Det är Konshens Gal A Bubble och den handlar om att kvinnor har härliga häckar som de skakar på så mycket de kan.

Mitt problem med den här låten kom när jag lyssnade på den i min iPod. "Vänta lite nu", tänkte jag. "Sa han helt plötsligt 'you a battyman'? eller drömde jag?" I Youtube-versionen och i den text man kan hitta på nätet toastar Konshens "Aye when d gyal dem ah dip it and ah drop it, Yuh ah funny man if yuh nuh happy". Funny man? Är inte det lite typ som fikus på svenska?

Så jag lyssnade på den version jag hade på mp3 och hej, där hade Konshens bytt ut "funny man" till "batty man". Thanks.

Egentligen skulle jag bara vilja säga att jag tror världens alla battymen väldigt mycket uppskattar den överdrivna kvinnliga sexualiteten. Jag kan inte annat än läsa både kvinnorna och männens översexuella beteende som camp på något sätt.

Ta bara den här inte så gamla videon från Mr Vegas (som ju blev känd genom en låt som handlade om att man inte ska hålla på med oralsex, Heads High):

Jag ser bara kvinnor som måste svalka vaginan för att de är så upphetsade.

Eller hans senaste video Bruk It Down:

Jag skulle tippa på att gays på Jamaica tar efter sättet de där tjejerna dansar på. Jag skulle tippa att de, tvärtemot vad Konshens hävdar, blir jätteglada av allt rumpskakande.

Men det här visar också vilket Sisyfos-arbete det blir om man ska leta efter homofobi i dancehall. Det kan ju räcka med att man drar gränsen just vid extremfallen och ta resten för vad det är: försök att vara hårdkokta, roliga eller bara "normala". Ibland måste man komma ihåg att så sent som 1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom i Sverige. Saker och ting kan förändras snabbt ibland. 

Kanske var det för att där stod att Jennifer Egans Emerald City handlade om stylister och modeller. Inte var dag man hör talas om noveller som utspelar sig i modevärlden.

Nu var just novellen om stylisten kanske inte den bästa i boken, men herregud vad mycket bra det fanns där. Ändå var jag inte beredd på hur bra Alexander McLeods Light Lifting skulle vara. Sitter på tunnelbanan genom London och ryser, får tårar i ögonen för att det är så vackert skrivet.

Ibland tänker jag att jag går bakåt i utvecklingen. Jag rör mig vänsterut i mina tankebanor och jag drabbas av konsten och kulturen på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för bara några år sedan. I stället för att bli kall och cynisk och rationell känner jag mig idealistisk och romantisk. Är det så här det är att nå medelåldern?

Jag drabbas. Så skulle jag sammanfatta mitt liv nu. Jag drabbas av det jag läser. Jag drabbas av känslan av att solen blickar fram. Jag drabbas av löven och blommorna. Jag drabbas av hur bra konst kan vara. Jag drabbas och jag ryser, av välbehag och av en känsla av overklighet.

Men jag känner mig inte som en tonåring. Kanske är detta medelåldern som kommer emot mig med stormsteg. Kanske är det känslan av att livet faktiskt kommer ta slut, att man ser backkrönet och att det efter det är nedförsbacke.

Jag vet inte om detta är att börja blogga igen. Jag har inte tid. Men jag tittade i min blogg och saknade den. Kanske kan man ta sig tid.

Sent omsider känner jag att jag återigen måste kommentera debatten om den blåsta generationen. Jag har bara gjort det i förbigående på Rodeo.

Det har varit många bra inlägg, både där på Rodeo och på andra ställen, men ändå har jag en gnagande känsla av att något fattas i diskussionen. Det pekas hela tiden på nyliberalismen, både i ursprungsinlägget och i Consts "rant", det pratas om arbetslösheten som är stor hos de unga, både hos Lisa Ehlin och Const. Jag köper allt det som delförklaringar, men ändå har jag en fråga i huvudet: varför pratar vi bara om kvinnor? Nyliberalismen och ungdomsarbetslösheten handlar inte om tjejer utan om båda könen. Ändå är det kvinnor som är "blåsta". Ingen undersöker om män har blivit allt mer fotbollsintresserade under de här åren. Ingen skriver upprört om att unga män bara intresserar sig för fotbollsstjärnor – för vi lever i en kultur där det inte anses det minsta blåst att köpa säsongsbiljetter eller lusläsa tabloidernas sportbilagor.

Nu har jag ingen aning om huruvida sportintresset har ökat, men det känns så – från att ha varit helt marginaliserat i min bekantskapskrets började helt plötsligt en stor grupp av dem slaviskt följa allt från fotboll till Tour de France. Det kanske också beror på ungdomsarbetslösheten, vad vet jag?

Men det som allra mest gnager är att alla verkar så överens om hur vi ska värdera dessa saker. Ann Charlott Altstadt vill att de unga ska vara mer politiska (men analyserar bara unga modebloggande tjejers apolitiska sida), Const håller med om detta, Lisa Ehlin hävdar att de unga redan är politiska. Jag har i grunden inget att invända mot detta, och som Johan Wirfält påpekar så är de nätverk som de modebloggande tjejerna bygger i sig politiska.

Och ändå, vad är det som är så fel med modebloggande? Jag kan ha invändningar mot kvaliteten hos många modebloggar, men jag undrar ändå varför modeintresse ses som höjden av dekadens när folk kommer undan med att vara sportfånar utan att någon ens höjer ett ögonbryn. Samtidigt vänder jag mig mot en generell känsla som finns om att det rena modeintresset i sig är dåligt. Det finns ett ”fint” modeintresse som är teoretiskt, analytiskt, feministiskt, hbt-medvetet, politiskt. Det finns även ett ”fult” modeintresse som handlar om glädje. Linna Johansson snuddar vid dessa frågor i en text där hon åtminstone pekar på elefanten i rummet och försöker analysera varför det just är kvinnor som modebloggar och inte män (eller kanske snarare varför kvinnor modebloggar, snarare än något annat). Linna må vara en av de mest profilerade feministiska pennorna i landet, men hon förstår varför just det ytliga i modet kan vara det som lockar – och hon verkar inte se något fel med det.

Mode är en plats med oändligt många problem och dåliga sidor och jag säger inte att man inte ska analysera dem – men, jag är tveksam till att man säger saker som kan översättas med att mode är något slags sjukdomssymptom i en nyliberal värld. Mode är kanske ett friskhetstecken. Ja, varför inte? Tänk om mode är en nödvändig verklighetsflykt för att man ska behålla sansen i en allt mer komplex värld. Tänk om mode skänker mer glädje än det skapar misär. Tänk om vi faktiskt behöver mode för att ens orka vara politiska.

Kläder och mode är aldrig någon lösning på världens problem, men det är å andra sidan inte konst, film eller litteratur heller (några andra områden som alltid undslipper kritik). Men nu är det inte någon antingen/eller värld vi lever i, som Hanna Yoicks Johansson påpekat. India Knight skrev häromdagen i Sunday Times [betalsajt] om kändistidningar och att det ses som korkat att följa Cheryl Coles förehavanden, medan inget sådant stigma föreligger dem som kan allt om Zlatan Ibrahimovic. Ändå är det i det ena fallet oförenligt med politik, medan det inte är det i det andra. Att det skulle bero på att fotboll är en arbetarklassport missar målet. Det finns en hel del mode som har arbetarklassrötter – för att inte tala om Cheryl Cole. Samtidigt älskar alla tennis och golf trots deras mer posha bakgrund.

Det grundläggande argumentet i hela den här diskussionen verkar som jag ser det vara att mode är ett ovärdigt intresse i ett samhälle där klyftorna ökar. Jag anser att det är ett tankefel. Det är bara ett ovärdigt intresse om det används för att slippa tänka på mänsklighetens umbäranden. Och för att komma till slutsatsen att det är så måste man anta att alla som läser Elin Kling och Blondinbella bara har detta som enda intresse.

