Entries in manlighet (4)

lördag
maj212011

En pendang till objektifieringen av män

I dag skriver jag i Svenska Dagbladet om den accelererande objektifieringen av män. Artikeln går att läsa här. Ett kort utdrag:

Av tradition kan män arbeta i offentligheten med bar överkropp eller spela basket i kvarteret enbart klädda i shorts utan att någon höjer på ögonbrynet. Den exponerade bringan är av tradition inte oanständig. Men under det senaste decenniet har paparazzikulturen, den ökade tillgången på digitalkameror och bildbloggar, samt behovet av profilbilder på sajter som Facebook och MySpace samverkat för att förvandla den manliga överkroppen till det sexobjekt den alltid varit i gayvärlden. Man kanske kan säga att män har förlorat rätten till omedvetenhet.

Jag tänker på detta när jag ser rapporter om att tidskriften Dossier har censurerats i USA. Omslaget (se ovan) företställer den androgyna killmodellen Andrej Pejic, som blev vald till en av världens sexigaste kvinnor av herrtidningen FHM i år och som gått både herr- och damvisningar.

Even though the bookstores have been informed of Andrej Pejic’s gender, they are still insisting on having the image censored - pointing out that he looks more of a naked woman than a man.

Skye Parrot explained how it is only the American stores which have asked Dossier for the cover-ups. She added that there are naked men featured on the covers of magazine all the time, so why should Dossier have to face the brunt alone? But she later said that she understood why this has happened and the only reason was that it made people uncomfortable. The cover featuring Andrej Pejic plays with the idea of gender roles and that is what makes some people uncomfortable. If you look at the body of Andrej Pejic, then you know that it is a man, but when you look at the face, it seems like that of a woman and one can easily get confused.

Skye Parrot, som är grundare och creative director på Dossier, tror alltså att det är ett obehag inför könsambivalensen i bilden som är orsaken till att Barnes & Noble och Borders vill att Dossier ska komma inklädd i plast.

Agnes skriver på Rodeo:

Omslaget och reaktionerna säger mycket om kön och könsroller – hur kropp förväntas, uppfattas och framställs i både modevärlden och annan media? Om det här är en man, då borde det inte vara stötande? Om det var en kvinna, utan låt säga Freja Beha, skulle vi känna annorlunda då? För man vill ju faktiskt knappt sätta kvinnor topless på omslag, eller i modebilder över huvud taget. Eftersom det känns så utspelat, överstökat. Men här är dock något annat. Det är långt från en vanlig topless modebild.

Frågan är om det är en sorts transfobi som är problemet? Men vi hörde inget om att Candy Magazine skulle vara censurerad när den visade män i drag på omslaget, så det är i alla fall ingen enkel eller direkt sådan.

Om man tittar på vad Borders och Barnes and Noble säger så hävdar de att problemet är att man upplever Pejic som en kvinna (något som trots allt är en relevant poäng. Ta bara denna bild på Freja Beha – en modell som Agnes också nämner – i en bild från en reklamkampanj för Georg Jensen).

Sanningen är att väldigt många tjejmodeller i dag har en kropp som ligger närmare Andrej Pejics än Lara Stones. Att Pejic inte har några bröst hindrar inte att man inte ser honom som en kvinna. Och är verkligen det här omslaget så annorlunda från det omslag med Kate Moss som vi hade på Rodeo 2008?

Även om det kan hända att omslaget med Pejic väcker obehag hos människor för att det föreställer en man som också är en sexig tjej, så undrar jag om det inte också är ett utslag för det faktum att objektifieringen av den manliga kroppen är oreflekterad i dagens samhälle. Hade Pejic sett ut som en kille hade toplessbilden inte varit något problem. Hade det däremot varit Freja Beha eller Kate Moss på omslaget hade samma bild blivit censurerad.

Detta är dock inte ett tecken på något slags Pär Ström-problem för män. Det handlar inte om att det är synd om män för att de sexualiseras medan kvinnors bröst leder till debatter om objektifiering. Vad det pekar på är att den manliga bringan fortfarande befinner sig i ett gränsland. En bild på en kvinnas kropp är en sexuell bild, medan en bild på en mans kropp både är det och inte är det. Det är uppenbart att ett omslag som Details Matthew Morrison-cover (se nedan) är tänkt att vara sexigt. Det är också ett bra exempel på hur objektifieringen döljs bakom en idé om fitness (något som jag pekar på i min Svenskan-artikel).

Men att ett sådant omslag inte leder till censur pekar också att det nakna mansbröstet inte är sexualiserat. Vi lever i en kultur som fortfarande låtsas som om kvinnor inte har en visuell sexualitet alls och där straighta män förväntas vara omedvetna om andra mäns kroppar. Jag är ganska övertygad om att den illusionen håller på att raseras och det är i det gränslandet som Andrej Pejics nakna bringa rör sig.

söndag
okt172010

"What they want, in short, is Jon Hamm."

Nu är pojken död igen. Denna gång är det New York Times som skriver dödsruna och drar i referenstrådar och spår i teblad.

