Entries in USA (3)

lördag
jun032017

Locke eller Voltaire, vad är Sveriges val?


Entrén till Parc Monceau, ett uttryck för intolerans?

En intressant artikel i nya numret av Philosophie. Claude Habib funderar kring varför Frankrike och USA har så olika syn på vad tolerans är. När Frankrike ser det som ett uttryck för tolerans att förbjuda burkor på offentlig plats jämför den amerikanska pressen Frankrike med Afghanistan och i sitt tal i Kairo kritiserade Obama förbudet mot religiösa symboler i franska skolor.En amerikansk vän till Habib som är på besök i Paris ogillar det borgerliga området kring Parc Monceau men blir glad när hon kommer till det multikulturella elfte arrondissementet. I Haussmans klassiska Paris ser vännen förtryck av minoriteter, i män i djellabah och beslöjade kvinnor ser hon frihet.

Habib pekar på USA:s historia som ett land ditt religiösa minoriteter sökt sig undan förtryck medan Frankrike under sin historia varit mer eller mindre helt katolskt. USA saknar enligt Habib Frankrikes antikyrkliga impulser. Att som i USA tillåta Amish-sekten att ta ur sina barn ur skolan redan vid 15 års ålder skulle i Frankrike vara otänkbart eftersom det sätter gruppens intressen framför individens.

I grunden finns de olika synsätten hos Locke och Voltaire, men inte för att Voltaire skulle ha accepterat ateismen, utan för att de har olika idéer om det religiösa sökandet och vetandet. Locke såg det som något gott att många sekter och åskådningar uppstod och existerade. Det var ett exempel på hur olika människor är, men också en möjlighet eftersom detta utbyte av idéer skulle leda till en mer sann teologi på sikt.

För Voltaire fanns inget sådant som kunskap om Gud, det enda man visste var att Gud fanns och hade skapat världen, men man kan inte veta något om denna Gud, inget om hens tankar, mål, önskningar. Det gjorde honom fri att driva friskt med all religion som han ansåg vara nonsens.

Så långt, så intressant. Men det fick mig också att fundera på var Sverige befinner sig på denna skala. På ett sätt är vi ett lika sekulariserat och traditionellt sätt homogent land som Frankrike. Ett land där vi också är övertygade om att det samhälle vi har byggt är överlägset andra alternativ. Men samtidigt tillhör vi den anglosaxiska värld som kritiserar Frankrike för förbud mot burka och religiösa symboler i skolor. Vi är ett extremt amerikaniserat land, men kanske främst på det sättet att vi identifierar oss med ett specifikt USA, kusternas städer, snarare än den religiösa mellanvästern.

Habib skriver att för ett amerikanskt öga är mosaiken av stilar och dräkter ett konkret tecken på tolerans och så har jag tänkt själv många gånger. Det är när det blir för likriktat som jag upplever något slags  oro. Men om det talas 37 språk på bussen och hipsters delar trottoar med sikher så känner jag mig lugn – tolerans för det avvikande garanterar tolerans för alla.

En fransman ser däremot något annat: integrationens misslyckande.

Och gör inte många svenskar det också? Kanske inte jag och många med mig, men visst finns en liknande tradition av förakt för religion som vi ser i Frankrike även i Sverige? Visst finns en lika homogen kultur? Visst finns en övertygelse om att det svenska samhället är ett rationellt samhälle som alla vill vara del av så fort de förstår det fullständigt och känner sig välkomnade?

Hur går det franska och anglosaxiska ihop? Jag undrar om denna schizofreni (om jag har rätt i att den finns) är en orsak till att synen på invandring och det nya, multikulturella är så polariserad idag. Samtidigt tycks det mig som att något liknande den franska historien och traditionen ligger närmare den svenska, kanske för att homogeniteten är så tydlig, kanske för att vi är så sekulära.

Eller så är det en ytlig tolkning. För det finns en stark koppling mellan frikyrkligheten och arbetarrörelsen och därför i förlängningen med välfärdsstaten. Kanske är det mer korrekt att se det som att det frikyrkliga och det sekulära draget båda två är lika grundläggande för den svenska synen på tolerans. Och där den ena drar åt Amerikat, beundrar den andra fransk laïcité. Men kan de verkligen samexistera i längden?

torsdag
aug122010

Är det USA:s tid nu?

Två tankar ledde mig hit. Först, journalisten Mark Ritson skriver i Marketing Week at Chanel håller på att bli dammigt (via The Cut):
Of all the criticisms you can level at a luxury brand, dusty is perhaps the most devilish. The great luxury brands are unusual in that they are much older than the clients they currently target. For each to survive must practice the art of constant brand revitalisation — a delicate process in which centuries of heritage is carefully balanced with contemporary rule breaking. Should a luxury brand ever slow down in the latter category, it rapidly becomes dusty.
Två. När Paris blev dammigt förra gången i slutet av 80-talet föddes 90-talet i London. Paris var dött, passé för att de enda som bar kläderna var lunchmadamer med alldeles för mycket pengar.
Men är det verkligen London som ligger i startgroparna den här gången? Nog för att det finns roliga och bra märken i London, men min känsla är ändå att det är New Yorks unga designers som framkallar hysteri: Alexander Wang, Rodarte, Proenza Schouler.
Det kanske är överdrivet, och Paris är absolut inte lika mossigt som det en gång var. Men New Yorks modevecka är ung (startade på riktigt först 1993) och det kanske är först nu som det finns tillräckligt med självförtroende för att skapa ett verkligt alternativ till Europa.
fredag
apr092010

Lite sadomasochism kanske

Alltså man vill ju nästan att Sarah Palin ska bli presidentkandidat tillsammans med Michele Bachmann. Även om de står för allt som jag inte står för kan man inte förneka att det vore en underhållande utveckling. Hm... valet till världens mäktigaste jobb som realitysåpa? Kanske borde fundera på mina prioriteringar.

Här pratas det öppet om Palin/Bachmann 2012: