Entries in Rodeo (9)

lördag
maj212011

En pendang till objektifieringen av män

I dag skriver jag i Svenska Dagbladet om den accelererande objektifieringen av män. Artikeln går att läsa här. Ett kort utdrag:

Av tradition kan män arbeta i offentligheten med bar överkropp eller spela basket i kvarteret enbart klädda i shorts utan att någon höjer på ögonbrynet. Den exponerade bringan är av tradition inte oanständig. Men under det senaste decenniet har paparazzikulturen, den ökade tillgången på digitalkameror och bildbloggar, samt behovet av profilbilder på sajter som Facebook och MySpace samverkat för att förvandla den manliga överkroppen till det sexobjekt den alltid varit i gayvärlden. Man kanske kan säga att män har förlorat rätten till omedvetenhet.

Jag tänker på detta när jag ser rapporter om att tidskriften Dossier har censurerats i USA. Omslaget (se ovan) företställer den androgyna killmodellen Andrej Pejic, som blev vald till en av världens sexigaste kvinnor av herrtidningen FHM i år och som gått både herr- och damvisningar.

Even though the bookstores have been informed of Andrej Pejic’s gender, they are still insisting on having the image censored - pointing out that he looks more of a naked woman than a man.

Skye Parrot explained how it is only the American stores which have asked Dossier for the cover-ups. She added that there are naked men featured on the covers of magazine all the time, so why should Dossier have to face the brunt alone? But she later said that she understood why this has happened and the only reason was that it made people uncomfortable. The cover featuring Andrej Pejic plays with the idea of gender roles and that is what makes some people uncomfortable. If you look at the body of Andrej Pejic, then you know that it is a man, but when you look at the face, it seems like that of a woman and one can easily get confused.

Skye Parrot, som är grundare och creative director på Dossier, tror alltså att det är ett obehag inför könsambivalensen i bilden som är orsaken till att Barnes & Noble och Borders vill att Dossier ska komma inklädd i plast.

Agnes skriver på Rodeo:

Omslaget och reaktionerna säger mycket om kön och könsroller – hur kropp förväntas, uppfattas och framställs i både modevärlden och annan media? Om det här är en man, då borde det inte vara stötande? Om det var en kvinna, utan låt säga Freja Beha, skulle vi känna annorlunda då? För man vill ju faktiskt knappt sätta kvinnor topless på omslag, eller i modebilder över huvud taget. Eftersom det känns så utspelat, överstökat. Men här är dock något annat. Det är långt från en vanlig topless modebild.

Frågan är om det är en sorts transfobi som är problemet? Men vi hörde inget om att Candy Magazine skulle vara censurerad när den visade män i drag på omslaget, så det är i alla fall ingen enkel eller direkt sådan.

Om man tittar på vad Borders och Barnes and Noble säger så hävdar de att problemet är att man upplever Pejic som en kvinna (något som trots allt är en relevant poäng. Ta bara denna bild på Freja Beha – en modell som Agnes också nämner – i en bild från en reklamkampanj för Georg Jensen).

Sanningen är att väldigt många tjejmodeller i dag har en kropp som ligger närmare Andrej Pejics än Lara Stones. Att Pejic inte har några bröst hindrar inte att man inte ser honom som en kvinna. Och är verkligen det här omslaget så annorlunda från det omslag med Kate Moss som vi hade på Rodeo 2008?

Även om det kan hända att omslaget med Pejic väcker obehag hos människor för att det föreställer en man som också är en sexig tjej, så undrar jag om det inte också är ett utslag för det faktum att objektifieringen av den manliga kroppen är oreflekterad i dagens samhälle. Hade Pejic sett ut som en kille hade toplessbilden inte varit något problem. Hade det däremot varit Freja Beha eller Kate Moss på omslaget hade samma bild blivit censurerad.