Det är lågkonjunkturen så klart. Vi längtar tillbaka till riktiga män med jobb, en vuxen look som är parallell med en mer vuxen look i det kvinnliga modet. Redaktörer från Maxim till V Man till Details uttalar sig. De är alla rörande överens om att deras läsare inte längre accepterar en 17-årig kille. De vill se någon som de kan identifiera sig med.

I Sverige har vi ju hållt på med det här i flera år. Mansmannen brukade vi kalla honom och både gubbchic och heritagemode har hängt i alla trendiga killars garderober länge nu.

Jag har påpekat tidigare att Tom Ford försökt ta död på pojken redan i början av 2000-talet när han var på Yves Saint Laurent och lanserade den nya herrparfymen M7 med en helt naken, hårig man.

Det har återkommit med jämna mellanrum under åren, det har pratats om mer manliga modeller. Men pojken har hela tiden gått segrande ur striden. Den här gången är jag dock inte så säker, just för att en liknande trend finns bland kvinnorna med mer traditionellt kvinnliga kroppar. En rörelse på väg bort från det androgyna mot mer markerade könsroller, vilket återigen skulle kunna vara en delförklaring till vår kärleksaffär med Mad Men. Det finns ju alltid en trygghet i tydliga regler.

Och det är också med comfort food som det här manligare mansidealet jämförs.

Det är frestande att stanna där, säga att ekonomiskt osäkra tider gör att män (och kvinnor) vill gå tillbaka till de manliga och kvinnliga stereotyperna. Skaffa skägg eller bröst, ha muskler eller kurvor, lägra kvinnor eller göra sig till objekt.

Men det finns en skillnad mellan ett mognare kvinnligt ideal och den vuxna mannen. Det har aldrig funnits någon manlig Lolita. Det är just mogen man och tonårig kvinna som är det gamla och förväntade. Ett vuxnare kvinnligt ideal är därför en välkommen förändring av invanda mönster, ett tecken på hur mode kan vara progressivt, tillåta kvinnor att bryta sig ur det mönster av "avpolletterad vid 40" som har kännetecknat historien.

Män blir aldrig avpolletterade. De kan vara 70 och skaffa sig en ung älskarinna. Och även om Hugh Hefner idag mest känns tragisk där han sitter med silikonfyllda preumatiska underverk på var sin sida och pratar om hur Viagra räddade hans sexliv, så finns det inte någon kvinnlig motsvarighet (nej, Kerstin Thorvall var aldrig ett mainstreamideal).

Det är så svårt att säga något om det manliga idealet utifrån några tidningar som i New York Times artikel. Men det som är intressant är att de har helt olika målgrupper. Maxim är en riktig herrtidning med lättklädda tjejer medan Details och V Man till stor del har homosexuella män som läsare. Att de alla rör sig i samma riktning säger något.

Samtidigt ska det sägas att det rör sig om flera olika typer av manliga ideal. Dels Jon Hamm-idealet, något som är mer hårigt och traditionellt maskulint. Dels ett mer muskulöst Adonis-ideal som känns igen från 80-talet och som är hårlöst och groomat, vilket i grunden är ett gay ideal – oavsett om vi pratar grekiska statyer eller Herb Ritts/Bruce Weber-bilder.

Men det kanske är just detta som är poängen. Vurmen för maskulinitet är något som delas i stor grad av både heterosexuella män och bögar. Läs Gore Vidals Myra Breckenridge och ni kan se att redan när den kom ut 1968 klagades det på att det inte fanns några riktiga män längre.

Jag tror helt enkelt inte att detta handlar om lågkonjunktur utan om den gamla vanliga skräcken inför en manlighet utan fokus. Vad ska mannen vara i den här nya världen utan kroppsarbetare, där det är viktigt att kunna prata om sina känslor, där män både förväntas vara jämställda och förlorar sex appeal på det. Lågkonjunkturen förstärker bara den här känslan eftersom det är först och främst män som har förlorat jobb i USA (det här är en amerikansk artikel, med amerikanska referenser men det handlar i stort om västvärlden).

Manligheten är könsrollernas socialdemokrati. De gamla lösningarna känns omoderna och de nya idéerna lånas från högern.

Det är i just en sådan situation som mode är i sitt esse. Få områden undersöker så snabbt olika idéer och ideal för män. Vad hos den gamla fårade manligheten är fortfarande spännande? Vad handlar den starka kroppen om i en värld där få utför hårt kroppsarbete (jag måste inte skriva ut hela tiden att det handlar om västvärlden när man pratar modevärlden va?)? I vilken utsträckning ska den manliga kroppen objektifieras? Är manlighet idag mer av en estetik än en livsstil?

Kanske är det så att manlighet bara kan vara estetik idag. För allt det som höll livsstilen vid liv – jobben, fritidssysslorna (som inte hinns med idag när män måste vara mer involverade i familjelivet), uppdelningen mellan könsrollerna, etc – är nu undanskuffat, omodernt, obsolet. Om man vill vara positiv kan man spekulera i att det här är ett frikopplande av den traditionella manligheten från dess dåliga sidor som kvinnoförtrycket och homofobin. För i dag finns det fortfarande en stark visuell koppling mellan den råbarkade manligheten och unkna värderingar.

