Entries in Lady Gaga (8)

torsdag
maj262011

Visst, vi borde vara goda, men ibland är det okej att inte vara det

Johan Wirfält tyckte att jag skulle skriva om Tyler, the creator, även känd som den senaste hiphopartisten att omfamnas av hipstervärlden. Han hamnar på NME-omslag och plåtas av Vice (av Terry Richardson så klart) och han är – enligt Johan – mer skate än hiphop.

Problemet med Tyler, the creator är att han skriver texter där han använder ordet ”faggot” ofta, säger att han ”hate gays” (men också att han gillar ”gay gangbangers”, förvisso med ”no homo”-brasklappen i nästa mening), eller att han våldtar en tjej i en Hummer och sedan säger att det inte bara ett talesätt när han rappar att han dumpade henne.

I höstas anordnade jag och min kompis Petter Wallenberg en reggaeklubb för gays som något slags svar på den debatt som då hade slamrat kring i media och på Facebook om huruvida det var okej att Beenie Man kom och spelade i Sverige – han hade ju homofoba låtar.

Är det inte kanske samma sak här?

Nej. Själv skulle jag säga att jag drar gränsen om en artist rappar om att attackera bögbarer eller skjuta dem i huvudet, som en del dancehallartister gör. Hip hopen må ofta vara homofob, men faggot används nästan alltid som en diss av andra straighta män. Det är en kultur med hårda machos som kallar killar de inte gillar för faggots och kvinnor som inte faller för deras ”charm” för bitches and sluts.

Den här veckan släppte Lady Gaga sitt andra riktiga album, Born This Way (hon går nu under smeknamnet Disco-P!nk bland mig och mina vänner av uppenbara skäl). Gaga är en artist som nästan aldrig någon försvarar utifrån hennes musikaliska kvaliteter. Snarare är det hennes musik som ursäktas utifrån det faktum att hon har rätt politics. Hon vill väl, alla får kramas och vara freakiga i Ladyns värld.

Tyler, the creators värld är i stället nihilistisk och omogen – en tonåring som vill provocera genom att att rappa om att våldta en gravid kvinna och sedan berätta för sina kompisar att han haft en trekant. Recensenter stryker ett streck över de misogyna och homofoba delarna av sången eftersom de tycker kvaliteten på verket är hög.

Det pratas alltid om att homofobi ursäktas medan rasism och antisemitism skulle vara en karriärdödare (Tegan and Sara använder just detta i sin kritik av Tyler, the creator, se Johans inlägg), men jag har svårt att se att Rolling Stones har fått särskilt mycket kritik för låten Brown Sugar som många svarta uppfattar som en sång om slavvåldtäkter. Eller för den delen att Public Enemys karriär dog när Chuck D rappade att judar ”got me like Jesus”.

Men hur ska vi ha det egentligen? Borde det innebära döden för en musikartists karriär om de använder sig av rasistiskt/antisemitiskt/homofobiskt bildspråk? Ibland får jag känslan av att det finns en stor grupp människor som tycker att konsten ska bedömas efter en moralisk skala först och sen efter en estetisk sådan.

Jag frågade därför Twitter: ”Vad skulle ni välja? En värld där all musik gjordes av Lady Gaga eller en där musiken gjordes av Tyler, the creator? Inklusive budskap.”

Detta var mitt tillspetsade sätt att säga att valet står mellan en värld där allt låter som P!nk på disco men där heller ingen blir upprörd (förutom kristna, men det är ingen som bryr sig om huruvida de blir upprörda nu för tiden), eller en värld där musiken tillåts vara komplex och poetisk, men där misogyni och homofobi inte är borttvättade.

Svaren var delade, men Gagavärlden vann.

Jag har berört min skepticism till krav på moralism inom de fria konsterna tidigare, främst i samband med debatten kring Terry Richardson förra året, men även när det gäller upprördhet över att italienska Vogue gjorde mode av oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Av den anledningen köper jag att Tyler, the creator säger faggot i var och varannan mening. För jag tolkar det inte som ett angrepp på bögar i allmänhet, utan som en jargong som kommer från en grabbig värld där det bögiga är något negativt. Jag tycker inte att det är något bra, det är homofobiskt, men även om jag förstår och ofta sympatiserar med GLAAD och RFSL i deras kamp mot alla övertramp mot HBT-personer så är jag helt enkelt inte en av de gaysen som går omkring och ojar mig över att någon svart kille rappar om att alla andra är fjollor.

Däremot kritiserar jag gärna den kultur som föder detta. Och en halvdan rappare som rappar om faggots har inget egentligt försvar. Då blir det bara dålig kulturrelativism.

