fredag
jul092010

Den goda porren

GD: "Gay" porn was never dominated by gay models, and in the case of Bel Ami, not even half of the employees are gay. (In the last three years, we had seven babies born to our employees.) Gay porn should be more accurately called "all-male porn".

En fascinerande intervju med mannen bakom Bel Ami, den slovakiska gayporrstudion med killar som ser ut som your average Kim Jones-modell. Det känns liksom bara helt gemytligt där på Bel Ami-kontoret, modellerna jobbar kvar och skaffar barn.

[Towleroad]

fredag
jul092010

En stilla fråga

Varför ska beautyannonser alltid få modellerna att se ut som om de blivit photoshoppade av Bingo Rimér?

[In Style]

fredag
jul092010

Sexy Body Issues

Sex månader efter att V gjorde The Size Issue med Crystal Renn och alla andra runda kvinnor gör de numret för dem med sexiga kroppar. Då får vi inte det minsta nytänkande utan bara "sexig kropp är en tjej med bröst och höfter". Det intressanta är hur den här trenden mot sexiga kroppar har krokat i det "kurviga" 60-talsmodet som Louis Vuitton och Prada lanserade.

Det är alltid intressant att läsa kommentarer på The Fashion Spot, eftersom de som kommenterar där är så mycket fans. Och när det gäller The Sexy Body Issue verkar många tycka att sexiga Playboy-shoots inte hör hemma i modetidningar. Då köper man FHM istället.

Här finns en intressant gräns som handlar om att en modell som Adriana Lima (på omslaget härovan) gärna får slängas in i Givenchyreklamen som häromåret, men om en modell ska vara naken ska hon ha små bröst och inte vara en lad magazine's model,

Det underliga är att när V Magazine gör en den sexiga kroppens historia så utnämner de just Crystal Renn till 2010 års sexiga kropp. Så varför är inte hon på omslaget? Eller valfri annan size 10-modell? Det är ju lätt att kokettera med mullet när man inte behöver sätta det på omslaget. Ärligt talat, om de verkligen tycker att Renn är sexet 2010 borde väl en hel hög av deras omslag ha använt sig av mullmodellerna?

I stället får vi fem (ja det är fem olika omslag) gäspcovers. Jag tar och tittar på lite gamla 90-talsreportage tills ni skärper er.

fredag
jul092010

Must buy

onsdag
jul072010

En sån här sketch om ordet negerboll kanske vore på sin plats?

tisdag
jul062010

Goternas drottning

När man tittar på de här bilderna känns det ganska uppenbart att det är Riccardo Tisci som är McQueens tronföljare.

måndag
jul052010

Identitetens olidliga lätthet

Har nu läst ut Gary Younges Who are we (som Andres rekommenderade), en bok som försöker prata om det här med identitet, som ju samtidigt är extremt närvarande i dagens samhälle (hello "svenskar och muslimer"), och kanske lite på väg ut, med tanke på de senaste årens snack om post-racial Obama, Zaremba-kränktheter, och upproret mot att man inte ska få använda ordet "negerboll".

Svagast blev boken i slutet när det skulle konkretiseras och pratas om den nyliberala globaliseringen, kanske för att det var mycket gammalt gods. Men i kanske 200 sidor fascinerade den mig med sina diskussioner om till exempelvis gatekeepers, de personer som har till uppgift att officiellt eller inofficiellt bestämma vilka som tillhör identiteten eller inte.

Där fanns det många underliga historier, från en kolumnist på Salon.com som slog fast att Obama inte var svart (och något liknande hände ju Sarah Palin när en feminist hävdade att hon inte var en kvinna), till den ökande kontrollen av vem som ska få kalla sig judisk i Israel.

Själv kopplade jag så klart till bögar och flator, som av någon anledning har två helt olika strategier bland sina gatekeepers. Medan bögar försöker få in så många som möjligt i gayidentiteten (bögarnas inofficiella gatekeepers tror sällan att det verkligen finns bisexuella, för att inte tala om alla kändisar som de annekterar) verkar lesbiska restriktiva med vem som är en äkta lesbisk och vilka som är turister i flatvärlden.

Men den viktigaste delen av Gary Younges bok handlar egentligen om de identiteter som blir osynliga. I valet mellan Hillary Clinton och Barack Obama ville många få det till att det var ett val mellan en kvinna och en svart. Men som Younge påpekar har Hillary Clinton också en "rastillhörighet" (race översätter så dåligt från engelska) och Obama har ett kön. Den identitet som har makt i ett samhälle blir ofta inte alls en identitet.

Detta är så klart inte någon nyhet för oss hobbittar. Vi vet att när man beter sig som en straight person så "trycker man sin sexualitet i ansiktet på alla andra". Younge berättar till och med om att han en gång fick rådet att förutsätta att alla är gay, eftersom heterosexuella människor kommer berätta att de är straighta så fort de får chansen. Han trodde inte på det förrän han prövade och upptäckte att det var sant.

