter som redaktörer och inleder de tongivande debatterna. Bangs nummer om den kvinnliga nörden är bara ett exempel på att kvinnor tar sina egna specialintressen på större allvar än tidigare.

Förhoppningsvis kommer detta att innebära att vi kommer få se en bättre balans för vad som anses vara relevant att behandla i media. Eller kanske snarare: det kommer inte längre att gå att skriva om surdeg och låtsas att ämnet är allmängiltigt.

tisdag
jul202010

6Ts (och stickspåret: Är Laura Nyro den mest underskattade artisten någonsin?)

Min kompis Mary Lee hade en teori om intresset för Mad Men som jag tyckte var intressant. Hon trodde att det är just den där känslan av att förändring ligger i luften som vi dras till, en känsla som definitivt finns i serien, men, tyckte hon, något vi även känner idag.

Vad är det för era vi lämnar bakom oss i så fall? För 60-talet är fortfarande svårslaget i det att det som tidigare hade varit en angelägenhet för marginaliserade drömmare i några subkulturer blev en angelägenhet för alla som var unga.

Den där kraften känns ännu idag. Jag undrar hur det var att vara med om den när det hände. Antagligen mycket mer vardagligt än vad det känns idag, allt eftersom perioden mytologiseras. Men ändå, homosexrevolution, sexuell frigörelse, kvinnlig emancipation, miljömedvetande, tro på en bättre mer rättvis värld. Hur kunde folk argumentera mot det? Hur kan människor fortfarande argumentera mot det?

Men visst är det så att vi dras tilll den här perioden i början av 60-talet när det gamla fortfarande var herre på täppan och det nya mest bubblade? Och då pratar jag inte bara om Prada och Louis Vuittons höstkollektioner. Ta bara Hairspray, den äldre och den yngre versionen. John Waters gamla film från 1988 var en art house film som få såg. Versionen med Michelle Pfeiffer och John Travolta var först en Broadway-musikal som spelades för mainstreamturister på besök i New York.

You can't stop the beat som är avslutningsnumret i musikalen och filmen från 2007 handlar uttryckligen om att det inte går att stoppa förändringen. I John Waters film är budskapet inte lika naivt optimistiskt, utan mer något man kämpar sig till. Här är slutscenen, med mer av en känsla av att moderniteten är som en ohyra som infektera folk, får dem att släppa lös sin sexualitet.

Jag är evinnerligt trött på den realism som präglat den politiska debatten under så länge jag kan minnas. Inte för att man ska vara orealistisk, men alltför ofta är realismen bara en förevändning för att slippa förändring.

Andrew Sullivan, den konservative, USA-baserade bloggaren, brukar ofta prata om den brittiske filosofen Michael Oakeshott, som Sullivan summerar så här i en intervju i The Intelligent Life:

“While not denying that the truth exists, the [Oakeshottian] conservative is content to say merely that his grasp on it is always provisional. He begins with the assumption that the human mind is fallible, that it can delude itself, make mistakes, or see only so far ahead.” In light of this extreme fallibility, human beings should err on the side of inaction. Claims to certainty—in religion, or political ideology—are invariably hubristic. We have to build our politics on “the radical acceptance of what we cannot know for sure”.

Oakeshott uttryckte det själv så här:

To be conservative, then, is to prefer the familiar to the unknown, to prefer the tried to the untried, fact to mystery, the actual to the possible, the limited to the unbounded, the near to the distant, the sufficient to the superabundant, the convenient to the perfect, present laughter to utopian bliss.

I sin essä The Politics of Faith and the Politics of Scepticism menade Oakeshott att två grundläggande politiska temperament fanns, det ena en trons politik, där man tror på människans förmåga att uppnå och förstå vad det universellt goda är, det andra en skepticismens politik, där man helt enkelt är skeptisk till att det är möjligt för en så imperfekt varelse som människan.

Men 60-talet visade just att förändring kan ske väldigt snabbt. Det fanns inget realistisk kring de vänsterliberala teorier som drev fram en bättre värld. Idag lever vi alla (i alla fall i väst) i 60-talets kölvatten.

Jag saknar verkligen den där optimismen som fanns förr och jag tror inte jag är ensam. Vänstern är alltid så negativ eftersom den verkar fokuserad på orättvisorna och vad som är fel. Det är liberalerna som är de optimistiska idag. Tidningen Neo gjorde ett helt nummer om att allt bara blir bättre och bättre medan vänstern tycks stå för domedagsprofetior och restriktioner. Jag tror helt enkelt inte att det är det folk vill höra. På de rödgrönas samarbetssajt känns det som om de försöker vara lite positiva och inte prata så mycket om det dåliga. Ändå låter det så här:

Vi vill göra Sverige världsledande i klimatomställning. För att skapa en hållbar framtid för våra barn och barnbarn krävs en grön omställning idag, med investeringar i järnvägar och ny infrastruktur. Runt om i världen har omställningen redan startat och här växer en av de kommande årens viktigaste tillväxtbranscher fram, med miljöteknikföretag i spetsen. Här kommer många nya jobb att skapas. Svenska företag ska vara ledande i att ta fram framtidens teknik och driva på den globala utvecklingen. Satsningar ska göras på förnybar energi och klimatsmart boende.

