Entries in Svenska Dagbladet (4)

lördag
maj212011

En pendang till objektifieringen av män

I dag skriver jag i Svenska Dagbladet om den accelererande objektifieringen av män. Artikeln går att läsa här. Ett kort utdrag:

Av tradition kan män arbeta i offentligheten med bar överkropp eller spela basket i kvarteret enbart klädda i shorts utan att någon höjer på ögonbrynet. Den exponerade bringan är av tradition inte oanständig. Men under det senaste decenniet har paparazzikulturen, den ökade tillgången på digitalkameror och bildbloggar, samt behovet av profilbilder på sajter som Facebook och MySpace samverkat för att förvandla den manliga överkroppen till det sexobjekt den alltid varit i gayvärlden. Man kanske kan säga att män har förlorat rätten till omedvetenhet.

Jag tänker på detta när jag ser rapporter om att tidskriften Dossier har censurerats i USA. Omslaget (se ovan) företställer den androgyna killmodellen Andrej Pejic, som blev vald till en av världens sexigaste kvinnor av herrtidningen FHM i år och som gått både herr- och damvisningar.

Even though the bookstores have been informed of Andrej Pejic’s gender, they are still insisting on having the image censored - pointing out that he looks more of a naked woman than a man.

Skye Parrot explained how it is only the American stores which have asked Dossier for the cover-ups. She added that there are naked men featured on the covers of magazine all the time, so why should Dossier have to face the brunt alone? But she later said that she understood why this has happened and the only reason was that it made people uncomfortable. The cover featuring Andrej Pejic plays with the idea of gender roles and that is what makes some people uncomfortable. If you look at the body of Andrej Pejic, then you know that it is a man, but when you look at the face, it seems like that of a woman and one can easily get confused.

Skye Parrot, som är grundare och creative director på Dossier, tror alltså att det är ett obehag inför könsambivalensen i bilden som är orsaken till att Barnes & Noble och Borders vill att Dossier ska komma inklädd i plast.

Agnes skriver på Rodeo:

Omslaget och reaktionerna säger mycket om kön och könsroller – hur kropp förväntas, uppfattas och framställs i både modevärlden och annan media? Om det här är en man, då borde det inte vara stötande? Om det var en kvinna, utan låt säga Freja Beha, skulle vi känna annorlunda då? För man vill ju faktiskt knappt sätta kvinnor topless på omslag, eller i modebilder över huvud taget. Eftersom det känns så utspelat, överstökat. Men här är dock något annat. Det är långt från en vanlig topless modebild.

Frågan är om det är en sorts transfobi som är problemet? Men vi hörde inget om att Candy Magazine skulle vara censurerad när den visade män i drag på omslaget, så det är i alla fall ingen enkel eller direkt sådan.

Om man tittar på vad Borders och Barnes and Noble säger så hävdar de att problemet är att man upplever Pejic som en kvinna (något som trots allt är en relevant poäng. Ta bara denna bild på Freja Beha – en modell som Agnes också nämner – i en bild från en reklamkampanj för Georg Jensen).

Sanningen är att väldigt många tjejmodeller i dag har en kropp som ligger närmare Andrej Pejics än Lara Stones. Att Pejic inte har några bröst hindrar inte att man inte ser honom som en kvinna. Och är verkligen det här omslaget så annorlunda från det omslag med Kate Moss som vi hade på Rodeo 2008?

Även om det kan hända att omslaget med Pejic väcker obehag hos människor för att det föreställer en man som också är en sexig tjej, så undrar jag om det inte också är ett utslag för det faktum att objektifieringen av den manliga kroppen är oreflekterad i dagens samhälle. Hade Pejic sett ut som en kille hade toplessbilden inte varit något problem. Hade det däremot varit Freja Beha eller Kate Moss på omslaget hade samma bild blivit censurerad.

Detta är dock inte ett tecken på något slags Pär Ström-problem för män. Det handlar inte om att det är synd om män för att de sexualiseras medan kvinnors bröst leder till debatter om objektifiering. Vad det pekar på är att den manliga bringan fortfarande befinner sig i ett gränsland. En bild på en kvinnas kropp är en sexuell bild, medan en bild på en mans kropp både är det och inte är det. Det är uppenbart att ett omslag som Details Matthew Morrison-cover (se nedan) är tänkt att vara sexigt. Det är också ett bra exempel på hur objektifieringen döljs bakom en idé om fitness (något som jag pekar på i min Svenskan-artikel).