Vi gör faktiskt de här överslätningarna hela tiden. Ta till exempel Gaspard Noé, den franska filmskaparen bakom bland annat Seul contre tous och Irréversible. Irréversible uppmärksammades för sin oerhört otäcka våldtäktsskildring, men den innehåller också en av de mest homofoba skildringarna av en gaysauna någonsin (bögarna är höga och skrattar när Vincent Cassel mördar mannen som han tror våldtagit hans älskade). Ändå blir Noé bara en auteur som utforskar våld och sexualitet.

Popmusiken har därför mer gemensamt med modet än något annat område. Popstjärnor förväntas vara förebilder, precis som modebilden förväntas (eller önskas) förmedla ett hälsosamt ideal.

Det är här jag skiljer mig från många, för jag ser popmusik och mode som konstyttringar som åtminstone är förtjänta av lika mycket konstnärlig frihet som film. Ja, folk kommer bli trampade på tårna, men är det så farligt? Om ni inte håller med mig så för all del, rulla in Gagavärlden!

söndag
sep122010

Döden för sex

Camille Paglia skriver i dag i Sunday Times (kostar om man vill läsa) om Lady Gaga och ogillar henne starkt. Intressant för min egen skull är att hon gör samma tolkning som jag av Gaga, alltså att hon är asexuell som artist.

But for Gaga, sex is mainly decor and surface; she's like a laminated piece of ersatz rococo furniture. Alarmingly, Generation Gaga can't tell the difference. Is it the death of sex? Perhaps the symbolic status that sex had for a century has gone kaput; the trajectory is over.

Och:

Marlene [Dietrich] and Madonna gave the impression, true or false, of being pansexual. Gaga, for all her writhing and posturing, is asexual.

Paglia har dessutom samma inställning som jag till Lady Gagas sånger, "catchy but depthless", och analyserar sedan blandningen av sex och död i Gagas videor och låtar: "This grisly mix of sex and death is sick, symptomatic of Gaga's alienation from her own body".

Samtidigt, när hon avslutar hela artikeln med att beskriva verkligheten som Gaga's unga fans befinner sig i känner jag att det låter som en rätt spännande värld:

There are blurred borderlines between the sexes: gender is now alleged to be fabricated rather than biological;  so everything is a pose. Thus Gaga welcomed the rumour about her being intersex and converted it into a fashion statement. Casual "hooking up" blends friends and lovers, with sex becoming merely an excuse for filial hugging. Borderlines have blurred too between public and private: reality-TV shows multiply; cell-phone conversations blare everywhere; secrets are heedlessly blabbed on Facebook and Twitter. Hence Gaga gratuitously natters on about her vagina. In the sprawling anarchy of the web, the bordeline between fact and fiction has melted away.

Jag är inte ung idag. Men jag har en känsla av att den här asexualiteten präglar mycket av ungdomskulturen. Lady Gaga säger till sina fans att det är viktigare att vara stark och oberoende än att ha sex. Jag tror hon fångar en utspridd känsla som det är svårt att tolka som något annat än individualismen och självförverkligandet tagit till sin logiska slutpunkt – eftersom sex i grunden handlar om att förlora kontrollen och till och med utplåna jaget.

Succén för filmer och böcker som Twilight pekar också på en inställning till sex som en sorts död. Det viktiga är de starka känslorna, längtan, idén om kärlek. Inte det verkliga, fysiska, kladdiga sexet. Här känns vi verkligen som Warhols barn, som förklarade sex "the biggest nothing of all time" och sa att det var bättre på film än under täcket.

Jag håller just på och läser Eva Illouz Cold Intimacies, som bland annat försöker visa hur kapitalismen inte var kall och känslolös, utan istället till stor del byggde på den terapeutiska situationen, där fabriksarbetarna uppmuntrades att uttrycka sin känslor och arbetsledarna att lyssna på dem, vilket resulterade i att ett känsloladdad, psykoanalytiskt språk invaderade arbetsplatserna.

Pendangen till detta, enligt Illouz, är att vi har blivit allt mer rationella och kalkylerande när det gäller vårt känsloliv, där vi uppmuntras att på ett närmast vetenskapligt sätt avgöra vem vi passar ihop med, genom långa checklistor eller personlighetstest.

Är det denna värld av ett rationaliserat dejtande som unga reagerar mot? Det skulle kunna förklara längtan efter något äkta och det närmast Jane Austen-liknande trånande som hänför tonårsflickorna.

Intressant nog har 00-talets mode också präglats av en framställning av sex som en tom pose, där nakenhet har varit självklart, men varken spännande eller chockerande utan oftast innehållslöst och därigenom asexuellt. Det är som om allt har blivit porr, som i sin övertydlighet sällan är genuint upphetsande.

