Entries in dancehall (2)

tisdag
apr242012

Den som inte gillar't är bög!

Alltså man orkar ju inte. Lyssnar på lite ny jamaicansk musik. Bland annat den här:

Det är Konshens Gal A Bubble och den handlar om att kvinnor har härliga häckar som de skakar på så mycket de kan.

Mitt problem med den här låten kom när jag lyssnade på den i min iPod. "Vänta lite nu", tänkte jag. "Sa han helt plötsligt 'you a battyman'? eller drömde jag?" I Youtube-versionen och i den text man kan hitta på nätet toastar Konshens "Aye when d gyal dem ah dip it and ah drop it, Yuh ah funny man if yuh nuh happy". Funny man? Är inte det lite typ som fikus på svenska?

Så jag lyssnade på den version jag hade på mp3 och hej, där hade Konshens bytt ut "funny man" till "batty man". Thanks.

Egentligen skulle jag bara vilja säga att jag tror världens alla battymen väldigt mycket uppskattar den överdrivna kvinnliga sexualiteten. Jag kan inte annat än läsa både kvinnorna och männens översexuella beteende som camp på något sätt.

Ta bara den här inte så gamla videon från Mr Vegas (som ju blev känd genom en låt som handlade om att man inte ska hålla på med oralsex, Heads High):

Jag ser bara kvinnor som måste svalka vaginan för att de är så upphetsade.

Eller hans senaste video Bruk It Down:

Jag skulle tippa på att gays på Jamaica tar efter sättet de där tjejerna dansar på. Jag skulle tippa att de, tvärtemot vad Konshens hävdar, blir jätteglada av allt rumpskakande.

Men det här visar också vilket Sisyfos-arbete det blir om man ska leta efter homofobi i dancehall. Det kan ju räcka med att man drar gränsen just vid extremfallen och ta resten för vad det är: försök att vara hårdkokta, roliga eller bara "normala". Ibland måste man komma ihåg att så sent som 1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom i Sverige. Saker och ting kan förändras snabbt ibland. 

torsdag
maj262011

Visst, vi borde vara goda, men ibland är det okej att inte vara det

Johan Wirfält tyckte att jag skulle skriva om Tyler, the creator, även känd som den senaste hiphopartisten att omfamnas av hipstervärlden. Han hamnar på NME-omslag och plåtas av Vice (av Terry Richardson så klart) och han är – enligt Johan – mer skate än hiphop.

Problemet med Tyler, the creator är att han skriver texter där han använder ordet ”faggot” ofta, säger att han ”hate gays” (men också att han gillar ”gay gangbangers”, förvisso med ”no homo”-brasklappen i nästa mening), eller att han våldtar en tjej i en Hummer och sedan säger att det inte bara ett talesätt när han rappar att han dumpade henne.

I höstas anordnade jag och min kompis Petter Wallenberg en reggaeklubb för gays som något slags svar på den debatt som då hade slamrat kring i media och på Facebook om huruvida det var okej att Beenie Man kom och spelade i Sverige – han hade ju homofoba låtar.

Är det inte kanske samma sak här?

Nej. Själv skulle jag säga att jag drar gränsen om en artist rappar om att attackera bögbarer eller skjuta dem i huvudet, som en del dancehallartister gör. Hip hopen må ofta vara homofob, men faggot används nästan alltid som en diss av andra straighta män. Det är en kultur med hårda machos som kallar killar de inte gillar för faggots och kvinnor som inte faller för deras ”charm” för bitches and sluts.

Den här veckan släppte Lady Gaga sitt andra riktiga album, Born This Way (hon går nu under smeknamnet Disco-P!nk bland mig och mina vänner av uppenbara skäl). Gaga är en artist som nästan aldrig någon försvarar utifrån hennes musikaliska kvaliteter. Snarare är det hennes musik som ursäktas utifrån det faktum att hon har rätt politics. Hon vill väl, alla får kramas och vara freakiga i Ladyns värld.

Tyler, the creators värld är i stället nihilistisk och omogen – en tonåring som vill provocera genom att att rappa om att våldta en gravid kvinna och sedan berätta för sina kompisar att han haft en trekant. Recensenter stryker ett streck över de misogyna och homofoba delarna av sången eftersom de tycker kvaliteten på verket är hög.

Det pratas alltid om att homofobi ursäktas medan rasism och antisemitism skulle vara en karriärdödare (Tegan and Sara använder just detta i sin kritik av Tyler, the creator, se Johans inlägg), men jag har svårt att se att Rolling Stones har fått särskilt mycket kritik för låten Brown Sugar som många svarta uppfattar som en sång om slavvåldtäkter. Eller för den delen att Public Enemys karriär dog när Chuck D rappade att judar ”got me like Jesus”.

Men hur ska vi ha det egentligen? Borde det innebära döden för en musikartists karriär om de använder sig av rasistiskt/antisemitiskt/homofobiskt bildspråk? Ibland får jag känslan av att det finns en stor grupp människor som tycker att konsten ska bedömas efter en moralisk skala först och sen efter en estetisk sådan.

Jag frågade därför Twitter: ”Vad skulle ni välja? En värld där all musik gjordes av Lady Gaga eller en där musiken gjordes av Tyler, the creator? Inklusive budskap.”

Detta var mitt tillspetsade sätt att säga att valet står mellan en värld där allt låter som P!nk på disco men där heller ingen blir upprörd (förutom kristna, men det är ingen som bryr sig om huruvida de blir upprörda nu för tiden), eller en värld där musiken tillåts vara komplex och poetisk, men där misogyni och homofobi inte är borttvättade.

Svaren var delade, men Gagavärlden vann.

Jag har berört min skepticism till krav på moralism inom de fria konsterna tidigare, främst i samband med debatten kring Terry Richardson förra året, men även när det gäller upprördhet över att italienska Vogue gjorde mode av oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Av den anledningen köper jag att Tyler, the creator säger faggot i var och varannan mening. För jag tolkar det inte som ett angrepp på bögar i allmänhet, utan som en jargong som kommer från en grabbig värld där det bögiga är något negativt. Jag tycker inte att det är något bra, det är homofobiskt, men även om jag förstår och ofta sympatiserar med GLAAD och RFSL i deras kamp mot alla övertramp mot HBT-personer så är jag helt enkelt inte en av de gaysen som går omkring och ojar mig över att någon svart kille rappar om att alla andra är fjollor.

Däremot kritiserar jag gärna den kultur som föder detta. Och en halvdan rappare som rappar om faggots har inget egentligt försvar. Då blir det bara dålig kulturrelativism.

Vi gör faktiskt de här överslätningarna hela tiden. Ta till exempel Gaspard Noé, den franska filmskaparen bakom bland annat Seul contre tous och Irréversible. Irréversible uppmärksammades för sin oerhört otäcka våldtäktsskildring, men den innehåller också en av de mest homofoba skildringarna av en gaysauna någonsin (bögarna är höga och skrattar när Vincent Cassel mördar mannen som han tror våldtagit hans älskade). Ändå blir Noé bara en auteur som utforskar våld och sexualitet.

Popmusiken har därför mer gemensamt med modet än något annat område. Popstjärnor förväntas vara förebilder, precis som modebilden förväntas (eller önskas) förmedla ett hälsosamt ideal.

Det är här jag skiljer mig från många, för jag ser popmusik och mode som konstyttringar som åtminstone är förtjänta av lika mycket konstnärlig frihet som film. Ja, folk kommer bli trampade på tårna, men är det så farligt? Om ni inte håller med mig så för all del, rulla in Gagavärlden!