onsdag
jul142010

Det här med kött

Det verkar som om varje gång jag bosätter mig i England så börjar det rycka i min vegonerv. Och varje gång försöker jag lösa problemet eller komma fram till vad jag tycker genom att läsa en bok. Förra gången var det Peter Singers The Way We Eat och Michael Pollans The Omnivore's Dilemma och där jag tyckte Pollan gick segrande ur striden, vilket resulterade i att jag kom fram till att argumenten för att minska sin köttkonsumtion och dessutom bara köpa kravmärkt kött var mycket starka, av såväl ekologiska som etiska skäl. Hälsoskälen har jag aldrig brytt mig om.

Den här gången var det Jonathan Balcombes bok Second Nature – The Inner Lives of Animals som införskaffades. Något i själva idén om att forskningen om djurs känsloliv har kommit mycket längre än vi är medvetna om väckte mig ur min slumrande köttdröm. Det skrattas så ofta åt att djurrättsförespråkare värderar djur högre än människor eller åtminstone som lika värda och det absurda i detta. Men i takt med att forskningen bryter ner barriären mellan människor och djur så att djur både har kultur och personlighet blir det allt tydligare att det är en fråga om gradskillnad, inte någon kategorisk skillnad.

Styrkan med boken är i vilket som helst Balcombes hundratals exempel från forskningen om djurs själsliv och intelligens. Som en deflin som dyker upp i varje recension av boken som lärde sig att lura till sig mer fisk från sina skötare. Delfinen fick en belöning varje gång hon samlade skräppapper från bassängen och gav det till en skötare. Men hon började snart samla skräpet under en sten på botten och rev av små bitar när hon såg en människa och fick sålunda mycket mer fisk.

Men Balcombe pratar inte enbart om däggdjur som delfiner, apor eller hundar. Han pratar om fiskar och fåglar och pekar på att deras intelligens är väldigt anpassad till deras omgivning. Han påpekar att de har relationer, att de samarbetar och kan identifiera varandra. De kan också identifiera andra. Präriehundar har olika rop eller "ord" för olika hot. De utvecklar också nya, de har ett helt nytt rop för människa med gevär, som är skilt från "människa". Många djur visar också tecken på moral, som forskning som påvisar att hundar har en känsla för rättvisa.

Vad Balcombe försöker peka på är att djur ofta omtalas som en opersonlig grupp eller massa istället för de intelligenta individer som de är.

Samtidigt vill han bryta vår felaktiga uppfattning om att djur lever i en grym natur fylld av sjukdom och död. Tvärtom är djurs liv till mesta delen fyllda av njutning och rätt bra. Han påpekar också att den solkart mest våldsamma djurarten är människan.

Ofta är det här sådant vi vet men kopplar bort när vi står på Ica. Om man har levt med en hund eller katt är det uppenbart att de har känslor och det handlar inte det minsta om att man humaniserar dem. Jag hade önskat att mer av forskningen som återges i Balcombes bok handlade om just de djur vi äter. Grisar till exempel är så lika oss biologiskt att vi kan ha deras inre organ som våra egna. Varför utesluter vi dem från förmågan att känna smärta och skräck när de är i slakteriet? Studier har i och för sig visat att slaktdjur visar ökad stress när de ser andra djur dödas. De förstår uppenbarligen vad som händer.

När en kvinna som lustigt nog hette Emily Doolittle och som forskade på djurs musikalitet var med i mitt favoritprogram Start the week nyligen förvånades jag också över att en australisk fågel som heter Pied Butcherbird måste lära sig sin sång av andra fåglar från sin art. I mina öron låter det som kultur. Dr Doolittle var också inne på spåret att många fåglar njuter av sin sång, att den är en sorts rekreation. Var går egentligen den där gränsen mellan människa och djur som är vår grund för att behandla djur som icke-medvetna varelser?

Peter Singer har naturligtvis länge varit inne på att den gräns som vi dragit mot djuren inte går att upprätthålla stringent utan är godtycklig. Oavsett vad vi väljer som kriterium för att särskilja djur och människor så måste vi antingen utesluta bebisar och komapatienter, eller ta med ett antal djur i det vi kallar mänskligheten. Ju mer forskningen intresserar sig för att förstå djurs intelligens och kultur desto suddigare blir den där gränsen.

Fast Balcombe hävdar också att han inte vill göra djur till människor utan att han genom att visa på hur komplexa och intelligenta de är, hoppas kunna få oss att inse att de är värda respekt. Där kan jag inte annat en hålla med. Det är just respekten för dem som saknas i sättet vi framställer mat i dag. Vi vet att de är medvetna varelser, men vi behandlar dem som produkter.