Detta är dock inte ett tecken på något slags Pär Ström-problem för män. Det handlar inte om att det är synd om män för att de sexualiseras medan kvinnors bröst leder till debatter om objektifiering. Vad det pekar på är att den manliga bringan fortfarande befinner sig i ett gränsland. En bild på en kvinnas kropp är en sexuell bild, medan en bild på en mans kropp både är det och inte är det. Det är uppenbart att ett omslag som Details Matthew Morrison-cover (se nedan) är tänkt att vara sexigt. Det är också ett bra exempel på hur objektifieringen döljs bakom en idé om fitness (något som jag pekar på i min Svenskan-artikel).

Men att ett sådant omslag inte leder till censur pekar också att det nakna mansbröstet inte är sexualiserat. Vi lever i en kultur som fortfarande låtsas som om kvinnor inte har en visuell sexualitet alls och där straighta män förväntas vara omedvetna om andra mäns kroppar. Jag är ganska övertygad om att den illusionen håller på att raseras och det är i det gränslandet som Andrej Pejics nakna bringa rör sig.

fredag
aug062010

Rodeokrönika

Japp, de är igång igen. Denna gång hakar jag på diskussionerna om modeller med dålig kosthållning:

Det finns ju nämligen en logik i att modeller berättar om sina dieter och sin träning. Det gör dem mer uppnåeliga och är ytterligare ett steg bort från det tidigare modellidealet, som började nedmonteras någon gång efter supermodelleran, då modellerna var svåra att identifiera sig med, som någon sorts supermänniskor som hölls upp som ideal, men som var omöjligt glamourösa och omöjligt vackra.

Läs resten här.

fredag
maj282010

Modemänniskans död

Ja, det är rubriken på veckans krönika på Rodeo:

Efter de senaste krönikorna här på Rodeo undrar jag om det inte är dags att begrava modemänniskan.

Egentligen borde jag ha förstått det här redan när jag bodde i England för ett par år sedan. Det var nämligen där jag för första gången kom i kontakt med Gok Wan, en asiatisk böglookalike till Tiina Rosenberg som gjorde succé med showen How to look good naked.

Gok desarmerade kvinnor med dåligt kroppsförtroende och fick tittaren och deltagaren att känna en varm känsla, ett slags snuttefilt i den kalla modevärlden.

Jag älskade How to look good naked på många sätt. Det var omöjligt att inte känna värmen och glädjen när en medelålders mamma slutade klä sig i svart fleece för att dölja sin kropp och faktisk inse att hon hade snygga bröst. Till exempel.

Det var först när Gok på allvar började utmana modevärlden som jag blev tveksam. I Gok’s Fashion Fix tävlade Gok mot butiker och stylister genom att sätta ihop en modeshow enbart med hjälp av budgetmode och sybehör. 40-årsjubilerande butiken Browns visade Pradaklänning och annat modemode och hade inga budgetramar, medan Gok bara fick springa på H&M, TopShop, Whistles, Primark och vad det nu kunde vara.

Efteråt fick publiken rösta på vilken visning som var snyggast och bäst. Gok vann alltid.

Det var då jag borde känt att modemänniskan var död.

Läs mer här.

fredag
maj212010

Veckans Rodeo

Den här gången om vanliga kändisar och modeller:

”Mångfald” är ett ganska snävt begrepp när det gäller mode. Visst kan vi få se lite mer karaktärer, visst kan vi få se lite mer kurviga kroppar, visst kan vi få se svarta och asiatiska modeller? Men de kommer fortfarande vara modeller och sålunda, modellreglerna kommer fortfarande att gälla: majoriteten kommer vara smala och majoriteten kommer vara ultrasnygga.

fredag
maj142010

Veckans Rodeo

Min veckokrönika på Rodeo är uppe nu:

Därför ska man inte som så många enbart tolka försvaret av Terry Richardson som ett försvar av omoral eller maktstrukturer. Det är också ett försvar av fri kreativitet. Det är ett ”det är värt att några av Terry Richardsons alla modeller hamnar i tveksamma situationer”. Det är en rädsla för att moraliserande ska göra mode sämre, att modevärlden ska tas över av förnumstiga människor som tycker att moral övertrumfar estetik (Tavi till exempel), och att modeindustrin ska bli uddlös och ointressant. Det är faktiskt inte helt gripet ur luften. För alltid när konst och kreativitet förväntats vara moralisk eller samhällsnyttig har vi sett sämre konst.