Personligen är jag (redan) extremt trött på Lady Gaga. Jag är osäker på om hon har producerat någon popsång som kommer överleva, av den enkla anledningen att de aldrig lämnar något intryck över huvud taget förutom just då, på dansgolvet. Det kanske är den renaste popen, men räcker det?

Lady Gaga är intressant i mån av att hon på så kort tid har blivit ett sådant fenomen, men varje gång man tittar närmare på henne och hennes produktion möts man bara av känslan av att det inte finns något spännande bortom det man redan har sett. Det finns ingen konflikt, ingen känsla av tabu, ingen känsla av att hon kanaliserar något nytt. Man möts av tomhet.

Precis som Paglia har jag också en känsla av att Gaga är en kulmen på något, en slutpunkt, snarare än en början. Hon är som Alexander McQueens armadilloskor, som var så extrema att man inser att det nu är lågskornas tid. Och visst finns det väl också en känsla av något mer seriöst i luften? Gaga känns mer som 00-talets sista pust, och 10-talet kommer, tror jag, snarare vara vuxet, verkligt, på riktigt, autentiskt, i alla fall om man ska gå efter känslan av vartåt modet är på väg, vilket faktiskt brukar vara ett ganska bra lackmuspapper. Om det däremot kommer innebära något slags återkomst för sex som inte känns som tom porr, eller om det är trånandet som kommer erövra världen låter jag framtiden få utvisa.

 

fredag
jun112010

Lady Madonna

Det har snackats mycket om att Lady Gagas Alejandro-video är en Madonna-ripoff. Det är den också, men på ett så uppenbart sätt att man måste se det som att den säger "Ni tycker att jag är en Madonna-kopia? Okej, då ska jag kopiera så mycket Madonna det bara går." Ta en titt här till exempel:

Hela inledningen känns väldigt Express Yourself i ljus och känsla.

Till och med den bisarra kikarhatten verkar vara en nickning till Madonnas monokel:

Sedan har vi så klart Like a prayer:

Vogue:

Human Nature:

The cone bra:

Omslaget till True Blue:

Erotica:

Eller varför inte Girlie show?

Det är så medvetet gjort, både ett fuck you och en hyllning. Jag har en känsla av att det här kommer kallas Lady Gagas Madonna-period, precis som Madonna hade sin Marilyn Monroe-period. Och varför skulle hon inte ta sig an den stora ikonen om hon nu oavsett hon vill det eller inte kommer jämföras med henne?

Jag tänkte först att Madonna aldrig har gjort något så här mörkt, men det är verkligen inte sant. Erotica, Justify my love, Bad girl och hela den perioden handlade om en depraverad, mörk sexualitet. Istället är det intressanta Lady Gagas blandning av Madonnas sexfantastier och Britneys celibat. Alejandro-videon handlar ju bara om fantasier eftersom hon (som hon själv förklarat) inte kan få de bögar som hon trånar efter. Hon har också pratat om att hon inte har tid för förhållanden eller sex ("I remember the cool girls when I was growing up. Everyone started to have sex. But it's not really cool any more to have sex all the time. It's cooler to be strong and independent.")

Så medan Madonna byggde upp sin karriär på att visa att det var okej att som tjej gilla sex, oavsett om vi pratar så kallad fin sex eller bondage, och Britney skapade en sexig helylleimage där hon både var porrig och moralisk, har Lady Gaga blandat ihop de båda till något som både är Madonnas mörka sexualitet, Britneys celibat och Madonnas independent woman-attityd.

Trots Lady Gagas alla sexanspelningar finns det också mycket i texterna och videorna som tyder på en komplicerad relation till just sex – i alla fall med män. I Paparazzi bedras hon av sin älskare och blir crippled. Hon har ett poker face när hon ligger med en man i Poker Face – för att dölja att hon tänker på en tjej. I Telephone sjunger hon om att hon hellre dansar än hänger med killen, medan hon i videon dödar onda män tillsammans med sin flickvän Beyoncé. Love Games verkar handla om att man måste välja mellan kärlek och framgång. I Alejandro, alltså själva låten, tar hon avstånd från alla smöriga män och säger att hon inte vill ha några kyssar.