På 1970-talet, när en mer politisk generation tydligen var fylld av progg och punkvärderingar enligt dem som var unga då var den singel som låg längst på Topplistans förstaplats Yes Sir, I Can Boogie med Baccara (för övrigt den singel som innehavt förstaplatsen längst någonsin, 20 veckor). Inte direkt ett tecken på ett samhälle dikterat av en samhällskritisk generation om ni frågar mig, men vad vet jag? Hur som helst kan jag nog koka ihop en historia om att 70-talet inte var det minsta samhällskritiskt utifrån detta faktum.

Johan Wirfält tyckte att jag skulle skriva om Tyler, the creator, även känd som den senaste hiphopartisten att omfamnas av hipstervärlden. Han hamnar på NME-omslag och plåtas av Vice (av Terry Richardson så klart) och han är – enligt Johan – mer skate än hiphop.

Problemet med Tyler, the creator är att han skriver texter där han använder ordet ”faggot” ofta, säger att han ”hate gays” (men också att han gillar ”gay gangbangers”, förvisso med ”no homo”-brasklappen i nästa mening), eller att han våldtar en tjej i en Hummer och sedan säger att det inte bara ett talesätt när han rappar att han dumpade henne.

I höstas anordnade jag och min kompis Petter Wallenberg en reggaeklubb för gays som något slags svar på den debatt som då hade slamrat kring i media och på Facebook om huruvida det var okej att Beenie Man kom och spelade i Sverige – han hade ju homofoba låtar.

Är det inte kanske samma sak här?

Nej. Själv skulle jag säga att jag drar gränsen om en artist rappar om att attackera bögbarer eller skjuta dem i huvudet, som en del dancehallartister gör. Hip hopen må ofta vara homofob, men faggot används nästan alltid som en diss av andra straighta män. Det är en kultur med hårda machos som kallar killar de inte gillar för faggots och kvinnor som inte faller för deras ”charm” för bitches and sluts.

Den här veckan släppte Lady Gaga sitt andra riktiga album, Born This Way (hon går nu under smeknamnet Disco-P!nk bland mig och mina vänner av uppenbara skäl). Gaga är en artist som nästan aldrig någon försvarar utifrån hennes musikaliska kvaliteter. Snarare är det hennes musik som ursäktas utifrån det faktum att hon har rätt politics. Hon vill väl, alla får kramas och vara freakiga i Ladyns värld.

Tyler, the creators värld är i stället nihilistisk och omogen – en tonåring som vill provocera genom att att rappa om att våldta en gravid kvinna och sedan berätta för sina kompisar att han haft en trekant. Recensenter stryker ett streck över de misogyna och homofoba delarna av sången eftersom de tycker kvaliteten på verket är hög.

Det pratas alltid om att homofobi ursäktas medan rasism och antisemitism skulle vara en karriärdödare (Tegan and Sara använder just detta i sin kritik av Tyler, the creator, se Johans inlägg), men jag har svårt att se att Rolling Stones har fått särskilt mycket kritik för låten Brown Sugar som många svarta uppfattar som en sång om slavvåldtäkter. Eller för den delen att Public Enemys karriär dog när Chuck D rappade att judar ”got me like Jesus”.

Men hur ska vi ha det egentligen? Borde det innebära döden för en musikartists karriär om de använder sig av rasistiskt/antisemitiskt/homofobiskt bildspråk? Ibland får jag känslan av att det finns en stor grupp människor som tycker att konsten ska bedömas efter en moralisk skala först och sen efter en estetisk sådan.

Jag frågade därför Twitter: ”Vad skulle ni välja? En värld där all musik gjordes av Lady Gaga eller en där musiken gjordes av Tyler, the creator? Inklusive budskap.”

Detta var mitt tillspetsade sätt att säga att valet står mellan en värld där allt låter som P!nk på disco men där heller ingen blir upprörd (förutom kristna, men det är ingen som bryr sig om huruvida de blir upprörda nu för tiden), eller en värld där musiken tillåts vara komplex och poetisk, men där misogyni och homofobi inte är borttvättade.

Svaren var delade, men Gagavärlden vann.

Jag har berört min skepticism till krav på moralism inom de fria konsterna tidigare, främst i samband med debatten kring Terry Richardson förra året, men även när det gäller upprördhet över att italienska Vogue gjorde mode av oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Av den anledningen köper jag att Tyler, the creator säger faggot i var och varannan mening. För jag tolkar det inte som ett angrepp på bögar i allmänhet, utan som en jargong som kommer från en grabbig värld där det bögiga är något negativt. Jag tycker inte att det är något bra, det är homofobiskt, men även om jag förstår och ofta sympatiserar med GLAAD och RFSL i deras kamp mot alla övertramp mot HBT-personer så är jag helt enkelt inte en av de gaysen som går omkring och ojar mig över att någon svart kille rappar om att alla andra är fjollor.

Däremot kritiserar jag gärna den kultur som föder detta. Och en halvdan rappare som rappar om faggots har inget egentligt försvar. Då blir det bara dålig kulturrelativism.

Vi gör faktiskt de här överslätningarna hela tiden. Ta till exempel Gaspard Noé, den franska filmskaparen bakom bland annat Seul contre tous och Irréversible. Irréversible uppmärksammades för sin oerhört otäcka våldtäktsskildring, men den innehåller också en av de mest homofoba skildringarna av en gaysauna någonsin (bögarna är höga och skrattar när Vincent Cassel mördar mannen som han tror våldtagit hans älskade). Ändå blir Noé bara en auteur som utforskar våld och sexualitet.

Popmusiken har därför mer gemensamt med modet än något annat område. Popstjärnor förväntas vara förebilder, precis som modebilden förväntas (eller önskas) förmedla ett hälsosamt ideal.

Det är här jag skiljer mig från många, för jag ser popmusik och mode som konstyttringar som åtminstone är förtjänta av lika mycket konstnärlig frihet som film. Ja, folk kommer bli trampade på tårna, men är det så farligt? Om ni inte håller med mig så för all del, rulla in Gagavärlden!

I dag skriver jag i Svenska Dagbladet om den accelererande objektifieringen av män. Artikeln går att läsa här. Ett kort utdrag:

Av tradition kan män arbeta i offentligheten med bar överkropp eller spela basket i kvarteret enbart klädda i shorts utan att någon höjer på ögonbrynet. Den exponerade bringan är av tradition inte oanständig. Men under det senaste decenniet har paparazzikulturen, den ökade tillgången på digitalkameror och bildbloggar, samt behovet av profilbilder på sajter som Facebook och MySpace samverkat för att förvandla den manliga överkroppen till det sexobjekt den alltid varit i gayvärlden. Man kanske kan säga att män har förlorat rätten till omedvetenhet.

Jag tänker på detta när jag ser rapporter om att tidskriften Dossier har censurerats i USA. Omslaget (se ovan) företställer den androgyna killmodellen Andrej Pejic, som blev vald till en av världens sexigaste kvinnor av herrtidningen FHM i år och som gått både herr- och damvisningar.

Even though the bookstores have been informed of Andrej Pejic’s gender, they are still insisting on having the image censored - pointing out that he looks more of a naked woman than a man.

Skye Parrot explained how it is only the American stores which have asked Dossier for the cover-ups. She added that there are naked men featured on the covers of magazine all the time, so why should Dossier have to face the brunt alone? But she later said that she understood why this has happened and the only reason was that it made people uncomfortable. The cover featuring Andrej Pejic plays with the idea of gender roles and that is what makes some people uncomfortable. If you look at the body of Andrej Pejic, then you know that it is a man, but when you look at the face, it seems like that of a woman and one can easily get confused.

Skye Parrot, som är grundare och creative director på Dossier, tror alltså att det är ett obehag inför könsambivalensen i bilden som är orsaken till att Barnes & Noble och Borders vill att Dossier ska komma inklädd i plast.