 

fredag
maj072010

Gaga och de vackra

I dag skriver jag om Lady Gaga och vad hon betyder i Svenska Dagbladet:

I grunden är Lady Gagas budskap: ”Var inte som jag. Var dig själv.” Det är individualiteten som hyllas och det är känslan av att man kan vara vem som helst– en grundläggande övertygelse hos Myspace-generationen – som gör henne elektrisk. Där är också hennes rekordsnabba uppgång avgörande. Det räcker att man tar på sig några galna paltor, säger att man är en superstjärna och tror på det för att det ska bli sant.

Och på Rodeo skriver jag om de snyggas diktatur:

Problemet med snygga människor är att de är som hägringar eller synvillor. Man ser inte modet för att det finns en sjukt attraktiv människa mellan dig och kläderna och som får dig att se dem som genom en opiumdimma. Jag minns att modejournalisten Hadley Freeman en gång klagade på att Kate Moss måste vara den sämsta stilikonen någonsin eftersom allt ser bra ut på henne, oavsett om vi pratar gummistövlar, kavaj och jeans eller appäls och hotpants. Att tjejer vill se ut som henne är en sak, att de tar henne som smakkompass är en av orsaken till att så många människor ser så gräsliga ut.

fredag
apr232010

Veckans Rodeo

Denna vecka skriver jag om Ungaro:

Men, är kanske inte problemet att nästan alla designer som gjort kollektioner för Ungaro tänkt alltför mycket i termer ”Ungaro är feminint och färgfyllt” i stället för att ta in någon med en egen vision.

Titta till exempel på Riccardo Tisci och Givenchy (som också var ett hus som sparkade designer efter designer). Det finns inget gotiskt hos Givenchy. Givenchy var ler och långhalm med Audrey Hepburn, den kanske minst gotiska människan i världshistorien.

Så det finns faktiskt inget som hindrar att de sätter, säg, Olivier Theyskens där och ger honom en coutureshow. Det är för mycket snack om att modernisera arvet. Balmains arv är inte det minsta rock chic och det går inte särskilt bra för Yves Saint Laurents kläder trots att Stefano Pilati hela tiden gräver i arkiven.

Rent generellt är det för få hus som har återupplivats för att man ska kunna dra några generella slutsatser. Ändå görs det hela tiden och just nu verkar alla tro att det handlar om att nutida kollektioner måste referera dåtida. Men det enda man kan säga är att resultatet måste bli kläder som folk vill ha. Har det vill-ha-faktorn löser sig allt det andra.

fredag
apr092010

Kulturtantsrave

Försöker sälja in en modern kulturtant i veckans krönika för Rodeo.

Det underliga är att i takt med att modet under de senaste säsongerna har svängt från Balmain till Phoebe Philo har också modevärlden allt mer hyllat den stilistiska friformsjazz som kablats ut av Tavi aka Style Rookie och Advanced Style. Är det en fantasi? Är det ett ideal? Eller säger det något om vart vi är på väg?

fredag
mar122010

Om det strama och barska modet

Nu ligger min veckokrönika uppe på Rodeo. Den fokuserar på den stora trenden för hösten, ett slags barsk och stram stil.

Med tanke på hur mycket modevärlden pratar om individualitet så är det lustigt att så många modeskapare hänvisade till sektmentalitet och att underordna sig regler och ritualer. Dessutom är det alltid så att det säkraste sättet att göra redaktörer och modejournalister våta i brallan är genom att få modellerna att se ut som kloner av varandra. Det slår aldrig fel. När någon som Jean-Paul Gaultier visar upp många olika personligheter på sin catwalk gäspar däremot modepubliken och skriker ”passé!”.

Läs den här.