Jag tycker inte det låter särskilt uplifting. Varför inte skriva "Vi kan bli världsledande inom miljö."? och spinna vidare på vad vi faktiskt kan uppnå? Vi kan bli världens mest jämställda land! Vi kan skapa ett samhälle där vi tar hand om varandra!

Jag tror de är fast i Olof Palmes gamla "politik är att vilja". Ja, vilja är där det börjar, men det är när man inser att man kan som den verkliga kraften kommer, Obama-tricket liksom.

Måste vi inte använda ordet "kunna" inom politiken? Var det inte det som var grejen med 60-talet? Att svarta kunde få rättigheter, att kvinnor kunde gå ut i arbetslivet, att homosexuella kunde sluta känna skam över vilka de var? Var inte Herbert Marcuses idé om den endimensionella människan att hon kunde vara något annat?

Så i stället för att fråga oss vad vi vill vara, så undrar jag vad vi kan vara. Jag tror nämligen att människan kan vara god, kan vara solidarisk, kan vara jämställd, kan vara tolerant, kan vara öppensinnad. Jag tror allt det här för att jag sett hur individer accepterat mig som homosexuell trots att de kommer från den djupaste religiösa bakgrund. Jag tror allt det här för att jag ser lattepappor på Sveriges gator. Jag tror det handlar om att människor vill vara goda, men inte fattar att de kan.

Och så slutligen till Laura Nyro, som det här inlägget egentligen skulle handlat om (hade tänkt vara lat och lägga upp en dagens låt). Jag kommer ihåg första gången jag hörde Laura. Min kompis Madelaine spelade henne för mig någon gång i mitten av 90-talet och jag dog. Det var det bästa jag hört någonsin. Jag tycker fortfarande att hon är en av de mest briljanta artisterna som världen skapat och med tanke på det, osannolikt underskattad. Det finns knappt några youtube-klipp med henne, men jag hittade i alla fall två från sent 60-tal. Ett av dem, ett framförande av låten Save The Country, sammanfattar egentligen allt jag ville säga med det här inlägget. Det är inget snack om "vilja", bara "kunna". Jag tror det är det känslan av förändring handlar om, att inse att saker och ting kan vara annorlunda, att vi kan vara något annat. Kanske är det det vi känner när vi tittar på Mad Men, just för att vi ser förändringen som inte karaktärerna är så medvetna om. Vi vet att livet kan vara bättre.

onsdag
jul142010

Det här med kött

Det verkar som om varje gång jag bosätter mig i England så börjar det rycka i min vegonerv. Och varje gång försöker jag lösa problemet eller komma fram till vad jag tycker genom att läsa en bok. Förra gången var det Peter Singers The Way We Eat och Michael Pollans The Omnivore's Dilemma och där jag tyckte Pollan gick segrande ur striden, vilket resulterade i att jag kom fram till att argumenten för att minska sin köttkonsumtion och dessutom bara köpa kravmärkt kött var mycket starka, av såväl ekologiska som etiska skäl. Hälsoskälen har jag aldrig brytt mig om.

Den här gången var det Jonathan Balcombes bok Second Nature – The Inner Lives of Animals som införskaffades. Något i själva idén om att forskningen om djurs känsloliv har kommit mycket längre än vi är medvetna om väckte mig ur min slumrande köttdröm. Det skrattas så ofta åt att djurrättsförespråkare värderar djur högre än människor eller åtminstone som lika värda och det absurda i detta. Men i takt med att forskningen bryter ner barriären mellan människor och djur så att djur både har kultur och personlighet blir det allt tydligare att det är en fråga om gradskillnad, inte någon kategorisk skillnad.

Styrkan med boken är i vilket som helst Balcombes hundratals exempel från forskningen om djurs själsliv och intelligens. Som en deflin som dyker upp i varje recension av boken som lärde sig att lura till sig mer fisk från sina skötare. Delfinen fick en belöning varje gång hon samlade skräppapper från bassängen och gav det till en skötare. Men hon började snart samla skräpet under en sten på botten och rev av små bitar när hon såg en människa och fick sålunda mycket mer fisk.

Men Balcombe pratar inte enbart om däggdjur som delfiner, apor eller hundar. Han pratar om fiskar och fåglar och pekar på att deras intelligens är väldigt anpassad till deras omgivning. Han påpekar att de har relationer, att de samarbetar och kan identifiera varandra. De kan också identifiera andra. Präriehundar har olika rop eller "ord" för olika hot. De utvecklar också nya, de har ett helt nytt rop för människa med gevär, som är skilt från "människa". Många djur visar också tecken på moral, som forskning som påvisar att hundar har en känsla för rättvisa.

Vad Balcombe försöker peka på är att djur ofta omtalas som en opersonlig grupp eller massa istället för de intelligenta individer som de är.

