Entries in modebloggar (2)

måndag
jun202011

Blown out of proportion

70-talet var uppenbarligen ett oerhört proggigt årtionde.

Sent omsider känner jag att jag återigen måste kommentera debatten om den blåsta generationen. Jag har bara gjort det i förbigående på Rodeo.

Det har varit många bra inlägg, både där på Rodeo och på andra ställen, men ändå har jag en gnagande känsla av att något fattas i diskussionen. Det pekas hela tiden på nyliberalismen, både i ursprungsinlägget och i Consts "rant", det pratas om arbetslösheten som är stor hos de unga, både hos Lisa Ehlin och Const. Jag köper allt det som delförklaringar, men ändå har jag en fråga i huvudet: varför pratar vi bara om kvinnor? Nyliberalismen och ungdomsarbetslösheten handlar inte om tjejer utan om båda könen. Ändå är det kvinnor som är "blåsta". Ingen undersöker om män har blivit allt mer fotbollsintresserade under de här åren. Ingen skriver upprört om att unga män bara intresserar sig för fotbollsstjärnor – för vi lever i en kultur där det inte anses det minsta blåst att köpa säsongsbiljetter eller lusläsa tabloidernas sportbilagor.

Nu har jag ingen aning om huruvida sportintresset har ökat, men det känns så – från att ha varit helt marginaliserat i min bekantskapskrets började helt plötsligt en stor grupp av dem slaviskt följa allt från fotboll till Tour de France. Det kanske också beror på ungdomsarbetslösheten, vad vet jag?

Men det som allra mest gnager är att alla verkar så överens om hur vi ska värdera dessa saker. Ann Charlott Altstadt vill att de unga ska vara mer politiska (men analyserar bara unga modebloggande tjejers apolitiska sida), Const håller med om detta, Lisa Ehlin hävdar att de unga redan är politiska. Jag har i grunden inget att invända mot detta, och som Johan Wirfält påpekar så är de nätverk som de modebloggande tjejerna bygger i sig politiska.

Och ändå, vad är det som är så fel med modebloggande? Jag kan ha invändningar mot kvaliteten hos många modebloggar, men jag undrar ändå varför modeintresse ses som höjden av dekadens när folk kommer undan med att vara sportfånar utan att någon ens höjer ett ögonbryn. Samtidigt vänder jag mig mot en generell känsla som finns om att det rena modeintresset i sig är dåligt. Det finns ett ”fint” modeintresse som är teoretiskt, analytiskt, feministiskt, hbt-medvetet, politiskt. Det finns även ett ”fult” modeintresse som handlar om glädje. Linna Johansson snuddar vid dessa frågor i en text där hon åtminstone pekar på elefanten i rummet och försöker analysera varför det just är kvinnor som modebloggar och inte män (eller kanske snarare varför kvinnor modebloggar, snarare än något annat). Linna må vara en av de mest profilerade feministiska pennorna i landet, men hon förstår varför just det ytliga i modet kan vara det som lockar – och hon verkar inte se något fel med det.

Mode är en plats med oändligt många problem och dåliga sidor och jag säger inte att man inte ska analysera dem – men, jag är tveksam till att man säger saker som kan översättas med att mode är något slags sjukdomssymptom i en nyliberal värld. Mode är kanske ett friskhetstecken. Ja, varför inte? Tänk om mode är en nödvändig verklighetsflykt för att man ska behålla sansen i en allt mer komplex värld. Tänk om mode skänker mer glädje än det skapar misär. Tänk om vi faktiskt behöver mode för att ens orka vara politiska.

Kläder och mode är aldrig någon lösning på världens problem, men det är å andra sidan inte konst, film eller litteratur heller (några andra områden som alltid undslipper kritik). Men nu är det inte någon antingen/eller värld vi lever i, som Hanna Yoicks Johansson påpekat. India Knight skrev häromdagen i Sunday Times [betalsajt] om kändistidningar och att det ses som korkat att följa Cheryl Coles förehavanden, medan inget sådant stigma föreligger dem som kan allt om Zlatan Ibrahimovic. Ändå är det i det ena fallet oförenligt med politik, medan det inte är det i det andra. Att det skulle bero på att fotboll är en arbetarklassport missar målet. Det finns en hel del mode som har arbetarklassrötter – för att inte tala om Cheryl Cole. Samtidigt älskar alla tennis och golf trots deras mer posha bakgrund.

Det grundläggande argumentet i hela den här diskussionen verkar som jag ser det vara att mode är ett ovärdigt intresse i ett samhälle där klyftorna ökar. Jag anser att det är ett tankefel. Det är bara ett ovärdigt intresse om det används för att slippa tänka på mänsklighetens umbäranden. Och för att komma till slutsatsen att det är så måste man anta att alla som läser Elin Kling och Blondinbella bara har detta som enda intresse.

