Entries in rasism (2)

torsdag
maj262011

Visst, vi borde vara goda, men ibland är det okej att inte vara det

Johan Wirfält tyckte att jag skulle skriva om Tyler, the creator, även känd som den senaste hiphopartisten att omfamnas av hipstervärlden. Han hamnar på NME-omslag och plåtas av Vice (av Terry Richardson så klart) och han är – enligt Johan – mer skate än hiphop.

Problemet med Tyler, the creator är att han skriver texter där han använder ordet ”faggot” ofta, säger att han ”hate gays” (men också att han gillar ”gay gangbangers”, förvisso med ”no homo”-brasklappen i nästa mening), eller att han våldtar en tjej i en Hummer och sedan säger att det inte bara ett talesätt när han rappar att han dumpade henne.

I höstas anordnade jag och min kompis Petter Wallenberg en reggaeklubb för gays som något slags svar på den debatt som då hade slamrat kring i media och på Facebook om huruvida det var okej att Beenie Man kom och spelade i Sverige – han hade ju homofoba låtar.

Är det inte kanske samma sak här?

Nej. Själv skulle jag säga att jag drar gränsen om en artist rappar om att attackera bögbarer eller skjuta dem i huvudet, som en del dancehallartister gör. Hip hopen må ofta vara homofob, men faggot används nästan alltid som en diss av andra straighta män. Det är en kultur med hårda machos som kallar killar de inte gillar för faggots och kvinnor som inte faller för deras ”charm” för bitches and sluts.

Den här veckan släppte Lady Gaga sitt andra riktiga album, Born This Way (hon går nu under smeknamnet Disco-P!nk bland mig och mina vänner av uppenbara skäl). Gaga är en artist som nästan aldrig någon försvarar utifrån hennes musikaliska kvaliteter. Snarare är det hennes musik som ursäktas utifrån det faktum att hon har rätt politics. Hon vill väl, alla får kramas och vara freakiga i Ladyns värld.

Tyler, the creators värld är i stället nihilistisk och omogen – en tonåring som vill provocera genom att att rappa om att våldta en gravid kvinna och sedan berätta för sina kompisar att han haft en trekant. Recensenter stryker ett streck över de misogyna och homofoba delarna av sången eftersom de tycker kvaliteten på verket är hög.

Det pratas alltid om att homofobi ursäktas medan rasism och antisemitism skulle vara en karriärdödare (Tegan and Sara använder just detta i sin kritik av Tyler, the creator, se Johans inlägg), men jag har svårt att se att Rolling Stones har fått särskilt mycket kritik för låten Brown Sugar som många svarta uppfattar som en sång om slavvåldtäkter. Eller för den delen att Public Enemys karriär dog när Chuck D rappade att judar ”got me like Jesus”.

Men hur ska vi ha det egentligen? Borde det innebära döden för en musikartists karriär om de använder sig av rasistiskt/antisemitiskt/homofobiskt bildspråk? Ibland får jag känslan av att det finns en stor grupp människor som tycker att konsten ska bedömas efter en moralisk skala först och sen efter en estetisk sådan.

Jag frågade därför Twitter: ”Vad skulle ni välja? En värld där all musik gjordes av Lady Gaga eller en där musiken gjordes av Tyler, the creator? Inklusive budskap.”

Detta var mitt tillspetsade sätt att säga att valet står mellan en värld där allt låter som P!nk på disco men där heller ingen blir upprörd (förutom kristna, men det är ingen som bryr sig om huruvida de blir upprörda nu för tiden), eller en värld där musiken tillåts vara komplex och poetisk, men där misogyni och homofobi inte är borttvättade.

Svaren var delade, men Gagavärlden vann.

Jag har berört min skepticism till krav på moralism inom de fria konsterna tidigare, främst i samband med debatten kring Terry Richardson förra året, men även när det gäller upprördhet över att italienska Vogue gjorde mode av oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Av den anledningen köper jag att Tyler, the creator säger faggot i var och varannan mening. För jag tolkar det inte som ett angrepp på bögar i allmänhet, utan som en jargong som kommer från en grabbig värld där det bögiga är något negativt. Jag tycker inte att det är något bra, det är homofobiskt, men även om jag förstår och ofta sympatiserar med GLAAD och RFSL i deras kamp mot alla övertramp mot HBT-personer så är jag helt enkelt inte en av de gaysen som går omkring och ojar mig över att någon svart kille rappar om att alla andra är fjollor.

Däremot kritiserar jag gärna den kultur som föder detta. Och en halvdan rappare som rappar om faggots har inget egentligt försvar. Då blir det bara dålig kulturrelativism.

Vi gör faktiskt de här överslätningarna hela tiden. Ta till exempel Gaspard Noé, den franska filmskaparen bakom bland annat Seul contre tous och Irréversible. Irréversible uppmärksammades för sin oerhört otäcka våldtäktsskildring, men den innehåller också en av de mest homofoba skildringarna av en gaysauna någonsin (bögarna är höga och skrattar när Vincent Cassel mördar mannen som han tror våldtagit hans älskade). Ändå blir Noé bara en auteur som utforskar våld och sexualitet.

Popmusiken har därför mer gemensamt med modet än något annat område. Popstjärnor förväntas vara förebilder, precis som modebilden förväntas (eller önskas) förmedla ett hälsosamt ideal.