Det här fick mig också att tänka på modevärlden och dess val av vita modeller. De är ju också etniska, men de ses som "vita dukar" som man kan projicera vad som helst på, och förändra med hjälp av smink och kläder. Deras identitet är osynlig. Svarta, indiska, asiatiska modeller är just "svarta", "indiska" och "asiatiska". Deras identitet är alltid synlig och det är just det som är deras problem. För när man ska göra en story med, låt oss säga en romantisk känsla, då kan asiatiska tjejer bara blir romantiska i kontexten av typ In the mood for love. Det är ju uppenbarligen ganska begränsande. Modemänniskor är också ofta väldigt bokstavliga. Har man Elvira Madigan-refenser måste man sminka modellen så att hon ser ut som Pia Degermark.

Eller för den delen, höstens Prada-kampanj som någon på The Fashion Spot kopplade ihop med Antonionis Natten, och då särskilt den här scenen:

Vad hade hänt om Prada hade haft den som referens men inte varit så bokstavliga? Blir allt Benetton- eller Pepsi-reklam möter Michael Jackson-video så fort man blandar hudfärger?

Ju mer jag tänker på det känns det som om just referenstänkandet är en viktig orsak till modevärldens oförmåga att släppa den vita modellen. Zabriskie Point måste använts som referens hundratals gånger i modereportage, men har den någonsin resulterat i två icke-vita modeller eller ett inter-racial couple? Eller för den delen ett icke-straight par?

När omvärlden kommer med "krav" på att man ska få in lite icke-vita modeller i referenserna upplever modevärlden det som att referensen förändras. Det blir inte längre Marnie av Hitchcock om man använder en svart modell. Att modevärlden sedan kan skicka iväg Mario Testino till Peru (han är iofs från Peru) och plåta vita modeller i indianinspirerade outfits visar hur det inte är några problem att ändra referensen så länge modellen har en osynlig identitet.

Och det här med osynlig identitet. Jag har skrivit tidigare att jag ser mig som post-gay, vilket egentligen innebär att man har en tydlig och klar bögidentitet och gärna hänger på bögbarer, men tar avstånd från mainstreamgayvärlden för att den är stereotypiserande. Det betyder alltså inte att man sällar sig till de där knasbollarna som vill att deras homosexualitet ska vara en osynlig identitet som inte påverkar deras liv eller personlighet. Det där är bara drömmen om att vara straight.

Den osynliga identiteten är egentligen inget mål heller. Snarare borde den så kallat osynliga identiteten avslöjas för vad den är: en väldigt uppenbar och tydlig identitet, långt ifrån osynlig.

För i Gary Younges bok berättar han om ett oväntat faktum: att den grupp som mest konsistent röstade för en kandidat som såg ut som de själva, som alltså röstade för sin egen identitet, var vita, heterosexuella män.

Osynlig må den vara, men det är också den identitet som påverkar sina medlemmar mest.

onsdag
jun302010

The New Seekers, The Face april 1995

Foto: David LaChapelle

Källa: Thefashionspot.com

Tidig David LaChapelle och mycket tidig Guinevere Van Seenus från tiden då jag följde varje nummer av The Face slaviskt. Jag tyckte inte det här var snyggt då, och gör det inte nu heller, men det funkar ändå.

tisdag
jun292010

Dagens låt

tisdag
jun292010

"I don't think that the round woman is the modern woman. The woman today has bones -- she is nervous. The woman of the 19th century was round. C'est fini the round. It is for Renoir." 

Jag var i Paris ett par dagar och passade på att se Yves Saint Laurent-utställningen på Petit Palais och modehistoriska utställningen om 70- och 80-talen på modemuseet. Båda var värda att ses, särskilt så klart YSL, som var helt enorm.

Redan i första rummet slog Yves undan benen för någon designer när några fotografier från 70-talet med all tydlighet visade att Céline inte alls är något slags minimalism utan bara rätt och slätt en rip-off av 70's YSL. Särskilt Célines senaste resort, t ex den här:

Det fanns en exakt sådan i brunt på utställningen.

Yves gjorde allt först, från Viktor & Rolfs ryska docka:

till Jean-Paul Gaultiers kon-bh som han gjorde redan 1965 (hittar tyvärr ingen bild just nu, ni får helt enkelt lita på mig).

Och då har vi inte pratat varken om Le Smoking eller retromode.

Histoire idéale de la mode contemporaine var en helt annan best vars främsta poäng var att man lärde sig gilla både 70-talet och 80-talet för sina egna saker. 70-talet för att det var så lekfullt och inkluderande – svarta modeller hela tiden på catwalken. 80-talet för att det var ett decennium då mode fick bli en karikatyr på sig självt och släpptes helt löst från alla sorters regler.

Jag har en känsla av att utställningens del två, som handlar om 90-talet och 00-talet kommer få oss att gilla de årtiondena också. 

Citatet är Yves från 1966. Stämmer det fortfarande? Finns det fortfarande en koppling mellan smal och modern?

Page 1 ... 2 3 4 5 6 ... 20 Next 10 Entries »