Men att ett sådant omslag inte leder till censur pekar också att det nakna mansbröstet inte är sexualiserat. Vi lever i en kultur som fortfarande låtsas som om kvinnor inte har en visuell sexualitet alls och där straighta män förväntas vara omedvetna om andra mäns kroppar. Jag är ganska övertygad om att den illusionen håller på att raseras och det är i det gränslandet som Andrej Pejics nakna bringa rör sig.

fredag
maj072010

Gaga och de vackra

I dag skriver jag om Lady Gaga och vad hon betyder i Svenska Dagbladet:

I grunden är Lady Gagas budskap: ”Var inte som jag. Var dig själv.” Det är individualiteten som hyllas och det är känslan av att man kan vara vem som helst– en grundläggande övertygelse hos Myspace-generationen – som gör henne elektrisk. Där är också hennes rekordsnabba uppgång avgörande. Det räcker att man tar på sig några galna paltor, säger att man är en superstjärna och tror på det för att det ska bli sant.

Och på Rodeo skriver jag om de snyggas diktatur:

Problemet med snygga människor är att de är som hägringar eller synvillor. Man ser inte modet för att det finns en sjukt attraktiv människa mellan dig och kläderna och som får dig att se dem som genom en opiumdimma. Jag minns att modejournalisten Hadley Freeman en gång klagade på att Kate Moss måste vara den sämsta stilikonen någonsin eftersom allt ser bra ut på henne, oavsett om vi pratar gummistövlar, kavaj och jeans eller appäls och hotpants. Att tjejer vill se ut som henne är en sak, att de tar henne som smakkompass är en av orsaken till att så många människor ser så gräsliga ut.

söndag
mar282010

Höstmodet i SvD

Nu är min längre analys av höstmodet och dess relation till kvinnorna i Mad Men uppe på Svenskans sajt:

Men varför är vi så fascinerade av Mad men och dess omoderna kvinnor? Är det inte helt enkelt så att Mad mens kvinnor har blivit ett slags motvikt till den kontroll och disciplin som krävs av de kvinnor som vill leva upp till det moderna samhällets ideal?

Läs här.

torsdag
mar252010

Duvungar

Lyssnade precis på Lars Gustafsson och Åsa Linderborg debattera kultursidornas framtid. Det var inte direkt två duvungar eller det gamla mot det nya som stod mot varandra direkt. Vilket kanske illustrerar för vilka det här är en intressant debatt i nuläget.

Självklart är det tråkigt att DN Kultur utsätts för besparingar, men en del av skadeglädjen/apatin beror väl ändå på att DN Kultur inte levererat särskilt intressanta kultursidor under lång tid? De har varit störst i kraft av att vara den största tidningen, inte i kraft av skärpa.

När man inte hört klagomål på att de ständigt varit sena på bollen (lite som det här blogginlägget), har det handlat om att deras skribenter är duktiga snarare än briljanta och tråkiga istället för fyndiga.

Hur som helst var det lite underligt att Lars G stod för det nya, för nätet, men kritiserade "björnar" i DN Kultur (jag tror det var hans försök att vara lustig), alltså kritiserade att man skriver om popmusik som Teddybears. Åsa Linderborg hade istället motsatt position där själva kultursidan i papperstidningen var a och o medan hon tyckte att man också måste skriva om den kultur som skapas nu.

Det här är egentligen en sådan ickediskussion. Både kultursidorna och nätet bidrar till det demokratiska samtalet och på båda ställena kan man läsa infantila åsikter levererade utan insikt (DN Kultur har sedan det började ryktas av neddragningar sett många notiser som tydligt åskådliggjort att många av deras skribenter inte tar del av kulturen längre, tänk "i min trädgård" eller "valfritt TV-program som redan analyserats sönder och samman ett par år").

Däremot kanske både Aftonbladet, DN, Expressen och Svenskan borde satsa mer på att etablera sin kultursida på nätet. Många unga människor läser inte en kulturartikel om de inte kan få tag på den genom datorn eller iPhonen och det, om något, är väl ett hot mot demokratin? Jag förstår om man sitter och tittar på antal unika besökare och ser att siffrorna är förskräckligt låga i jämförelse med hur många klick en artikel om Elin och Tiger får. Men så har det alltid varit. Ingen förvånas väl över att skvallertidningarnas upplagor är större än Gläntas? Trots det anser man att Glänta har ett värde. Samma sak gäller kultursidorna.

I slutändan finns det bara ett råd till kultursidor och skribenterna: var på topp, var relevanta, häng med i dagens kultur, ansträng er för att det är utvecklande för er själva. Kanske borde redaktionerna göra studiebesök i verkligheten, kanske borde de få i läxa att inte bara hålla koll på sitt utan även ta del av den kultur, gammal som ny, som inte direkt ingår i deras bevakningsområde. Jag tror i vilket fall som helst att i och med att de i dag konkurrerar med New York Times och Guardian (på riktigt) så måste de step up their game, som det så härligt heter på ängälska.