Det är här jag skiljer mig från många, för jag ser popmusik och mode som konstyttringar som åtminstone är förtjänta av lika mycket konstnärlig frihet som film. Ja, folk kommer bli trampade på tårna, men är det så farligt? Om ni inte håller med mig så för all del, rulla in Gagavärlden!

fredag
maj142010

That old black magic

I Tom Wolfes essä Radical Chic beskriver han en scen från Leonard Bernsteins lägenhet på Park Avenue där det sena 60-talets liberala elit svärmar kring Black Panther-rörelsen. Han menar att överklassen har en historia av att identifiera sig med vad de uppfattar som "underklassernas" livsstil – rå, äkta, spännande.

Radical Chic ekar i mitt huvud när jag tittar på det här Mikael Jansson-signerade moderepet som Agnes skriver om på sin blogg:

Dessa bilder är fantastiskt vackra, om vi glömmer bort för en sekund att det finns en hel värld att ta ställning till. Och när jag lyckats blinka bort den inledande moralpaniken så tänker jag, de kan ju omöjligt ha plåtat detta utan att ha tänkt på vad det är de plåtar. De försöker inte bara göra en ”super-sexy, ethno-traditional thing” utan har kanske tänkt en bit. Kanske är det en kommentar till modevärldens syn på den vita modellen? Där vi bara kan se och sälja mode på en Daria? Hur mode numera ofta blir ett glorifierande av en underskön rik kvinna? Hur jag än vrider på det hela, och stirrar länge på bilderna, så lyckas jag ändå inte få fram något djupare än så. Så jag vänder mig till Interviews hemsida för ett sammanhang, kanske en beskrivning:

…The hour is late, the air is thick, and the evening is charged with a steamy sensuality. What works? Tone-on-tone swimsuits, slithers of silk, and plenty of skin, as flesh meets flesh, body meets soul, and Daria gets lost in the heat of the night.

Jahapp. Det är crazy-Daria. Getting lost in the heat of the night. Daria hänger i svarta ghetton! I baddräkt! Alla Daria träffar är svettiga muskelmaskiner! I trasiga paltor. Daria tar på mörkhyade människor! Omg! Crazy Daria!

Som Agnes säger är bilderna väldigt vackra. Och sexiga. Oerhört sexiga får man väl säga – Mikael Janssons trademark.

Så är de också rasistiska?

Rasistisk är ett så starkt ord, men om vi med det menar att bilderna har ett tveksamt och komplicerat förhållande till hudfärg, eller att bilderna inte är färgblinda, så ja. Det är svårt att komma undan att Daria är vit och alla andra är svarta (utom en tjej som jag misstänker är latino).

De svarta modellerna har ljussatts för att göra deras hy blåsvart, medan Daria har något mer varm hudton. Och tittar man på stylingen så har Daria ofta fått kläder som gör att hon står ut från bakgrunden, gärna med kulörer.

Men att säga att hon har "ethereal, angel-like gowns" känns som att ta det lite väl långt. Känns mer som beachwear if you ask me.

Så är storyn rasistisk? Modereportaget verkar handla om en vit tjej på semester som hamnar på en skum, lokal klubb i Karibien. Det är varmt, det är svettigt, det är sexigt. Och det är där jag får lite Radical Chic-vibbar liksom. På 60-talet kanske det var överklassen hos Leonard Bernstein, men i dag är det väl ändå hela den hipsterifierade medelklassen som identifierar sig med det autentiska livet i exotiska länder? Hur många gånger har man inte hört folk som skrutit om att de varit på fest i en favela i Brasilien eller varit den enda västerlänningen på lokala klubben på Jamaica? Det är sånt vi gillar idag.

Det har alltid fascinerat mig varför så många vita feministtjejer gillar ragga och hip hop när det trots allt ofta är väldigt sexistisk musik. Nu känns väl inte Daria direkt som en feministiskt lagd tjej i de här bilderna, men det är det som för mig är bakgrunden och scenen till det här modereportaget. 

Let's Get Lost, som bildserien heter, försöker inte visa upp en gullig värld där vi inte gör skillnad på hudton. Tvärtom, genom att förstärka kontrasterna, både genom ljussättning och kläder (som också reflekterar klass), visar Janssons bilder upp en bild där färgen på hyn är grundläggande. Oavsett vad teamets intentioner var så är det detta de har producerat. Själva kanske de bara tänkte "vi gör något sexigt i en svettig och mörk och rökig klubb som en tjej från lyxhotellet förirrat sig ner till, tänk svarta muskler och fysisk sexualitet, arbetande människor som får den vita tjejen att släppa på garden och låt sin egen sexualitet komma fram". Eller kapa den meningen i mitten.

För visst handlar de här bilderna väldigt mycket om fantasierna vi har kring en vit tjej som har sex med stora svarta män? Om att förirra sig ner på en klubb och bli objektifierad och dominerad av en råbarkad, sexistisk, musklig svart kille? Och kanske just känslan av att vara i centrum, den enda vita kvinnan, på piedestal.

Hur ska man annars förklara det närmast hjälplösa stadium som Daria befinner sig i många av bilderna? Hon är utsträckt och uppfläkt och ser ibland närmast däckad ut. Det är svårt att se det som något annat än en våldtäktsfantasi, no? (Sorry om det här är provocerande, men jag försöker bara läsa bilderna.)

Alla bilder från The Fashion Spot och plåtade av Mikael Jansson.

Så är bilderna rasistiska? I meningen att de gör skillnad på hudfärg, ganska självklart och medvetet så. Men om man menar något mer substantiellt som att bilderna visar svarta på ett nedvärderande sätt? Jag är tveksam. Snarare skulle jag säga att bilderna gör just det där som modet nästan alltid gör när det är bra: håller upp en spegel och visar oss vad vi faktiskt tycker. I det här fallet, sättet vi exotiserar och sexualiserar den svarta kulturen på ställen som Jamaica.