Agnes skriver på Rodeo:

Omslaget och reaktionerna säger mycket om kön och könsroller – hur kropp förväntas, uppfattas och framställs i både modevärlden och annan media? Om det här är en man, då borde det inte vara stötande? Om det var en kvinna, utan låt säga Freja Beha, skulle vi känna annorlunda då? För man vill ju faktiskt knappt sätta kvinnor topless på omslag, eller i modebilder över huvud taget. Eftersom det känns så utspelat, överstökat. Men här är dock något annat. Det är långt från en vanlig topless modebild.

Frågan är om det är en sorts transfobi som är problemet? Men vi hörde inget om att Candy Magazine skulle vara censurerad när den visade män i drag på omslaget, så det är i alla fall ingen enkel eller direkt sådan.

Om man tittar på vad Borders och Barnes and Noble säger så hävdar de att problemet är att man upplever Pejic som en kvinna (något som trots allt är en relevant poäng. Ta bara denna bild på Freja Beha – en modell som Agnes också nämner – i en bild från en reklamkampanj för Georg Jensen).

Sanningen är att väldigt många tjejmodeller i dag har en kropp som ligger närmare Andrej Pejics än Lara Stones. Att Pejic inte har några bröst hindrar inte att man inte ser honom som en kvinna. Och är verkligen det här omslaget så annorlunda från det omslag med Kate Moss som vi hade på Rodeo 2008?

Även om det kan hända att omslaget med Pejic väcker obehag hos människor för att det föreställer en man som också är en sexig tjej, så undrar jag om det inte också är ett utslag för det faktum att objektifieringen av den manliga kroppen är oreflekterad i dagens samhälle. Hade Pejic sett ut som en kille hade toplessbilden inte varit något problem. Hade det däremot varit Freja Beha eller Kate Moss på omslaget hade samma bild blivit censurerad.

Detta är dock inte ett tecken på något slags Pär Ström-problem för män. Det handlar inte om att det är synd om män för att de sexualiseras medan kvinnors bröst leder till debatter om objektifiering. Vad det pekar på är att den manliga bringan fortfarande befinner sig i ett gränsland. En bild på en kvinnas kropp är en sexuell bild, medan en bild på en mans kropp både är det och inte är det. Det är uppenbart att ett omslag som Details Matthew Morrison-cover (se nedan) är tänkt att vara sexigt. Det är också ett bra exempel på hur objektifieringen döljs bakom en idé om fitness (något som jag pekar på i min Svenskan-artikel).

Men att ett sådant omslag inte leder till censur pekar också att det nakna mansbröstet inte är sexualiserat. Vi lever i en kultur som fortfarande låtsas som om kvinnor inte har en visuell sexualitet alls och där straighta män förväntas vara omedvetna om andra mäns kroppar. Jag är ganska övertygad om att den illusionen håller på att raseras och det är i det gränslandet som Andrej Pejics nakna bringa rör sig.

Tyckte att det, i dessa Andrej Pejic-tider, kändes spännande att se att för 15 år sedan gjordes nästan exakt samma sak.

Det var över huvud taget spännande att titta igenom The Face från den här tiden. Oftast var det bara ett eller högst två modereportage (och då för det mesta sex sidor långt). Hittade även ett reportage som gjorde stort intryck på mig då, en blandning av våld, blod, vapen och mode. Men det lägger jag upp någon annan gång.

Jag vet att jag inte bloggat här på länge, men jag har inte haft tid eller ork. Jag syns ju på så många andra ställen just nu och ofta går mina idéer till krönikor eller artiklar, snarare än blogginlägg. Kanske kan jag ändra på detta framöver. Jag hoppas det.

Från Vogue Paris februari 2005. Foto: Mikael Jansson

Emmanuelle Alt är ny chefredaktör för franska Vogue, som ni säkert redan vet. Hon efterträder Carine Roitfeld, som det nu tisslas och tasslas om – ryktena gör gällande att hon blev sparkad.

Kanske var det för att hon sägs ha lånat Balenciaga-kläder till Max Mara så att det italienska märket kunde kopiera dem. Detta skulle ha varit orsaken till att hon blev portad från Balenciaga och märket drog bort sina annonser.

En annan möjlighet är att folk var missnöjda för att hon jobbade för mycket med andra uppdrag, något som skulle kunna förklara varför Emmanuelle Alt nu sägs komma arbeta "enbart" med tidningen.

Men den troligaste orsaken till varför det skedde så här och så snabbt är väl ändå att ryktena om att LVMH hotade dra bort alla sina annonser (dvs Dior, Givenchy, Guerlain, Fendi, Louis Vuitton etc), för att Bernard Arnault sades vara upprörd över reportaget Cadeaux i decembernumret av tidningen.

Roitfeld har under hösten klagat på annonsörernas stingslighet kring kontroversiella ämnen och deklarerade i en intervju med New York Times att det är viktigt att kämpa för franska Vogues politiskt inkorrekta attityd. I dagens klimat är en cigarett skäl för att en annonsör ska börja klaga.

Under Roitfelds ledning har franska Vogue gått från att vara en borgerlig tråkmåns till att bli en sexig diskussionsstartare. Man kan ha invändningar mot alla tuttar och medvetet provokativa bilder, men om det är så att hon fallit på grund av att modevärldens mäktigaste män hade invändningar mot innehållet känns det ganska mycket som en principfråga, n'est-ce pas?

The Times påpekade i sin kommentar i gårdagens tidning att utnämnandet av Emmanuelle Alt tyder på att Condé Nast inte var särskilt lyckliga över att bli av med Roitfeld, eftersom Alt är Carines lärjunge. Xavier Romatet från Condé Nast sa att man inte skulle förvänta sig några radikala förändringar. Är det ett litet långfinger till LVMH jag ser?

Fabien Baron, som var creative director för Vogue Paris till för två år sedan tror däremot att tidningen kommer att bli mer kommersiell under Alt, enligt New York Times. Kanske är detta målet för Alt, att på riktigt ta upp kampen med franska Elle och bli den stora modetidningen i Frankrike?

Jag tänker ibland att människors uttråkade miner inför Purples, Terry Richardsons, franska Vogues alla tuttar och provokationer etc påminner om hur många himlade med ögonen när Madonna släppte boken Sex och skivan Erotica. Känslan i luften var att Madonnas provokationer kändes tomma, hon hade spelat på sex så länge att alla bara gäspade och sa "gör något annat". Men när man tittar tillbaka på den där perioden så var det väl sista gången Madonna kändes relevant och även då hon var som snyggast och roligast.

När jag ledde ett runda bords-samtal för tidningen SID berättade Salka Hallström Bornold om hur de, när hon jobbade för Bon, hade blivit trötta på allt naket och beslutat sig för att göra påklätt mode i stället. "Men det var ju skittråkigt. Det kändes helt omodernt." berättade hon.

Jag har alltid haft en viss skepsis mot alla argument som vill vända blicken bort från det sexiga och från kroppen. Kanske är det min uppväxt i en kristen miljö som gör mig misstänksam mot puritanism, kanske är det bara det faktum att en viktig del av gayrörelsen alltid har varit att hylla det hedonistiska, det kroppsliga och sexet. Jag älskade Bruce Webers film för Yves Saint Laurents herrkollektion AW 2010/2011 för att den handlade om just detta, om ett slags njutning i att få visa upp sig och bli betraktad, eller för den delen den enkla njutningen i att titta på en vacker kropp och inte skämmas för att man gillar det. Liksom vad är problemet?

Mode kommer mot oss i så hög hastighet och från så många håll att många av oss känner ett behov av att sticka hål på bubblan för att behålla någon sans. Dessutom är det svårt att skilja mode från all annan skönhetshets som följer i dess kölvatten med dietråd och träningstips. Jag förstår till fullo att många, särskilt tjejer, eftersom de är mer utsatta, känner sig nödgade att dra i handbromsen.