På 1970-talet, när en mer politisk generation tydligen var fylld av progg och punkvärderingar enligt dem som var unga då var den singel som låg längst på Topplistans förstaplats Yes Sir, I Can Boogie med Baccara (för övrigt den singel som innehavt förstaplatsen längst någonsin, 20 veckor). Inte direkt ett tecken på ett samhälle dikterat av en samhällskritisk generation om ni frågar mig, men vad vet jag? Hur som helst kan jag nog koka ihop en historia om att 70-talet inte var det minsta samhällskritiskt utifrån detta faktum.

måndag
jul262010

"The more women dominate, the more they behave, fittingly, like the dominant sex."

Atlantic Monthlys huvudartikel i senaste (eller är det kanske förra) numret handlar om hur framtiden tillhör kvinnorna. Till och med nutiden tillhör kvinnorna eftersom de kvaliteter som efterfrågas är sådana där kvinnor har en edge: social kompetens, självkontroll, kommunikativ förmåga. 

Mycket som artikeln tar upp har det pratats om tidigare, som att kvinnor utbildar sig i mycket större utsträckning än män, men sammantaget pekar artikeln på en värld som mer och mer definieras av kvinnor och kvinnors intressen.

Det får mig att tänka på om inte 00-talets modevurm egentligen är ett tecken på att det är kvinnor som idag är kulturellt dominerande, så till den grad att män också har tvingats bli konsumenter av mode. Det skulle kunna hänga ihop med att kvinnor i större utsträckning än tidigare sätter spelreglerna för hur män ska vara för att de ska känna att det är värt att gifta sig och bilda familj. Det funkar liksom inte längre att vara en kille som inte spelar på tjejernas villkor, de måste vara fräscha, modeintresserade och ta hand om sitt utseende. Slusken är död, Al Bundy skulle aldrig få ligga idag, särskilt inte med Peggy. Därav manliga fantasier som Eastbound and Down, där misslyckandet neutraliseras genom att vägra ge efter för kvinnliga krav och bara låta chauvinismen flöda fritt.

Jag ställde också frågan i ett tidigare inlägg om inte fascinationen för Mad Men pekade på att vi befinner oss i en lika omvälvande period som 60-talet. Kanske är det just detta som är förändringen: att i framtiden kommer samhället att domineras av kvinnors behov för att det är deras färdigheter som är samhällsbärande. Kanske kommer feminismen att försvinna som Annalee Newitz tror i en krönika för io9.com. I stället spår hon en comeback för klassperspektivet. Detta är något som även Reihan Salam är inne på i en artikel för Forbes. I takt med att kvinnor tjänar mer och har familjer där båda föräldrarna arbetar (japp, han är amerikan) är framtidens jobb i, surprise, tjänstesektorn och då närmare bestämt i de sysslor som medelklassmammorna inte längre har tid med: städning och barnpassning. Detta är framtidens jobb för dem utan utbildning och även dessa jobb är arbeten som kvinnor lättare kan få än män. Men visst får man en känsla av en framtid som på många sätt påminner om en dåtid? Med tjänare och ammor? Med skillnaden att förr kunde kvinnorna solidarisera sig för att de alla på något sätt var andra klassens medborgare, utan rösträtt och andra smått grundläggande rättigheter. Nu kommer de ställas mot varandra enligt klasslinjerna.

Jag är alltid tveksam till alltför vinklade artiklar och Hanna Rosins Atlantic-artikel har till och med rubriken "The End of Men". Det är lätt att peka på rätt många orättvisor för kvinnor här i samhället och som en gay herre känns det inte riktigt som att det råder någon nöd för straighta män och deras intressen. Men om man jämför 90-talet med 00-talet rent popkulturellt så kändes 90-talet extremt killigt, med en dj-kultur som stängde ute såväl tjejer som bögar. 00-talet verkar i kontrast med detta som ett tjejernas årtionde och mer och mer så i takt med att modebloggarna blev tongivande i andra halvan av decenniet.

Vissa av mina tjejkompisar gillar att prata om mediamän (eller mediapenisar som de kallar dem) och visst finns det känsla av att killars intressen ofta framear samtalet i mediastockholm (surdeg någon?). Men på många sätt känns det som ett sista puff innan makten går upp i rök och det är tjejer som sitter som redaktörer och inleder de tongivande debatterna. Bangs nummer om den kvinnliga nörden är bara ett exempel på att kvinnor tar sina egna specialintressen på större allvar än tidigare.

Förhoppningsvis kommer detta att innebära att vi kommer få se en bättre balans för vad som anses vara relevant att behandla i media. Eller kanske snarare: det kommer inte längre att gå att skriva om surdeg och låtsas att ämnet är allmängiltigt.