Samtidigt vill han bryta vår felaktiga uppfattning om att djur lever i en grym natur fylld av sjukdom och död. Tvärtom är djurs liv till mesta delen fyllda av njutning och rätt bra. Han påpekar också att den solkart mest våldsamma djurarten är människan.

Ofta är det här sådant vi vet men kopplar bort när vi står på Ica. Om man har levt med en hund eller katt är det uppenbart att de har känslor och det handlar inte det minsta om att man humaniserar dem. Jag hade önskat att mer av forskningen som återges i Balcombes bok handlade om just de djur vi äter. Grisar till exempel är så lika oss biologiskt att vi kan ha deras inre organ som våra egna. Varför utesluter vi dem från förmågan att känna smärta och skräck när de är i slakteriet? Studier har i och för sig visat att slaktdjur visar ökad stress när de ser andra djur dödas. De förstår uppenbarligen vad som händer.

När en kvinna som lustigt nog hette Emily Doolittle och som forskade på djurs musikalitet var med i mitt favoritprogram Start the week nyligen förvånades jag också över att en australisk fågel som heter Pied Butcherbird måste lära sig sin sång av andra fåglar från sin art. I mina öron låter det som kultur. Dr Doolittle var också inne på spåret att många fåglar njuter av sin sång, att den är en sorts rekreation. Var går egentligen den där gränsen mellan människa och djur som är vår grund för att behandla djur som icke-medvetna varelser?

Peter Singer har naturligtvis länge varit inne på att den gräns som vi dragit mot djuren inte går att upprätthålla stringent utan är godtycklig. Oavsett vad vi väljer som kriterium för att särskilja djur och människor så måste vi antingen utesluta bebisar och komapatienter, eller ta med ett antal djur i det vi kallar mänskligheten. Ju mer forskningen intresserar sig för att förstå djurs intelligens och kultur desto suddigare blir den där gränsen.

Fast Balcombe hävdar också att han inte vill göra djur till människor utan att han genom att visa på hur komplexa och intelligenta de är, hoppas kunna få oss att inse att de är värda respekt. Där kan jag inte annat en hålla med. Det är just respekten för dem som saknas i sättet vi framställer mat i dag. Vi vet att de är medvetna varelser, men vi behandlar dem som produkter.

En del av min vegonervositet späddes också på när jag såg en rapport i The Times om djur som utsattes för fruktansvärda grymheter på slakterier här i Storbritannien. Ett av slakterierna var till och med kravmärkt. Jag är övertygad om att det är ett resultat av det industrialiserade sättet att framställa kött. Den respekt för djuren som finns inskriven i reglerna är teoretisk, inte praktisk. Jag tvivlar på att det går att välja etiskt kött i snabbköpet.

Och då blev frågan: Kan jag verkligen bidra till det här systemet?

För den som inte orkar läsa boken kan man lyssna på en lång radiointervju med Jonathan Balcombe här.

fredag
jul092010

Den goda porren

GD: "Gay" porn was never dominated by gay models, and in the case of Bel Ami, not even half of the employees are gay. (In the last three years, we had seven babies born to our employees.) Gay porn should be more accurately called "all-male porn".

En fascinerande intervju med mannen bakom Bel Ami, den slovakiska gayporrstudion med killar som ser ut som your average Kim Jones-modell. Det känns liksom bara helt gemytligt där på Bel Ami-kontoret, modellerna jobbar kvar och skaffar barn.

[Towleroad]

fredag
jul092010

En stilla fråga

Varför ska beautyannonser alltid få modellerna att se ut som om de blivit photoshoppade av Bingo Rimér?

[In Style]

fredag
jul092010

Sexy Body Issues

Sex månader efter att V gjorde The Size Issue med Crystal Renn och alla andra runda kvinnor gör de numret för dem med sexiga kroppar. Då får vi inte det minsta nytänkande utan bara "sexig kropp är en tjej med bröst och höfter". Det intressanta är hur den här trenden mot sexiga kroppar har krokat i det "kurviga" 60-talsmodet som Louis Vuitton och Prada lanserade.

Det är alltid intressant att läsa kommentarer på The Fashion Spot, eftersom de som kommenterar där är så mycket fans. Och när det gäller The Sexy Body Issue verkar många tycka att sexiga Playboy-shoots inte hör hemma i modetidningar. Då köper man FHM istället.

Här finns en intressant gräns som handlar om att en modell som Adriana Lima (på omslaget härovan) gärna får slängas in i Givenchyreklamen som häromåret, men om en modell ska vara naken ska hon ha små bröst och inte vara en lad magazine's model,

Det underliga är att när V Magazine gör en den sexiga kroppens historia så utnämner de just Crystal Renn till 2010 års sexiga kropp. Så varför är inte hon på omslaget? Eller valfri annan size 10-modell? Det är ju lätt att kokettera med mullet när man inte behöver sätta det på omslaget. Ärligt talat, om de verkligen tycker att Renn är sexet 2010 borde väl en hel hög av deras omslag ha använt sig av mullmodellerna?

I stället får vi fem (ja det är fem olika omslag) gäspcovers. Jag tar och tittar på lite gamla 90-talsreportage tills ni skärper er.

fredag
jul092010

Must buy