Men samtidigt får jag alltid en känsla av att man vill kasta ut barnet med barnvattnet och jag vet inte vad som skulle återstå om allt mode vore intellektuellt och seriöst, alternativt påklätt och vuxet, aldrig löjligt, aldrig kroppsfixerat eller sexigt.

Nu är det väl ingen risk att just franska Vogue ska bli sådan. Eller det är ju precis det det är, eftersom det var typ så den var innan Roitfeld tog över. Och är det inte bättre att vi har en rolig Vogue som vi ibland himlar med ögonen åt än att vi har en sober och sansad Vogue som aldrig får oss att le?

Här provar jag Jil Sander-kläder så det står härliga till. Den vita morgonrocken är inte min, det är Rafs eller nåns. Så här ser det ju oerhört tråkigt ut. Väldigt beige och grå selection. Men, men, det är var en väldigt konservativ inköpsrunda. Målet var att köpa en kostym. Två blev det.

Förra veckan lyckades jag äntligen ta mig tid att läsa färdigt Eva Illouz Cold Intimacies – the Making of Emotional Capitalism. Egentligen är det tre föreläsningar i bokform, men det var länge sedan jag läste något så intressant och spännande. Det finns inget sätt att göra boken rättvisa här, mer än att säga att det generella temat handlar om hur känslor och terapeutisk jargong har blivit en allt viktigare del av kapitalismen, samtidigt som kapitalism har blivit en allt viktigare del av vårt känsloliv. Det starkaste kapitlet handlar om dejtingsajter och hur den nya internetteknologin påverkar hur vi hanterar relationer och dejtande – kanske för att det är det kapitlet som bygger mest på Illouz egen forskning.

Men jag skulle vilja ta upp en sak som har en direkt koppling till mode och som jag har varit i närheten av i vissa tidigare diskussioner kring det faktum att vi presenterar oss på bild i stor utsträckning i dag.

In presenting themselves through a photograph, individuals are literally put in the position of people who work in the beauty industry as models or actors, that is, they are put in a position (1) where they are made hyperconscious of their physical appearance, (2) where the body is the main source of social and economic value, (3) where through their body they are made to compete with others and, finally (4) where their body and appearance are on public display.

Illouz forskning gäller dejtingsajter men detta gäller så klart även alla som använder Facebook också. När jag läste det där stycket slog det mig att internets framväxt och utbredning sammanfaller i så stor utsträckning med modets genomslag som samtidens mest potenta uttryck. Det gäller inte heller bara internet utan det faktum att vi ständigt tar bilder med digitalkameror och mobiltelefoner, något som är en parallell utveckling som säkerligen har en liknande påverkan. Att ständigt synas på bild kräver att människor antingen lyckas hålla en distans till sitt tvådimensionella jag, eller konstant ser till att kontrollera sin image, genom att precis som modeller lära sig hur de ser ut i olika vinklar. Jag har en känsla av att människor i mycket större utsträckning övar framför spegeln än tidigare.

Lite paradoxalt är jag en förespråkare för den förstnämnda strategin. Paradoxalt eftersom jag ofta uppmanar folk att ta kontroll över mode och dess inverkan genom att omfamna modet. Varför anser jag att man bör strunta i hur man ser ut på bild, men inte hur man klär sig? (Som jag påpekat tidigare tycker jag människor är för fixerade av hur de ser ut på bild, även om det är förståeligt med tanke på att det är där vi så ofta blir bedömda i dessa dagar.)

Jag har egentligen inget svar på det mer än att mode trots allt inte är en tvådimensionell bild utan något levande (om än artificiellt), här och nu, i verkligheten. Det handlar om verkliga möten med människor av kött och blod, som har på sig kläder som går att ta på, höra, som man ser från olika vinklar och i rörelse.

Men vad detta visar är kanske också att utseendefixeringen inte främst drivs på av modet utan av det ökade bildberoendet i vår kommunikation och teknologi. Jag skulle säga att mode blir ett verktyg i detta på grund av att mode också lyder under samma premisser: att skapa status med hjälp av bilder.

Det är så klart inte så att om alla bara bröt sitt beroende till bilden så skulle folk inte känna sig nedtyngda av modets krav. Naturligtvis skulle kvinnor fortfarande känna ett behov av att vara slanka, så länge som det var idealet. Men jag har en känsla av mode är mer lätthanterligt när man kopplar bort bilden. Fokus skulle ligga på hur man känner sig i kläderna, inte ständigt på hur man kommer se ut när man laddar upp bilderna från festen på Facebook.

Jag måste också lägga in en brasklapp här eftersom jag aldrig har varit överviktig. Jag har aldrig känt att kläder inte passar för att jag varit för stor. Däremot har jag ibland känt att jag varit alltför tanig och saknat muskler för vissa plagg, men jag tror inte det går att jämföra.

Men en sak som har hänt är att jag tycker kläder ser bättre ut på mig ju äldre jag blir. Kanske är det bara så att jag har hittat kläder som jag "trivs" i. Jag tvekar att använda ordet trivs, eftersom det inte riktigt handlar om trivsel, utan mer om att de kläder jag idag väljer känns på något sätt självklara.

Det handlar inte bara om att jag har blivit bättre på att välja kläder utan också på ett slags attityd. Det är någonstans inte kläderna som är självklara utan självklarheten kommer från mig, kanske är det helt enkelt självförtroende.

Ändå kan jag ofta känna mig som killen från landet som inte har växt upp med estetik och stil i bröstmjölken. Min osäkerhet är alltid mer klassbaserad, ibland får jag den där känslan av att jag har gått över någon gräns och hamnat i en zon där jag bara är tacky, där jag tappat kontrollen över min stilkänsla.

Men medan jag känner mig mer hemma i mode och kläderna jag köper gäller inte samma sak med bilder. Den tvådimensionella bilden är faktiskt skoningslös mot nästan alla. Jag upplever att det är när jag tittar på bilder av mig själv som jag börjar jämföra med något slags ideal.

Mode är i grunden en frihetstanke. Det är nämligen ett sätt att frigöra sig från sina naturliga förutsättningar, genom att dölja, maskera, förändra, ljuga, drömma. Bilder kan uppenbarligen också ljuga – jag har vänner som retuscherar sina bilder innan de når offentligheten – men något i ett fotografi av mig själv känns alltid som det pekar på "sanningen" bakom mina kläder och min stil. Som om fotot säger "Det är så här du ser ut egentligen. Du saknar muskeldefinition, har kanske lite mage, taniga armar, inga bröstmuskler att tala om, ditt ansikte är inte särskilt proportionerligt, din näsa är sned och stor, etc". Jag ska inte överdriva nu, men bilden har en förment objektivitet som det är svårt att värja sig mot.

För det är ju inte objektivt. Illouz menar att den vanligaste känslan hos människor som använder dejtingsajter är besvikelse – vilket i sin tur leder leder till en cynisk inställning. De flesta vet inom ett par minuter om dejten är en hit även om de har lärt känna personens "riktiga jag" under månader på nätet. Detta är sant oavsett om personen visat bilder, videor eller om man har talat på telefon.

Det är ändå oerhört intressant eftersom hela idén som dejtingsajterna vilar på är att man inte förförs av ytan och flyktig attraktion när man kommunicerar på nätet. Men när man sitter där "irl" så sopar ytan bort allt det "sanna" på bara minuter.

Egentligen är väl detta också sanningen om mode vs bilden. Det är någonstans verkligheten vi ska lita på. Och något säger mig också att den är långt mycket mer tillåtande än fotot. Eller handlar det om mig? Finns det människor som tycker att friheten finns i bilden för att den går att manipulera? För mitt problem med den idén är att förr eller senare sitter man där på dejten och blir avfärdad efter en och en halv minut.

Nu är pojken död igen. Denna gång är det New York Times som skriver dödsruna och drar i referenstrådar och spår i teblad.

Det är lågkonjunkturen så klart. Vi längtar tillbaka till riktiga män med jobb, en vuxen look som är parallell med en mer vuxen look i det kvinnliga modet. Redaktörer från Maxim till V Man till Details uttalar sig. De är alla rörande överens om att deras läsare inte längre accepterar en 17-årig kille. De vill se någon som de kan identifiera sig med.