Jag tror många bögar vet mycket om att vara väldigt sexuell och anspela mycket på sex, men sen inte ha så mycket sex själv. Eller varför inte många tjejer? Hela madonna-hora-komplexet uppmuntrar ju till en helt absurd uppdelning i vad man utstrålar och vad man faktiskt gör. Lady Gagas lösning är väl egentligen motsatsen till Britneys – Britney utstrålade att hon var en fin flicka, men antydde att hon skulle vara en porrdrottning för den lycklige som fick gifta sig med henne. Gaga utstrålar i stället att hon är en dålig flicka men antyder att hon egentligen håller på sig. I valet mellan dem väljer jag alltid Madonna. När hon var som störst var hon trots allt en stjärna där sex inte var ett problem utan något som skulle bejakas, något som var en del av att vara en hel människa, även för tjejer. Ingen skulle behöva hålla på sig om de inte ville, och att ha sex med många män betydde inte att man var en hora, utan att man (förhoppningsvis) gillade sex.

fredag
maj072010

Gaga och de vackra

I dag skriver jag om Lady Gaga och vad hon betyder i Svenska Dagbladet:

I grunden är Lady Gagas budskap: ”Var inte som jag. Var dig själv.” Det är individualiteten som hyllas och det är känslan av att man kan vara vem som helst– en grundläggande övertygelse hos Myspace-generationen – som gör henne elektrisk. Där är också hennes rekordsnabba uppgång avgörande. Det räcker att man tar på sig några galna paltor, säger att man är en superstjärna och tror på det för att det ska bli sant.

Och på Rodeo skriver jag om de snyggas diktatur:

Problemet med snygga människor är att de är som hägringar eller synvillor. Man ser inte modet för att det finns en sjukt attraktiv människa mellan dig och kläderna och som får dig att se dem som genom en opiumdimma. Jag minns att modejournalisten Hadley Freeman en gång klagade på att Kate Moss måste vara den sämsta stilikonen någonsin eftersom allt ser bra ut på henne, oavsett om vi pratar gummistövlar, kavaj och jeans eller appäls och hotpants. Att tjejer vill se ut som henne är en sak, att de tar henne som smakkompass är en av orsaken till att så många människor ser så gräsliga ut.

torsdag
apr152010

"You know what they say, 'Fuck a donkey once in Tijuana, make a name for yourself.'"

Min lolcatzpratande kompis sa "thiz needz zum editing" men jag gillar den ändå i all sin tafflighet.

fredag
apr022010

Trans is in the air

Inte bara för att Lady Gaga på ett väldigt Amanda Lear-sätt leker med rykten om att hon har en penis. Utan för att Hedwig and the angry inch, efter off-Broadway och indiefilm, nu kommer till Broadway.

But this "Hedwig" won't be a carbon copy of the first.

"The main thing we've learned about this show," says Binder, "is that it has to take place in the theater it's in at the moment. If it's a dive, the show has to be set in a dive. If it's in a Broadway theater, it's going to be set in a Broadway theater."

Hedwig gick ju också på Stockholms stadsteater förr nåt år sedan, men nu pratar vi mainstreamens högborg, det är liksom Hedwig och Mamma mia. Det som var fringe för bara några år sedan är nu familjeunderhållning.

Förvisso har ju drugor varit familjeunderhållning rätt länge nu. Det är något med drugor som funkar överallt. Till och med Pakistan har ju Begum Nawazish Ali, som leder en populär talkshow på tv i ett land som inte direkt är känt för sitt HBT-vänliga klimat.

Men är det inte nåt annat nu? Något som inte är så mycket Babsan-mysigt utan faktiskt lite sexuellt och spännande. En känsla av trans i samtiden där en superstjärna som Gaga får vara lite ambivalent. Eller för den delen där en story om en liten pojke i Östtyskland som blir kär i en stor svart soldat och som försöker göra om sig till tjej men hamnar lite mitt emellan könen kan sättas upp på Broadway.

måndag
mar292010

All Gaga you can eat

New York Magazine har en låååång artikel om Lady Gaga:

Before the meeting, I assumed that someone with a stage name like “Lady” (her given name is Stefani Joanne Germanotta) was going to be a bit standoffish—that’s the strategy employed by most nervous young musicians on the occasion of their first real interview, in any case. But I never thought she was going to actually be Lady Gaga. These days, very few artists play the media like Bob Dylan, or stay in character as Devo’s Mark Mothersbaugh did in his early career. In the age of VH1’s Behind the Music, tabloid culture, and reality television, musicians are aware that they should show themselves to journalists in as much mundane detail as they can muster. “But Lady Gaga is my name,” she said, amazed that I would have thought otherwise. “If you know me, and you call me Stefani, you don’t really know me at all.”

måndag
mar292010

Ladies who Gaga

Tycker ni ska läsa Johannas och Agnes diskussion om Lady Gaga (och Beyoncé).

Gaga däremot gör ju sitt allra bästa för att övertyga oss om att hon inte har några ideal över huvud taget. Att hon knappt är en verklig människa. Hon är en artist som aldrig behöver stå till svars för någonting därför att hon aldrig utgett sig för att stå för ett enda litet budskap, meddelande eller statement. Inte konstigt att alla ni modemänniskor älskar henne! Hon är modets absoluta dröm – den ansiktslösa, ständigt formbara klädgaljen som världens alla modekontor samt Jonas Åkerlund kan ösa attiraljer över.