Kanske är män trötta på att behöva klä sig på ett sätt som ställer bortom alla tvivel att de inte är mansgrisar. De känner att de har blivit jämställda. De tänker att de förtjänat friheten att få klä sig som de vill. Om inte kvinnorna kan se det bryr dig sig inte så mycket, för män har blivit som kvinnorna: de klär sig nu för tiden mest för andra män.

måndag
mar292010

Hur många gånger ska man behöva läsa den här artikeln?

Paul Davies i Telegraph.

The rise of the beard is one of the most significant recent trends in men’s style, the more virile the better. In fashion shoots and ad campaigns androgynous metrosexuals have been usurped by wild and woolly backwoodsman types: on the sports field everyone wants to look as intimidating as Sébastien Chabal; every Hollywood casting agent wants to hire the next Zach Galifianakis ('that funny bearded guy’ from The Hangover); while every fashionable indie band must now be at least 25 per cent beard. In the real world, young men are experimenting with facial hair like never before: one minute they are sprouting their virgin crop of bum fluff, the next they are waxing their handlebar moustaches or strutting around trendy bars like teenage Serpicos. 

Men ta en titt på Models.coms topp 50 över manliga modeller. Fyra av 50 har skägg. Detta efter att skägget och den manliga modellen har promotats ända sedan Tom Ford lanserade Yves Saint Laurent-parfymen M7 för åtta år sedan. Tar över? Bah.

söndag
mar282010

The rise and rise of the naken överkropp

Towleroad citerar ur en Entertainment Weekly-intervju där T-shirtens kvalitet i tv-serien Vampire Diaries bedöms efter hur enkelt den åker av.

It depends on the weight of the fabric, and it has to fit a certain way so if he’s pulling it off on-camera, it’s not awkward. It doesn’t look like a three-year-old trying to get out of a snowsuit. It’s done with a lot of grace. [Laughs]

Vilket följs av ett hopklipp av scener där skådespelarna visar upp sina nakna överkroppar.

Det är väldigt fascinerande hur den nakna manliga överkroppen har blivit så oerhört sexualiserad i dag. Vi sitter och dreglar över den här till exempel:

När Taylor Lautner spelade in det där var han 16 år och bilderna i trailern gjorde att hans karriär blev komet.

Det är intressant att jämföra Lautner och Pattinson i Twilight-filmerna. Jag har tidigare hävdat att Pattinson är tjejernas favorit, medan Lautner är bögarnas. Det är naturligtvis helt ovetenskapligt. Men om vi bortser från det och bara betraktar hur de presenteras så är Pattinson en rätt traditionell manlighet där blicken är a och o. Jag är helt säker på att han castades för att han kunde spänna blicken i Kristen Stewart på ett sätt som får det att pirra i underlivet på unga tjejer (sorry, men de har faktiskt en sexualitet också). Lautner däremot är ett objekt. Någon som är tänkt att åtrås. Vilket kanske förklarar min känsla av att det är bögar som har gått igång på honom (samt, tror jag, lite äldre tjejer).

Det finns andra exempel:

I True Blood handlar Ryan Kwantens karaktär i första säsongen nästan uteslutande om att vara i olika stadier av avklätt tillstånd, men det är först och främst bringan som är i fokus. Jag tror till och med att Kwanten var den mest objektifierade personen i serien, trots att en massa tjejer är nakna hela tiden också.

När jag var i New York för massa år och hälsade på den dåvarande AD:n för Harper's Bazaar minns jag att han ställde frågan om vad betydelsen av den svarta ghettooutfitten var: väldigt baggy jeans eller byxor och supertajt överdel, alternativt naken överkropp. Han hade inte något svar på det då iallafall och inte jag heller. Men det är en silhuett som på samma gång döljer könet och kroppen och visar upp den. Varför?

Att visa upp sin överkropp är ju objektifierande, men det är också en uppvisning i manlig styrka (om den är rippad alltså) – tänk bara på överkroppsfilmen framför alla andra, Zack Snyders 300, där bringorna till och med retuscherades för att se ännu mer muskulösa och aggressiva ut.

Att däremot inte framhäva könet och häcken skulle kunna vara ett sätt att signalera heterosexualitet. The gay version skulle uppenbarligen vara att också ha något tajt på underdelen så att man kunde ana paketet eller häckens perfekta rundning.

Så torsohysterin kanske handlar om det enda sätt som manligheten känner att den kan objektifieras utan att bli gay. Den nakna överkroppen är till för att beundras lika mycket av kvinnor som av andra män, för att den signalerar rå styrka och hot om våld. Det är först när man börjar följa ett gammalt råd till bögar i den brittiska bögtidningen Attitude som man är ute på hal is som kille: "Never ever wear anything that covers your ass."