I Sverige har vi ju hållt på med det här i flera år. Mansmannen brukade vi kalla honom och både gubbchic och heritagemode har hängt i alla trendiga killars garderober länge nu.

Jag har påpekat tidigare att Tom Ford försökt ta död på pojken redan i början av 2000-talet när han var på Yves Saint Laurent och lanserade den nya herrparfymen M7 med en helt naken, hårig man.

Det har återkommit med jämna mellanrum under åren, det har pratats om mer manliga modeller. Men pojken har hela tiden gått segrande ur striden. Den här gången är jag dock inte så säker, just för att en liknande trend finns bland kvinnorna med mer traditionellt kvinnliga kroppar. En rörelse på väg bort från det androgyna mot mer markerade könsroller, vilket återigen skulle kunna vara en delförklaring till vår kärleksaffär med Mad Men. Det finns ju alltid en trygghet i tydliga regler.

Och det är också med comfort food som det här manligare mansidealet jämförs.

Det är frestande att stanna där, säga att ekonomiskt osäkra tider gör att män (och kvinnor) vill gå tillbaka till de manliga och kvinnliga stereotyperna. Skaffa skägg eller bröst, ha muskler eller kurvor, lägra kvinnor eller göra sig till objekt.

Men det finns en skillnad mellan ett mognare kvinnligt ideal och den vuxna mannen. Det har aldrig funnits någon manlig Lolita. Det är just mogen man och tonårig kvinna som är det gamla och förväntade. Ett vuxnare kvinnligt ideal är därför en välkommen förändring av invanda mönster, ett tecken på hur mode kan vara progressivt, tillåta kvinnor att bryta sig ur det mönster av "avpolletterad vid 40" som har kännetecknat historien.

Män blir aldrig avpolletterade. De kan vara 70 och skaffa sig en ung älskarinna. Och även om Hugh Hefner idag mest känns tragisk där han sitter med silikonfyllda preumatiska underverk på var sin sida och pratar om hur Viagra räddade hans sexliv, så finns det inte någon kvinnlig motsvarighet (nej, Kerstin Thorvall var aldrig ett mainstreamideal).

Det är så svårt att säga något om det manliga idealet utifrån några tidningar som i New York Times artikel. Men det som är intressant är att de har helt olika målgrupper. Maxim är en riktig herrtidning med lättklädda tjejer medan Details och V Man till stor del har homosexuella män som läsare. Att de alla rör sig i samma riktning säger något.

Samtidigt ska det sägas att det rör sig om flera olika typer av manliga ideal. Dels Jon Hamm-idealet, något som är mer hårigt och traditionellt maskulint. Dels ett mer muskulöst Adonis-ideal som känns igen från 80-talet och som är hårlöst och groomat, vilket i grunden är ett gay ideal – oavsett om vi pratar grekiska statyer eller Herb Ritts/Bruce Weber-bilder.

Men det kanske är just detta som är poängen. Vurmen för maskulinitet är något som delas i stor grad av både heterosexuella män och bögar. Läs Gore Vidals Myra Breckenridge och ni kan se att redan när den kom ut 1968 klagades det på att det inte fanns några riktiga män längre.

Jag tror helt enkelt inte att detta handlar om lågkonjunktur utan om den gamla vanliga skräcken inför en manlighet utan fokus. Vad ska mannen vara i den här nya världen utan kroppsarbetare, där det är viktigt att kunna prata om sina känslor, där män både förväntas vara jämställda och förlorar sex appeal på det. Lågkonjunkturen förstärker bara den här känslan eftersom det är först och främst män som har förlorat jobb i USA (det här är en amerikansk artikel, med amerikanska referenser men det handlar i stort om västvärlden).

Manligheten är könsrollernas socialdemokrati. De gamla lösningarna känns omoderna och de nya idéerna lånas från högern.

Det är i just en sådan situation som mode är i sitt esse. Få områden undersöker så snabbt olika idéer och ideal för män. Vad hos den gamla fårade manligheten är fortfarande spännande? Vad handlar den starka kroppen om i en värld där få utför hårt kroppsarbete (jag måste inte skriva ut hela tiden att det handlar om västvärlden när man pratar modevärlden va?)? I vilken utsträckning ska den manliga kroppen objektifieras? Är manlighet idag mer av en estetik än en livsstil?

Kanske är det så att manlighet bara kan vara estetik idag. För allt det som höll livsstilen vid liv – jobben, fritidssysslorna (som inte hinns med idag när män måste vara mer involverade i familjelivet), uppdelningen mellan könsrollerna, etc – är nu undanskuffat, omodernt, obsolet. Om man vill vara positiv kan man spekulera i att det här är ett frikopplande av den traditionella manligheten från dess dåliga sidor som kvinnoförtrycket och homofobin. För i dag finns det fortfarande en stark visuell koppling mellan den råbarkade manligheten och unkna värderingar.

Kanske är män trötta på att behöva klä sig på ett sätt som ställer bortom alla tvivel att de inte är mansgrisar. De känner att de har blivit jämställda. De tänker att de förtjänat friheten att få klä sig som de vill. Om inte kvinnorna kan se det bryr dig sig inte så mycket, för män har blivit som kvinnorna: de klär sig nu för tiden mest för andra män.

Hedi Slimane för franska Vogue.

Med sajter som Jezebel och Refinery29 i spetsen drivs ofta en kampanj för ett mer etiskt mode. Till och med Vogue Italias modereportage inspirerat av oljekatastrofen i Mexikanska golfen kritiserades.

Men jag upplever att de här känslorna också finns väldigt närvarande i Sverige, vilket inte är förvånande, med tanke på hur mode behandlades i det här landet under många år (det finns en bra kulturell grogrund). Kanske är det en ny generation som inte kommer ihåg hur mode aldrig kunde diskuteras utan att också prata exempelvis ätstörningar. Mode var under lång tid inte värt en estetisk diskussion på samma sätt som musik, konst, litteratur. Etiska diskussioner om mode är viktiga, men de är också något man ska handskas med varsamt. För det är så lätt att de tar överhanden och överskuggar allt annat, blir förtryckande slagträn i en debatt som ser på mode som i grunden något negativt.

I New York Times intervjuas Carine Roitfeld som är chefredaktör för franska Vogue, som firar 90-årsjubileum den här månaden:

How do you feel about the magazine at 90?

In 90 years, we haven’t changed the mood of the magazine. It’s still very audacious. It’s still about beauty. It’s still about excess. It’s still very avant-garde. When we started to do the research, we discovered the same mood in the past, so we are very happy to feel that we are still looking like the iconic Vogue of Newton and Guy Bourdin. We try to be sophisticated, while a little on the edge all the time. But what I can see is that now, the censoring is bigger than it was 20, 30 or 40 years ago. I think we have less freedom. Today some pictures would not even be publishable. It’s not just about the nudity, but when you talk about things politically, the military, kids, it would all be politically incorrect and not publishable today.

How does that make you feel as an editor?

That we have to fight to keep this un-politically correct attitude of French Vogue, but it’s more and more difficult to be able do that. You cannot smoke, you cannot show arms, you cannot show little girls, because everyone now is very anxious not to have problems with the law. Everything we do now is like walking in high heels on the ice, but we keep trying to do it.

Roitfeld verkar tycka att det finns en poäng i att ligga på gränsen, att visa bilder som stör, som utmanar, som är obekväma. I detta håller jag med henne. Mode måste få vara dekadent och problematiskt. Hon pekar också på att i denna tid av anything goes så upplever hon det som att modevärlden är utsatt för mer censur än den varit sedan 60-talet.