En del av min vegonervositet späddes också på när jag såg en rapport i The Times om djur som utsattes för fruktansvärda grymheter på slakterier här i Storbritannien. Ett av slakterierna var till och med kravmärkt. Jag är övertygad om att det är ett resultat av det industrialiserade sättet att framställa kött. Den respekt för djuren som finns inskriven i reglerna är teoretisk, inte praktisk. Jag tvivlar på att det går att välja etiskt kött i snabbköpet.

Och då blev frågan: Kan jag verkligen bidra till det här systemet?

För den som inte orkar läsa boken kan man lyssna på en lång radiointervju med Jonathan Balcombe här.

fredag
jul092010

Den goda porren

GD: "Gay" porn was never dominated by gay models, and in the case of Bel Ami, not even half of the employees are gay. (In the last three years, we had seven babies born to our employees.) Gay porn should be more accurately called "all-male porn".

En fascinerande intervju med mannen bakom Bel Ami, den slovakiska gayporrstudion med killar som ser ut som your average Kim Jones-modell. Det känns liksom bara helt gemytligt där på Bel Ami-kontoret, modellerna jobbar kvar och skaffar barn.

[Towleroad]

fredag
jul092010

En stilla fråga

Varför ska beautyannonser alltid få modellerna att se ut som om de blivit photoshoppade av Bingo Rimér?

[In Style]

fredag
jul092010

Sexy Body Issues

Sex månader efter att V gjorde The Size Issue med Crystal Renn och alla andra runda kvinnor gör de numret för dem med sexiga kroppar. Då får vi inte det minsta nytänkande utan bara "sexig kropp är en tjej med bröst och höfter". Det intressanta är hur den här trenden mot sexiga kroppar har krokat i det "kurviga" 60-talsmodet som Louis Vuitton och Prada lanserade.

Det är alltid intressant att läsa kommentarer på The Fashion Spot, eftersom de som kommenterar där är så mycket fans. Och när det gäller The Sexy Body Issue verkar många tycka att sexiga Playboy-shoots inte hör hemma i modetidningar. Då köper man FHM istället.

Här finns en intressant gräns som handlar om att en modell som Adriana Lima (på omslaget härovan) gärna får slängas in i Givenchyreklamen som häromåret, men om en modell ska vara naken ska hon ha små bröst och inte vara en lad magazine's model,

Det underliga är att när V Magazine gör en den sexiga kroppens historia så utnämner de just Crystal Renn till 2010 års sexiga kropp. Så varför är inte hon på omslaget? Eller valfri annan size 10-modell? Det är ju lätt att kokettera med mullet när man inte behöver sätta det på omslaget. Ärligt talat, om de verkligen tycker att Renn är sexet 2010 borde väl en hel hög av deras omslag ha använt sig av mullmodellerna?

I stället får vi fem (ja det är fem olika omslag) gäspcovers. Jag tar och tittar på lite gamla 90-talsreportage tills ni skärper er.

fredag
jul092010

Must buy

onsdag
jul072010

En sån här sketch om ordet negerboll kanske vore på sin plats?

tisdag
jul062010

Goternas drottning

När man tittar på de här bilderna känns det ganska uppenbart att det är Riccardo Tisci som är McQueens tronföljare.

måndag
jul052010

Identitetens olidliga lätthet

Har nu läst ut Gary Younges Who are we (som Andres rekommenderade), en bok som försöker prata om det här med identitet, som ju samtidigt är extremt närvarande i dagens samhälle (hello "svenskar och muslimer"), och kanske lite på väg ut, med tanke på de senaste årens snack om post-racial Obama, Zaremba-kränktheter, och upproret mot att man inte ska få använda ordet "negerboll".

Svagast blev boken i slutet när det skulle konkretiseras och pratas om den nyliberala globaliseringen, kanske för att det var mycket gammalt gods. Men i kanske 200 sidor fascinerade den mig med sina diskussioner om till exempelvis gatekeepers, de personer som har till uppgift att officiellt eller inofficiellt bestämma vilka som tillhör identiteten eller inte.

Där fanns det många underliga historier, från en kolumnist på Salon.com som slog fast att Obama inte var svart (och något liknande hände ju Sarah Palin när en feminist hävdade att hon inte var en kvinna), till den ökande kontrollen av vem som ska få kalla sig judisk i Israel.