Självklart får man kritisera bilder inom modet: smala modeller, vittvätten på catwalken, modellernas ålder. Men jag tycker ofta att det blir bättre när det är en estetisk diskussion än en etisk sådan. Det känns estetisk intressant just nu att använda en modell som Kristen McMenamy just för att hon är lite äldre och har en så stark karaktär – i jämförelse med den anonymiserade tonårsmassa vi sett under 00-talet framstår hon som nutida. Det känns estetisk intressant med mer mångfald på catwalken för att det känns modernt och samtida och även det är ett brott med det vita 00-talet. Det känns estetiskt intressant med kurviga modeller för att de knappt varit välkomna i high fashion under nollnolltalet.

Bilden härovan är från just franska Vogue. Två av mina twittervänner upprördes över den eftersom den använde ett barn som modell. Men jag tycker den är intressant för att den fångar en nutida strömning där barn inte sexualiseras utan adultifieras (om det nu finns ett sånt ord...). Som Willow Smith som är nio år men som klär sig som en 18-åring. Att antyda att det inte ska kommenteras eller utforskas inom modet är i mina ögon en oerhört begränsande syn på mode.

Modereportaget i Vogue konfronterar oss med vår syn på barn som individer med samma självbestämmanderätt som vuxna. Dagens föräldrar behandlar sina barn som vuxna, är det då underligt att de beter sig som sådana? Men det ställer också frågor om vad vuxenhet är idag. Modetidningar uppmanar alltid sina läsare att "dress your age" men som (jag tror det var) Robin Givhan frågade sig någon gång: Vad betyder det ens idag?

Vuxen stil är egentligen en fråga om sofistikering. Vi förväntas bli mer sofistikerade i vår stil ju äldre vi blir och att springa omkring med Hello Kitty-tröjor när man är 43 bryter mot det mönstret. På samma sätt förväntas kvinnors sätt att uttrycka sin sexualitet blir mindre boobs-in-your-face, mer antydande än utfläkande. 

Idag har vi dock en uppsjö kända kvinnor som inte alls klär sig enligt sin ålder. Från Cher till Madonna till Vivienne Westwood eller för den delen Kate Moss. De gamla tanterna på bloggen Advanced Style klär sig som 14-åringen Tavi och Stockholms tonårspojkar ser ut som gamla män. Vad är att klä sig enligt sin ålder idag? Och varför tycker vi ens att det är viktigt?

Fotot på den unga flickan i vuxna kläder och med vuxen pose i franska Vogue fångar upp det här utsuddandet av gränsen mellan vuxenhet och barndom som på olika sätt uttrycks i modet just nu. Det ifrågasätter också var vuxenheten börjar och barndomen slutar. Är det problematiskt och oroväckande? Ja, i den mån bilden tolkas som sexualiserad och i den mån som relationen mellan modellen och läsarna av franska Vogue är en av ideal och konsument.

Det är sant att det politiskt inkorrekta kan tas som intäkt för att det är okej med unkna värderingar och sunkig kvinnosyn. Och då ska vi kritisera det, både av estetiska och etiska skäl. Men jag tycker att det är viktigt att stå upp för bilder som utmanar oss och våra värderingar och jag är glad att Carine Roitfeld är så tydlig i sin mission. Det behövs.

Idag är premiärdag för mig som krönikör i Svenska Dagbladet. Ett litet hurra för mig är på plats känner jag eller? Krönikan finns däremot inte på nätet än, men jag kan meddela att jag har en Jil Sander-polo på mig på min bylinebild.

Under de senaste dagarna har jag översvämmats av kommentarer och åsikter och teorier om Sverigedemokraterna. Vissa tycker att vi ska våga prata om invandringens negativa konsekvenser, andra menar att vi ska frysa ut Sd. En del tycker att det bästa är någonstans är bra att Sd kom in i riksdagen för att det rör om i grytan, andra tycker att vi nästan har valt in Hitler i riksdagen.

Någonstans i allt detta finns ofta en idé om Sd som ett problem med en lösning. Jag undrar om så är fallet. Jag är inte expert på högerpopulistiska och främlingsfientliga partier i Europa, men det tycks som om den enda gången ett sådant parti tagit sig in i parlamentet och sedan imploderat var just Ny Demokrati i Sverige. Jag undrar om det verkligen finns något sätt att neutralisera dem, för jag misstänker att detta är en ny, modern konfliktlinje i västerländska samhällen. Om industrialismen förde med sig konflikten mellan arbete och kapital och fick in partier som Socialdemokraterna i folkvalda församlingar, har den nya tiden fört med sig en konfliktlinje som etablerar Sverigedemokraterna och liknande partier i Europas parlament.

Med den nya tiden menar jag egentligen globaliseringen. Både varor och personer rör sig på ett helt annat sätt än tidigare. I somras läste jag i Observer en serie (!) om situationen på Malta, där många afrikanska båtflyktingar landar mot sin vilja (de är på väg till Italien och EU). De ville inte vara där, Maltas befolkning vill inte ha dem där. De inkvarteras i stora flyktingförläggningar, är ointresserade av att integrera sig för de tänker ändå inte stanna. Etc. I vilket fall som helst så fick den serien (som alltså var ett reportage i serieform) mig att känna väldigt starkt hur omöjlig den här utvecklingen är att stoppa. Eller kanske snarare: hur drömmen om att vara opåverkad av globaliseringen är just en dröm, en overklighet. Men det är den drömmen som Sverigedemokraterna har sålt, en känsla av att globaliseringen inte håller på att hända. För idén om att folk endast söker sig till väst är ju bara bisarr. I Thailand bor massa indier som flyttat dit, Indonesien har länge haft en kinesisk minoritet, Gulfstaternas gästarbetare kommer från Indien och Malaysia bland annat. Alla lyssnar på Lady Gaga.

Det är ett flytande, gränslöst tillstånd och jag, som frilansande journalist, pendlande mellan Sverige och England, är så klart någon som kanske ska vara lite ödmjuk inför dem som tycker det känns som en negativ utveckling. För själv tycker jag bara det är fascinerande och spännande. Jag dras till den enorma kulturblandning som finns i London eller närmare mig i Windsor: Slough. För mig känns det bara positivt, dynamiskt, intressant och fascinerande.

Nu bor jag i vita Windsor, men förra gången i London var Finsbury Park mitt hem och som delvis är känt för sin moské där den enögda krokhandsimamen Abu Hamza hetsade mot väst och det moderna samhället. Det är troligtvis ett av de mest etniskt varierade områdena i London och man kan se varje invandringsvåg, där italienarna nu äger restauranger och bilverkstäder, turkarna följer turkiska CNN i kvartersbutiken, medan nordafrikanerna hänger på gatan eller internetcaféet. Jag var en vit person, men liksom de andra vita i området så var inte engelska mitt modersmål.

Det var inget safe område. Medan jag bodde där blev tre personer knivskurna och min lokala tidningsaffär rånad med pistol. Ändå upplevde jag aldrig att det var hotfull stämning. Det var gritty, men jag gillade det.

Det var också ett område där man kunde se hur det långsamt håller på att gentrifieras. Tony Blair brukade hylla gentrifiering för att det handlade om medelklass som flyttar in i ett område och sprider medelklassvärderingar, något han ansåg var själva fundamentet i det goda samhället. Och i Finsbury Park låg ett organic café på den gata som strax efter att jag flyttade tillbaka till Stockholm 2008 invaderades av kravallpolis i ett tillslag mot den drogoperation som var baserad på ett av internetcaféerna. Om tio år kommer Finsbury Park, med sin park och sina sjukt bra kommunikationer in till centrala London, vara gentrifierat.

Vad är integration egentligen? Är det att ta över landets kultur och göra den till sin egen? Eller är det att vara en god medborgare i det land man bor? Jag förstår inte riktigt fokus på att man ska bli svensk eller engelsk eller brittisk eller whatever. Vi kan aldrig frigöra den där nationaliteten från etniciteten på det sättet som amerikaner kan, som ju alla på något sätt är immigranter. Och säg den svensk som bor i England eller Italien och som kallar sig engelsman eller italienare.

När jag läser en del kommentarer från folk som har röstat på Sverigedemokraterna börjar jag direkt tänka på USA:s så kallade tokhöger. Om de hade ett ord för lamestream media så skulle de använda det. I stället kallar de välmenande vänsterkvinnor för batikhäxor och Mona Sahlin för Mona Muslim. Men det gäller även de som inte känns direkt främlingsfientliga utan, som jag tror, protesterade mot just "lamestream media" och känslan av att det finns tabun i den offentliga diskussionen. Det handlar nämligen aldrig inte bara om invandringen, det handlar om att de här människorna känner att man inte får säga "sanningen" även till exempel när det gäller män och kvinnor, dvs att feminismen har gjort det omöjligt att säga att könsrollerna är biologiska. De tror på evolutionär psykologi, trots att evolutionär psykologi har fått sig väldigt svåra törnar under de senaste åren. På samma sätt säger lamestream media inte "sanningen" om invandrare. Det här är människor som tycker att vi daltar med folk i Sverige. Vi daltar med brottslingar, vi daltar med invandrare, vi daltar med bögar och flator, vi daltar med islamister, vi daltar genom att byta namn på negerboll till chokladboll, vi daltar med länder i tredje världen som lurar godtrogna batikhäxor på våra skattepengar.

I det här daltet upplever de också ett förtryck mot dem som inte tycker att det ska daltas. För om det är något det inte daltas med så är det med dem som tycker att det daltas för mycket.

Precis som med tokhögern i USA rinner också all kritik av daltofobikerna av dem och misstänkliggörs som ytterligare ett sätt att tysta dem (och sanningen).

Att den här typen av rörelser uppstår i hela väst är självklart ett tecken i tiden. Jag tror som sagt att det har att göra med globaliseringen, men säkerligen är det mer komplicerat än så. Det finns ju en känsla av "bra karl reder sig själv" här också som har att göra med en ökad individualisering i samhället men kanske mest med tanken på starka och svaga. Kanske är det en följd av nedmonteringen av välfärden, kanske är det något mycket mycket djupare än så. 

En tanke slog mig nämligen när jag läste Maciej Zarembas reportage om vuxenmobbning i DN. Han citerade den franske sociologen och psykoanalytikern Christophe Dejours:

Minns ni 70-talet? Dravlet om ’arbetets slut’? Att maskinerna skulle göra jobbet, profeterna André Gortz och Jeremy Rifkin, 35-timmarsvecka, allt det där? Jag sade emot redan då, men ingen ville lyssna. Den franska vänstern levde bland molnen. Ingen ville fatta vad de nya arbetsformerna skulle föra med sig. Individuella löner, kvalitetsmål, utvecklingssamtal  – och så datorer, ett aldrig förut skådat medel för kontroll. Nu skulle alla tävla emot alla och man påstod att deras prestationer gick att mäta i detalj. Alla blev oerhört sårbara. I det läget måste fackföreningarna lägga om sin strategi, de måste stå upp för individen eftersom alla blev enskilda i det systemet. Men nej, de ville inte höra talas om psykisk hälsa i arbetet. Psykologi, det var något reaktionärt, allt tal om individen hotade den kollektiva identiteten och saboterade klasskampen! Nu har de börjat fatta, nu köar de till mina seminarier. Men det är 30 år för sent. Nej, arbetet försvann inte. Men solidariteten gjorde det.

Om det är sant att människor förlorat sin solidaritet på grund av hur deras arbetssituation ser ut så är det också där som den måste återerövras. I stället tycks det mig som att de här tendenserna på arbetsplatserna förstärks mer och mer. Dessutom har tävlingen flyttat in i vardagen där människor köper dyrare kläder och möbler än de behöver, bor så stort de bara kan, hela tiden jämför sig uppåt och känner sig missnöjda. Inte konstigt att människor inte upplever att de har någon tid kvar – all tid går åt till att spela spelet, att bli en vinnare.

Men det finns människor som går åt andra hållet. Som ett par jag läste om i New York Times som slutade spendera, sålde sina bilar och flyttade till en liten studio i Portland där de bara äger det de behöver och lever på 24 000 dollar om året. Det förvånande med hela upplägget var det här:

Ms. Strobel’s mother is impressed. Now the couple have money to travel and to contribute to the education funds of nieces and nephews. And because their debt is paid off, Ms. Strobel works fewer hours, giving her time to be outdoors, and to volunteer, which she does about four hours a week for a nonprofit outreach program called Living Yoga.

“The idea that you need to go bigger to be happy is false,” she says. “I really believe that the acquisition of material goods doesn’t bring about happiness.”

De fick alltså mer pengar, inte mindre. Och de betalade av sina skulder på 30 000 dollar.

De jobbar mindre. De har mer tid till att "älska och skratta". Jag tycker inte att det är att förakta.

Jag tror inte de rödgröna vinner i morgon. Det är jag uppenbarligen inte ensam om eftersom tre av fyra svenskar tror på en borgerlig seger.

Att följa valet från England, och till stor del via Twitter, har gett det en närmast outhärdlig karaktär av hejaramsa där det mediestockholm som jag uppenbarligen följer peppat varandra med slagord, trots att det knappast kan vara någon av dem som inte redan röstar rödgrönt. Och de som tänker rösta på Alliansen håller tyst och muttrar istället om att de är trötta på valet eller skickar meddelanden till mig där de beklagar sig över åsiktspolisen i Sverige. Just i det här fallet är jag benägen att hålla med.

För maken till nedvärderande attityd mot folk som funderar på en borgerlig politik har jag aldrig varit med om. Det är som om Twitters vänsterhejaklack på allvar tror att det är människor som inte har alla skruvar på plats i maskineriet som röstar M-Fp-C-Kd.

För första gången på kanske 15 år har jag däremot förstått hur de kan tänka så. Inte direkt för att jag håller med dem, utan för att jag helt plötsligt fattade hur enkel deras världsbild är. "Det är skönt att rösta på de goda!" skämtade jag om inställningen, men insåg snart att det faktiskt är så som många tycker. Liksom vem kan vara för ökade klyftor va?

När jag tidigare i år läste Gary Younges bok Who are we (och som jag skrev om här) skrev Younge att han aldrig kunde förstå dem som bytte parti, dvs block eftersom vi talar om England, för att för honom innebar det att man förändrade hela sin världsbild.

Jag kunde inte hålla med om det, och kan fortfarande inte, för att det för mig handlar om perspektiv och tonvikt. Kanske är det jag vänder mig emot är omöjligheten i det hela. Det är som Wittgensteins ank-kanin (so ovan). När perspektivet förskjuts förändras inte själva bilden, utan bara ens tolkning av den. Det är fullt möjligt att pendla mellan perspektiven.

Ta de två stora giganterna inom politisk filosofi under den senare delen av 1900-talet: Robert Nozick och John Rawls.

Rawls tankeexperiment om urprungstillståndet där rationella individer ska välja samhälle utan att veta vilka de kommer vara är ett väldigt intuitivt argument för ett samhälle med en stark välfärdsstat med ett stark skyddsnät.

Men Nozicks argument för en nyliberal tolkning av vad som är rättvist är också intuitivt: Vi äger vår kropp, därför äger vi det vi skapar med vår kropp och så länge någon annans rättigheter och friheter inte kränks när människor arbetar och skapar ägande är situationen som uppstår rättvis, oavsett hur den ser ut.

Det finns en sanning i båda. Så är det en anka eller är det en kanin? Kan man verkligen hävda att det är det ena eller det andra?

Det man kan hävda är att verkligheten inte är ett filosofiskt tankeexperiment. Att, som den pragmatistiska filosofen Hilary Putnam, hävda att filosofiska argument borde vara mer att likna vid domslut, som förändras och anpassas efter de fakta som man har – i stället för att som Nozick hävda filosofins dogmer oavsett konsekvenser.