Själv kopplade jag så klart till bögar och flator, som av någon anledning har två helt olika strategier bland sina gatekeepers. Medan bögar försöker få in så många som möjligt i gayidentiteten (bögarnas inofficiella gatekeepers tror sällan att det verkligen finns bisexuella, för att inte tala om alla kändisar som de annekterar) verkar lesbiska restriktiva med vem som är en äkta lesbisk och vilka som är turister i flatvärlden.

Men den viktigaste delen av Gary Younges bok handlar egentligen om de identiteter som blir osynliga. I valet mellan Hillary Clinton och Barack Obama ville många få det till att det var ett val mellan en kvinna och en svart. Men som Younge påpekar har Hillary Clinton också en "rastillhörighet" (race översätter så dåligt från engelska) och Obama har ett kön. Den identitet som har makt i ett samhälle blir ofta inte alls en identitet.

Detta är så klart inte någon nyhet för oss hobbittar. Vi vet att när man beter sig som en straight person så "trycker man sin sexualitet i ansiktet på alla andra". Younge berättar till och med om att han en gång fick rådet att förutsätta att alla är gay, eftersom heterosexuella människor kommer berätta att de är straighta så fort de får chansen. Han trodde inte på det förrän han prövade och upptäckte att det var sant.

Det här fick mig också att tänka på modevärlden och dess val av vita modeller. De är ju också etniska, men de ses som "vita dukar" som man kan projicera vad som helst på, och förändra med hjälp av smink och kläder. Deras identitet är osynlig. Svarta, indiska, asiatiska modeller är just "svarta", "indiska" och "asiatiska". Deras identitet är alltid synlig och det är just det som är deras problem. För när man ska göra en story med, låt oss säga en romantisk känsla, då kan asiatiska tjejer bara blir romantiska i kontexten av typ In the mood for love. Det är ju uppenbarligen ganska begränsande. Modemänniskor är också ofta väldigt bokstavliga. Har man Elvira Madigan-refenser måste man sminka modellen så att hon ser ut som Pia Degermark.

Eller för den delen, höstens Prada-kampanj som någon på The Fashion Spot kopplade ihop med Antonionis Natten, och då särskilt den här scenen:

Vad hade hänt om Prada hade haft den som referens men inte varit så bokstavliga? Blir allt Benetton- eller Pepsi-reklam möter Michael Jackson-video så fort man blandar hudfärger?

Ju mer jag tänker på det känns det som om just referenstänkandet är en viktig orsak till modevärldens oförmåga att släppa den vita modellen. Zabriskie Point måste använts som referens hundratals gånger i modereportage, men har den någonsin resulterat i två icke-vita modeller eller ett inter-racial couple? Eller för den delen ett icke-straight par?

När omvärlden kommer med "krav" på att man ska få in lite icke-vita modeller i referenserna upplever modevärlden det som att referensen förändras. Det blir inte längre Marnie av Hitchcock om man använder en svart modell. Att modevärlden sedan kan skicka iväg Mario Testino till Peru (han är iofs från Peru) och plåta vita modeller i indianinspirerade outfits visar hur det inte är några problem att ändra referensen så länge modellen har en osynlig identitet.

Och det här med osynlig identitet. Jag har skrivit tidigare att jag ser mig som post-gay, vilket egentligen innebär att man har en tydlig och klar bögidentitet och gärna hänger på bögbarer, men tar avstånd från mainstreamgayvärlden för att den är stereotypiserande. Det betyder alltså inte att man sällar sig till de där knasbollarna som vill att deras homosexualitet ska vara en osynlig identitet som inte påverkar deras liv eller personlighet. Det där är bara drömmen om att vara straight.

Den osynliga identiteten är egentligen inget mål heller. Snarare borde den så kallat osynliga identiteten avslöjas för vad den är: en väldigt uppenbar och tydlig identitet, långt ifrån osynlig.

För i Gary Younges bok berättar han om ett oväntat faktum: att den grupp som mest konsistent röstade för en kandidat som såg ut som de själva, som alltså röstade för sin egen identitet, var vita, heterosexuella män.

Osynlig må den vara, men det är också den identitet som påverkar sina medlemmar mest.

onsdag
jun302010

The New Seekers, The Face april 1995

Foto: David LaChapelle

Källa: Thefashionspot.com

Tidig David LaChapelle och mycket tidig Guinevere Van Seenus från tiden då jag följde varje nummer av The Face slaviskt. Jag tyckte inte det här var snyggt då, och gör det inte nu heller, men det funkar ändå.

tisdag
jun292010

Dagens låt

Page 1 ... 2 3 4 5 6 ... 20 Next 10 Entries »