Och det är kanske här mitt perspektiv har förändrats. Jag skrev i något annat inlägg att jag var trött på valfrihet. Jag tror det är för att jag har förlorat tron på att resultatet av valfriheten är gott och att jag inte riktigt ser poängen med den längre. Det känns mest som när klädföretag ska låta kunden "personalisera" produkten. Det är liksom inte de mest engagerade som har behov av att bli snyggare, om ni förstår metaforen.

Jag har också sett, inom media- och modevärlden, vad lärlingskap, dåliga arbetsvillkor etc betyder: att många faktiskt arbetar gratis och sedan inte alls får jobb, för att jobbet faktiskt inte fanns där in the first place.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget. Jag är inte ens säker på varför jag skriver det. Men låt mig berätta hur jag gjorde när jag röstade för två veckor sedan. Jag satte mig och läste igenom partiprogrammen för de partier som jag realistiskt sätt kunde tänka mig att rösta på och jag lade min röst på det parti som hade en vision av samhället som kändes närmast min. Det var Miljöpartiet. De delar min väldigt liberala inställning till flyktingar och invandrare, de står för en progressiv miljöpolitik som blickar framåt snarare än bakåt, de har en sund anti-auktoritär ådra, de är småföretagarvänliga – just det ställe där det kan skapas jobb, fundamentet för samhället, de försöker också – sympatiskt nog – att minska takten i samhället, och deras utrikespolitik är pacifistisk.

Men jag tycker inte för den skull att man är ond eller korkad om man kommer till en annan slutsats. (Och det finns en bra sak med att Alliansen troligtvis vinner i morgon: det är bra för vår demokrati att en borgerlig regering kan bli återvald.) Jag vet att jag har blivit en blödig optimist som lämnar naivitetsmålet öppet för alla som känner att kall realism och pragmatism är enda sättet att konfrontera en värld fylld av egoistiskt drivna människor. Men jag ser inte längre på människan på det sättet: jag tror att människan till stor del anpassar sig efter vad vi har för förväntningar på henne och nu tänker jag ta det här inlägget än mer ner i de vindlande tankegångarnas katakomber: Förr kände jag en stark tilltro till Thomas Hobbes idé om att naturtillståndet karakteriseras av "allas krig mot alla" – och att det är civilisationen som står för räddningen. Samma sak kände jag när Camille Paglia menade att det inte är civilisationen som gör att män våldtar kvinnor, utan frånvaron av den – något hon exemplifierade med Bosnienkriget om jag inte minns helt fel. I dag tänker jag att civilisation är ett kluster av idéer, en ideologi om man så vill. Krigssituationer präglas lika mycket av altruism som egoism, och i allas krig mot alla finns också dem som verkar för gott. På samma sätt kan civilisationen skapa ett ramverk för hur vi beter oss, hur vi ser på oss själva och varandra. Civilisationen kan fördärva människan den också.

Av den anledningen känner jag att det är viktigt att rösta på en samhällsvision man tror på. För att det säger något om hur man vill att människan ska vara.

Camille Paglia skriver i dag i Sunday Times (kostar om man vill läsa) om Lady Gaga och ogillar henne starkt. Intressant för min egen skull är att hon gör samma tolkning som jag av Gaga, alltså att hon är asexuell som artist.

But for Gaga, sex is mainly decor and surface; she's like a laminated piece of ersatz rococo furniture. Alarmingly, Generation Gaga can't tell the difference. Is it the death of sex? Perhaps the symbolic status that sex had for a century has gone kaput; the trajectory is over.

Och:

Marlene [Dietrich] and Madonna gave the impression, true or false, of being pansexual. Gaga, for all her writhing and posturing, is asexual.

Paglia har dessutom samma inställning som jag till Lady Gagas sånger, "catchy but depthless", och analyserar sedan blandningen av sex och död i Gagas videor och låtar: "This grisly mix of sex and death is sick, symptomatic of Gaga's alienation from her own body".

Samtidigt, när hon avslutar hela artikeln med att beskriva verkligheten som Gaga's unga fans befinner sig i känner jag att det låter som en rätt spännande värld:

There are blurred borderlines between the sexes: gender is now alleged to be fabricated rather than biological;  so everything is a pose. Thus Gaga welcomed the rumour about her being intersex and converted it into a fashion statement. Casual "hooking up" blends friends and lovers, with sex becoming merely an excuse for filial hugging. Borderlines have blurred too between public and private: reality-TV shows multiply; cell-phone conversations blare everywhere; secrets are heedlessly blabbed on Facebook and Twitter. Hence Gaga gratuitously natters on about her vagina. In the sprawling anarchy of the web, the bordeline between fact and fiction has melted away.

Jag är inte ung idag. Men jag har en känsla av att den här asexualiteten präglar mycket av ungdomskulturen. Lady Gaga säger till sina fans att det är viktigare att vara stark och oberoende än att ha sex. Jag tror hon fångar en utspridd känsla som det är svårt att tolka som något annat än individualismen och självförverkligandet tagit till sin logiska slutpunkt – eftersom sex i grunden handlar om att förlora kontrollen och till och med utplåna jaget.

Succén för filmer och böcker som Twilight pekar också på en inställning till sex som en sorts död. Det viktiga är de starka känslorna, längtan, idén om kärlek. Inte det verkliga, fysiska, kladdiga sexet. Här känns vi verkligen som Warhols barn, som förklarade sex "the biggest nothing of all time" och sa att det var bättre på film än under täcket.

Jag håller just på och läser Eva Illouz Cold Intimacies, som bland annat försöker visa hur kapitalismen inte var kall och känslolös, utan istället till stor del byggde på den terapeutiska situationen, där fabriksarbetarna uppmuntrades att uttrycka sin känslor och arbetsledarna att lyssna på dem, vilket resulterade i att ett känsloladdad, psykoanalytiskt språk invaderade arbetsplatserna.

Pendangen till detta, enligt Illouz, är att vi har blivit allt mer rationella och kalkylerande när det gäller vårt känsloliv, där vi uppmuntras att på ett närmast vetenskapligt sätt avgöra vem vi passar ihop med, genom långa checklistor eller personlighetstest.

Är det denna värld av ett rationaliserat dejtande som unga reagerar mot? Det skulle kunna förklara längtan efter något äkta och det närmast Jane Austen-liknande trånande som hänför tonårsflickorna.

Intressant nog har 00-talets mode också präglats av en framställning av sex som en tom pose, där nakenhet har varit självklart, men varken spännande eller chockerande utan oftast innehållslöst och därigenom asexuellt. Det är som om allt har blivit porr, som i sin övertydlighet sällan är genuint upphetsande.

Personligen är jag (redan) extremt trött på Lady Gaga. Jag är osäker på om hon har producerat någon popsång som kommer överleva, av den enkla anledningen att de aldrig lämnar något intryck över huvud taget förutom just då, på dansgolvet. Det kanske är den renaste popen, men räcker det?

Lady Gaga är intressant i mån av att hon på så kort tid har blivit ett sådant fenomen, men varje gång man tittar närmare på henne och hennes produktion möts man bara av känslan av att det inte finns något spännande bortom det man redan har sett. Det finns ingen konflikt, ingen känsla av tabu, ingen känsla av att hon kanaliserar något nytt. Man möts av tomhet.

Precis som Paglia har jag också en känsla av att Gaga är en kulmen på något, en slutpunkt, snarare än en början. Hon är som Alexander McQueens armadilloskor, som var så extrema att man inser att det nu är lågskornas tid. Och visst finns det väl också en känsla av något mer seriöst i luften? Gaga känns mer som 00-talets sista pust, och 10-talet kommer, tror jag, snarare vara vuxet, verkligt, på riktigt, autentiskt, i alla fall om man ska gå efter känslan av vartåt modet är på väg, vilket faktiskt brukar vara ett ganska bra lackmuspapper. Om det däremot kommer innebära något slags återkomst för sex som inte känns som tom porr, eller om det är trånandet som kommer erövra världen låter jag framtiden få utvisa.